Jag vet att jag sa att jag hatar gifar, men jag älskar Rachel Berry mer.

Skulle vilja berätta för er om några saker jag drömt på senaste:

• Att jag hade sorterat mina kläder i garderoben fel, så att svart, grått och vitt (ska jag skämmas för att detta är hela min färgskala?) hängde blandat hejvilt istället för, som vanligt, OCD-ordnat.
• Att jag hade bytt ut min gamla Tangle Teezer (= kändishypad hårborste) mot en ny Tangle Teezer.
• Någonting om galgar.
• Att jag duschade. Länge.
• Att jag lagade mat. Linsgryta, tror jag.
• Att jag publicerade en artikel på nöjesguiden.se. Obs, inte ett skämt.
• Och en sexdröm! Om att jag hade sex, med min kille, i min säng.

Alltså, jag ska väl inte klaga, men kan inte hjärnan anstränga sig åtminstone lite för att producera något annat än helt vanliga scener ur vardagen när jag sover?

Å andra sidan drömde jag när jag gick på mellanstadiet att Voldemort dödade hela min klass, så galgar och hårborstar är kanske att föredra.

Äntligen veckans bästa texter-dags!

Vi har publicerat så mycket bra denna vecka att urvalsprocessen var närapå omöjlig, men till slut har juryn (jag) lyckats fatta mitt beslut. Here goes.

1. Seinabo Sey sprider sina vingar (över internet)
En månad har gått sedan vi hade sönder internet as we know it med Joy-omslaget – nu har vi gjort det igen, den här gången med GUDINNAN Seinabo Sey. Magisk intervju av Amat, magiska bilder av Daniel Stigefelt, och magiskt ihopsatt av vårt sajtgeni Robin. Nä, hörni, jag blir rörd.

”Hur säger man, jag har my heart on my sleeve. Jag blir kär i någon ny varje dag och tänker prata om det, jag orkar inte hålla saker hemliga. Och eftersom jag har dålig fantasi kan jag inte hitta på.”

2. ”Det blir automatiskt en komedi när en transkvinna är med”
Maria Ramnehill, denna stjärna. I veckan skrev hon om filmen En ny flickvän, den sedvanliga problematiken i att män alltid får spela transkvinnor, och varför dessa transkvinnor alltid betraktas som ett humoristiskt inslag även om filmen i övrigt inte förväntas bjuda på ett enda skratt. När ska filmbranschen (och världen, huh) lära sig?

”Jag kan känna igen att det är svårt att veta hur en klär sig ’lämpligt’ – men jag tvivlar på att någon transkvinna skulle tro att en laxrosa jävla balklänning är en diskret outfit för en shoppingdag.”

3. X-Files återvänder
X-Files är tillbaka! Skrek rakt ut när min kille, bless his soul, smsade mig denna jubelvärda nyhet. Fatta att David Duchovny ska vara med, Gillian Anderson ska vara med, Chris Carter ska vara med och att det kommer hända inom en inte alltför avlägsen framtid. *i want to believe*
Svante gissade hejvilt på vad denna miniserie kommer att handla om, det var kul:

”Tvingas Mulder göra comeback på fältet när en hackergrupp inte bara hotar att läcka hemlighetstämplade Area 51-dokument, utan även något som utgör en fara för vår egensinniga agent — hans monumentala porrsamling?”

4. Varför älskar kulturen att romantisera sektlivet?
Vi har en ny praktikant! Han heter Hateff, jag råkade inleda vår relation med att ofrivilligt reta honom för hans sotarmössa, och första dagen skrev han en mycket bra text om popkulturens fascination av sekter och, framför allt, sektavhoppare.

”Mormonboyz.com – ett suspekt porrnäste dedikerat till ’hot mormon missionairies’. Trots snusket kan man någonstans tycka att det är ett ärligare angrepp på sektföreteelsen än den smygande exploatering som kulturjournalistiken annars sysselsätter sig med.”

5. ”Jag känner bara kärlek för chick lit”
Veckans Valerie, som vanligt nothing short of en truth teller. Om chick lit som en framtida subversiv kraft, en kulturform som bara kvinnor gillar, och främst: ett förstklassigt tidsfördriv.

”I ett liv som är fyllt av långtråkighet är det kul att fantisera. Om dessa drömmar nu involverar rika killar i escalades, elaka modechefer, eller att gråta iklädd en tunn cashmerekofta på Chateu Marmont – är det egentligen så farligt?”

Bubblare: Är 2015 landsortsföraktets år?, Rihanna – Bitch Better Have My Money, ”Jag är inte redo för en fullskalig invasion av tentakelförsedda Cthulhu-monster för tillfället. Jag har precis skaffat katt.”

P.S. Dessutom har jag skrivit min allra första filmrecension för Nöjesguiden! Den gällde Svenskjävel och om den tyckte jag såhär. D.S.

Jag håller inte med om att yoga pants förstör kvinnor – snarare tvärtom, am I right, ladies – men i övrigt är jag fullständigt förhäxad av amerikanska ELLEs intervju med författaren och it-tanten Fran Lebowitz.

Och jag vill inviga er i detta magiska! Här kommer därför några utdrag om hornbågade glasögon, kemtvätt, och män i shorts.

1. ”American women think that clothes fit them if they can fit into them. But that’s not at all what fit means.”
Alltså, det här är väl lätt att säga om man som hon kan få alla sina kläder uppsydda efter sin kropp. Men ändå! Words to live by.

2. ”I feel very strongly that almost the entire city has copied my glasses.”
Hur rolig? Hur sant, dessutom, med tanke på att hornbågade glasögon är det nya skägget – tillräckligt lagom commitment för att alla ska kunna skaffa dem, tyvärr inte tillräckligt tröttsamma för att ha gone out of style. Också roligt när hon berättar att hon har fått även dessa glasögon specialgjorda – för en kostnad ungefär motsvarande en bil.

3. ”I dry-clean as infrequently as possible—not only because it’s psychotically expensive, but also because who knows what it does to the clothes? Dry…clean. These words don’t go together. Wet clean—that is how you clean. I can’t even imagine the things they do at the drycleaner.”
Exakt spegling av hur jag känner inför kemtvätt + skulle exakt lika gärna kunna vara saxat ur en Seinfeld-rutin!

4. ”If you’re 18 right now, you think you invented platform shoes. You think you’re doing something new. You think you’ve invented something so ugly that it’s beautiful.”
Blev irriterad här. Så tröttsamt med gamla som klagar på unga, och ja, jag vet, detta säger jag i egenskap av ung. Men väldigt sant om ”something so ugly that it’s beautiful”! Hatar ju när saker är fula med flit.

Fran på omslaget till Acne Paper.

5. ”Our parents weren’t our friends. They disapproved of us. Parent-child relationships have become so collegiate. And so when these grown children go into the world, they expect a certain amount of attention. And they’re very disappointed.”
#gpoy

6. ”More people should be dressing like we dress in New York anyway. Not everyone in New York looks great, but you have a higher chance.”
Exakt såhär kände jag när jag var i Paris! Jag agerade observatör och scannade franska kvinnors stil som en madwoman. Grejen är att många, förstås, klär sig fult även där, men utslaget över den kvinnliga befolkningen är det helt enkelt jävligt mycket bättre stil där. Oddsen är i deras favör, av någon anledning.

7. ”My fashion advice, particularly to men wearing shorts: Ask yourself, ‘Could I make a living modeling these shorts?’ If the answer is no, then change your clothes. Put on a pair of pants.”
Inga kommentarer.

8. ”I don’t feel that inside of Hillary Clinton there’s a Jane Birkin waiting to get out. I don’t think she cares. And there’s nothing wrong in not caring. A man who doesn’t care about what he looks like, he’s applauded. We say, ‘Oh, he’s not superficial!'”
Vilken lättnad med en utseendefixerad person som kan erkänna att man inte måste vara utseendefixerad för att få finnas! Alltså, jag är förvisso själv besatt av mitt utseende, men det känns så ovanligt att få ha de två känslorna på samma gång, att utseendet ”inte borde spela någon roll” och samtidigt betyder precis allt.

9. ”Yes, if you cover a man’s eyes, he legitimately might not remember what he has on. But is that really worth celebrating, or imitating? Look, we have an appearance. Not all of us are beautiful. But we can appear fine looking.”
Och vilken lättnad med en kvinna som är stolt över sin ytlighet. Jag vägrar låtsas att jag inte är intresserad av kläder, smink, kändisars hudvårdsrutiner, mitt eget ansikte – det finns ju där. Varför skulle jag förneka det för att verka smartare inför all these utseende-haters?

Dessutom läste jag precis att hon propagerar för ”smoker’s rights”. En kvinna precis i min smak, alltså. Trots det slentrianmässiga hatet mot unga. 

Äntligen tillbaka efter tusentals veckor av diverse sjukdomar, semestrar och inlägg som försvunnit precis när jag skulle spara!

Känns som att internet inte har samarbetat med mig på sistone, men det får det bli ändring på. Här kommer det bästa nöjesguiden.se hade att erbjuda under den gångna veckan, från nakenbildstips till #normnerd-skap.

1. Etikettregler för sexfies – så skickar du nakenbilder
Genitext! Vi alla vet att vi alla gör det, right, så varför inte lära sig hur man ska gå tillväga för bästa effekt? Vår älskade sexskribent ger ett antal tips till oss som omedelbart måste bättra på vårt nude game. Påminner om när min gamla chef Parisa gav mig livsrådet “never nude – med ansikte”. Truth teller! Önskar man hade kommit ihåg att följa det rådet bättre.

“Om du tänder på att personen inte vill ha bilden, sök hjälp.”



2. Existerar det svenska mode- och musikundret?
För bra text, denna första del av tre i vår artikelserie om svenskhet som kulturellt kapital, här inom musik och mode. Om First Aid Kit, Lykke Li, Kent, Hope, Whyred och “Scandi style” – tanken att det finns något speciellt i det “inneboende svenska”.

“Det skaver att Kent har vunnit flest Grammisar i Sverige men ändå inte har tillräcklig makt att kunna vända den politiska opinionen med sina budskap.”



3. #normnerd
Ah, Skrivbent har gjort det igen. Alla nördars favoritintresse – att prata om hur nördiga de är – har liksom gått varvet runt, det onördiga har blivit nördigt och vice versa. Hur utvecklas nördskapet när källare har ersatts av internet? Så glad att Linus reder ut detta.

“Specialnörden hade rört ihop sina band när han kopierade dem och råkat skicka mig en kopia av La Blue Girl – tecknad tentakelporr av den grövre sorten. ‘Epic fail’, som man sa förr.”



4. Den ultimata guiden till nude – från parfym till kontursminkning
Och apropå ovan nämnda nude! Valerie agerar på sin besatthet av nudesmink och skänker oss sin vishet i så vitt skilda skönhetsfrågor som självavskaffande CC-creams och chokladparfym. Önskar ofta att jag hade mer än ett teoretiskt intresse för skönhet, eftersom jag njuter så av att läsa om det, men, well, i verkligheten sitter jag i detta nu och smörjer in mitt ansikte med Locobase. Go figure.

“En hopplös besatthet, eftersom den går ut på att hitta smink i exakt min hudton, som dessutom varierar lika mycket under ett år som Elton Johns solglasögon.”



5. North West är Kimyes dyraste accessoar
Amanda Mann lägger ut texten om att använda sina egna (kändis)barn som statusmarkörer, som en del av ens eget identitetsbyggande, med exemplet Kim K + Kanyes dotter Nori. Jag vet inte om jag håller med Amanda om allt, men mycket intressant läsning, nonetheless.

“Hon har knappast vaknat en dag och själv tänkt: ‘Nämen, idag struntar jag i lekplatsen, tar mig en tur förbi Givenchy och går sedan på Balenciaga-visningen.’”

Bubblare: Laga din egen bibimbap (vill!), Artister testar virtual reality-porr (vill!), Linus från Nacka rappade med Nicki Minaj (vill absolut inte!).

Jag känner mig frälst av att ha varit i närheten av Nicki Minaj och det är ingen överdrift. 

Alltså, själva konserten igår i Globen var sådär. Men jag går händelserna i förväg – det började ju med Trey Songz. Ärligt talat, det enda som var kul var när jag väste till min office bestie Anna att en av de skärmsläckare från tidigt tvåtusental han använde som backdrop, den som bestod av fallande vattendroppar till nån låt om att han var blöt, nog i själva verket var sperma. Annars: en hel timmes förband? Det funkar inte, alltså.

Roddare lägger ut några plywoodskivor på scen mellan Trey och Nicki. Vet inte varför.

Men efter tusen år av scenombygge (gör det innan Globen är fyllt av människor, snälla?) kom till slut Nicki ut på scen. Vilken uppenbarelse hon är, hörni, det är faktiskt helt sinnessjukt. Jag kunde liksom inte sluta le/tåras/o-facea. Hon kändes så mäktig i sitt svarta spetssläp (förutom när hon fastnade med klacken i det, stackarn som inte har provat scenkläderna in action!), äkta ledsen drottning som tittar ut över sitt kungadöme av fans. Roligt, dock, att hon hade en balettdansös under The Crying Game som på håll såg ut som en exakt kopia av Sias protegé Maddy Ziegler.

Till skillnad från samtliga andra människor i min egen ålder och uppåt älskar jag ju Roman Reloaded-Nicki. Därför för glad när Super Bass (den är från Pink Friday, jag vet), Va Va Voom, Pound The Alarm, Whip It (min favoritlåt) och till slut Starships kom i snabb följd! Har svårt att förstå åsikten att det är ”slöseri” av Nicki att göra den typen av musik eftersom hon ju gör det otroligt bra. Och ändå rappar asmycket i ovan nämnda låtar, till skillnad från i tråkiga Grand Piano, säg. Dansade så mycket i min stol att jag senare skämdes inför mitt sällskap. Ja, jag hade sittplats. Prata inte om det.

Däremot måste vi prata extra mycket om Trini Dem Girls. Alltså. Dansen! Gapade mig igenom hela. Fattar inte hur jag ska kunna göra något annat än att loopa videon ovan under de närmsta dagarna.

Kakan skrev väldigt bra om Nicki inför konserten, om hur mycket man hoppas att hon inte ska ha övergett sin ”tidigare” bisexualitet. Därför så tacksamt när hon låtsaslåg med sina kvinnliga dansare… Och när hon hotade med att spanka den som inte kunde hela hennes andra skiva! Jo tack. Blev extra kär i henne för att hennes bröst också var för stora för alla hennes bh:ar (återigen, älskling, prova scenkläderna innan du går på scen) så hon var tvungen att gå och dra i bh-banden hela tiden, hålla för brösten med en hand när hon sprang över scen. Det är äkta igenkänning. Och man trodde inte att man skulle kunna känna igen sig i någon del av någon som är så fulländad.

Så ledsen när hon hoppade över ”fuck the skinny bitches” i Anaconda! Var inte det framförandet dessutom oväntat odramatiskt, med tanke på hur gigantisk impact låten har haft under andra halvan av 2014? Lite röv på några pallar och sen var den över. Överlag var hela spelningen ganska händelselös, om man jämför med hur Lady Gaga hade byggt om hela Globen till en syratripp eller hur Beyoncé svävade runt över stora delar av arenan. Jag hade väntat mig mer av en artist som gjort sig så känd för sin extravagans, liksom. Men det var fint när hon tog upp fansen från Nacka/Kurdistan.

Å andra sidan var jag som sagt helt golvad av att befinna mig i samma rum som en så uppenbart larger than life. Det gjorde inget att det kändes halvnoga inövat och stundtals lite segt. Det var nästan de bästa stunderna, när man kunde fokusera på att titta på Nicki istället för på avancerad sittdans. Försöka förstå att hon faktiskt stod där på riktigt.

P.S. För en något mer kvalificerad/något mindre babblig åsikt, läs istället Sanna Bergs förstklassiga recension. D.S.