Mosh under svenska hardcorebandet The Hammer.

Jag var på mitt livs första hardcorefestival förra helgen. Om det hade jag nästan räknat med att behöva skriva en riktigt Vice-ig, raljant, hånfull text. Men det blev inte så.

Vad ni måste veta är att jag aldrig har lyssnat på hardcore i hela mitt liv, aldrig har varit på en hardcorespelning, knappt ens har träffat någon som har med hardcore att göra. Sen råkade jag bli ihop med ett hardcore-fan, och sen råkade jag lova att följa med när hans kompisar anordnade en hardcorefestival i Eskilstuna vid namn Alive & Well. Jag var livrädd i veckor innan. Förväntades jag ”mosha”? Skulle jag bli lynchad om jag tog en cigg? Hur skulle jag stå ut med den sanslöst dåliga musiken?

När vi kliver ur bilen vid Balsta Musikslott i Eskilstuna, där Kent en gång för trehundra år sen hade sin replokal, ser jag mig omkring i vild panik. Vad jag ser? Otaliga personer i luvtröjor, skägg, sneakers, kepsar, glasögon, snagg, bandtröjor. De ser inte så konstiga ut (förutom att många killar envisas med att ha på sig knälånga camoshorts). Jag tänker att jag kanske överlever, trots allt. Sen börjar banden.

Miles Ahead.

Den första gruppen som spelar, ett av två band med kvinnlig sångare av de femton som spelar på festivalen totalt, heter Miles Ahead. Mellan låtarna – som jag ärligt talat inte kan säga så mycket om, jag kan än så länge ingenting om hardcore, det låter bara som oljud i mina ovana öron – tar hon upp diverse hjärtefrågor: feminism, djurrätt, antirasism, socialism. Det är så gulligt och fint att resten av kvällen liksom flyter förbi i en dimma av veganska milkshakes och den märkliga dans hardcorefans dansar, så kallat ”moshande”.

En studie i mosh.

Jag skulle vilja stanna vid detta moshande. Det är nästintill omöjligt att beskriva för någon som aldrig har sett det, och ingen som inte har varit på hardcorespelning kan omöjligt ha sett något liknande. I ena sekunden rusar man blint emot varandra, för att i nästa övergå till något som liknar ett sorts stampande i golvet, med ett ben i taget och samtidigt som man slänger med armarna, för att sen kasta sig upp på sina kompisar och bäras över publiken av deras blåmärkta armar. Sen ramlar man ner på golvet. Sen börjar man om igen.

Hardcorescenen, åtminstone den svenska, präglas av straight edge-rörelsen. Festivalen är som en naturlig följd av detta ”drogfri”, alkoholfri, vegansk och smått skräckinjagande. Det är därför jag var rädd för tidigare nämnda ciggutskällning, men jag ser ingen tjära och inga fjädrar under hela helgen. Och det är på sätt och vis en lättnad att ingen dricker, för trots den onekliga fina stämningen är testosteronnivåerna höga. Alkohol hade kunnat utlösa, ni vet, sånt som alkohol brukar utlösa, och det är behagligt att slippa oroa sig.

Lowest Creature.

Jag har sett en kille kasta sig upp i omgivningens händer och tappa sin bruna mössa i processen, varpå fem oroliga killar runtom organiserat plockar upp den och skickar den genom publiken tillbaka till honom. Jag har sett en annan kille falla handlöst rakt in i ett bord med bandtröjor, resa sig upp, borsta av sig, och noggrant rätta till tröjorna igen. Det är inte ocoolt att ha öronproppar. Överlag är det så otroligt sympatiskt, alltihop, att det är svårt att inte tycka om hela scenen, trots märkligt dansande och camoshorts.

Och det är så det slutar. Ett av de sista band som spelar heter xRepentancex och är närmast att betrakta som en sorts undergenre till hardcore kallad hardline*, som – i motsats till hardcorescenen i övrigt – förespråkar pro-life och en sorts tweakad islamism. Det är förstås mindre sympatiskt. Allt inom hardcorescenen är inte perfekt, långt därifrån, men om jag väljer att inte se hardline som representativt för hardcore är jag närmast att betrakta som omvänd. Jag har stått ut med fjorton enskilda spelningar – nej, inte stått ut, jag har faktiskt nästan tyckt att de är behagliga.

Jag moshar inte på den femtonde och sista spelningen. Men jag kommer på mig själv med att röra huvudet fram och tillbaka, nästan omärkligt, i takt med musiken.

***Sen detta skrevs har otaliga mer kunniga hardcorepersoner än jag – som alltså inte kan någonting om hardcore – påpekat att de absolut inte ser xRepentancex som ett hardlineband. Personligen tycker jag att vissa saker verkar, vad ska vi säga, påminna, men jag vet som sagt ingenting. Det är så svårt att höra vad de sjunger om, ni vet. Förlåt för misstag! Snälla sluta bråka om mig i olika hardcoregrupper på Facebook! Jag kommer inte våga komma nästa år!

Jag ägnade en halvtimme imorse åt att scrolla igenom min Instagram-feed. Inte åt att snoka runt på Instagram, alltså, utan det tog mig så lång tid att kolla igenom nattens bilder. Varför? För att samtliga amerikanska kändisar jag följer befann sig på Met-galan!

Och de verkar ha haft det sååå trevligt. Jag är så nyfiken på vad de faktiskt gör där, alltså, vad som händer på själva galan, men ska inte ägna ytterligare tid åt att grubbla över detta. Nu ska vi nämligen prata om kläder. Temat för kvällen var China: Through The Looking Glass, och våra vänner overseas har tolkat detta (förhållandevis) olika.

Vi kanske kan börja med det mest självklara: att både Kim Kardashian och Beyoncé tog på sig sina nakenklänningar kvällen till ära? Kims från Roberto Cavalli och Beys från Givenchy. Usch, måste ha varit så jobbigt för dem, har inte direkt sett några glada selfies på de två om vi säger så. Kim har tjatat sönder Instagram om hur inspirerad hon var av en klänning Cher bar för tusentals år sen, men det är svårt att inte se vissa likheter med Rihannas diamantklänning från förra årets CFDA, och detta gäller förstås även Beys klänning. Personligen har jag svårt att tänka mig Kim i någonting finare än rosklänningen från Givenchy hon hade på Met 2013, men det kanske bara är jag.

Särskilt jobbigt att råka nästanmatcha när även JLo hade en påfallande lik stass, men det verkar inte ha stört Kim:

Rihanna, å andra sidan, valde att gå i en annan riktning.

Denna eviga drottning, alltså. Undrar när man ska kunna ha en lugn stund utan att Rihanna gör något man tvingas hyperventilera över? Så majestätisk, det är helt sjukt.

Här är, förutom ovan, kanske mina tre favoriter från röda mattan:

För det första älskar jag ju av högst förklarliga anledningar Anne Hathaway. Hur fin i guld! Dessutom är luva på finkläder kanske det snyggaste som finns. Även Zoe Kravitz i ringbrynja från Alexander Wang, för cool. Plus att det är något med Lorde jag bara gillar, hon har alltid så gullig aura på röda mattan. Eller så är det bara jag som längtar efter långt hår.

Döpte denna bild till ”gulligapar”, så smart känner jag mig idag. Men älskar ju som bekant Lady Gaga (i Balenciagaklänning prydd med normala 14 000 fjädrar), pussandes på allas cutie Alexander Wang. FKA Twigs i gigantiska ögonbryn och passande mindfuckklänning från Christopher Kane, ihop med sin future husband Robert Pattinson. Och världens vackraste människor, George och Amal (i Margiela) Clooney. Alltså, de är så snygga att det är konstigt att det inte finns fler konspirationsteorier om att de egentligen är aliens.

Apropå ovan nämnda majestät? Uma Thurman, seemingly två och en halv meter lång, i en klänning jag överväger att återskapa till mitt bröllop.

En annan som var så sjukt fin: Janelle Monae! Blev så förvånad när hon var klädd i ”H&M”, vilket även Sarah Jessica Parker och Vanessa Hudgens var, men tydligen har H&M samarbetat med dessa stars och tagit fram outfits som ”framhäver deras personliga stil”. Alltså, jag fattar att det inte kommer gå att köpa en likadan outfit på H&M på Götgatan nästa vecka, men skulle nog ändå hellre ha på mig Balenciaga om jag vore Janelle.

Jag är besatt av Solanges klänning. Hör ni det, besatt. Jag kan inte sluta titta på den. Den är från Giles Deacon och, tyvärr, kommer ni nu att behöva tillbringa dagen med att bildgoogla ”solange met gala 2015” för att få se den ur olika vinklar.

Döpte denna bild till ”ogulligapar”… Skoja. Men alltså, när ska Katy Perry sluta skämta? Jag är trött på Jeremy Scott och jag är trött på konceptet ”galakläder med roliga tryck”. Jag är trött på Miley också, kan inte sätta fingret på varför, men får samtidigt en hemsk känsla av att hon var lite ensam på galan… Stod i ett hörn och snapchatade, typ. Slutligen: vad fan gör Madonna med Diplo? Jag vet att hon verkar gilla yngre killar, skratt, men hon behöver ju inte befatta sig med the worst of the worst.

Okej, show’s over, tack för den här gången, famous people.

/orolig för hur ansträngd Kim & Beys relation egentligen är

Igår var jag med och radiopratade i PP3! Vi behandlade, oväntat nog, ämnet ugglor. Närmare bestämt ugglor inom mode, och när den trenden egentligen ska dö.

Jag babblar om Twin Peaks, kattmänniskor och mitt favoritämne Blade Runner (därav den artificiella ugglan ovan). Dessutom utnämner vi ugglan till skogens indiekid, med det övertygande argumentet ”tung page”. Min kompis Jozefin sa på Twitter innan att hon var nyfiken på hur jag skulle lyckas föra in samtalet på mitt andra favoritämne Fifty Shades Of Grey, men det hände tyvärr icke – däremot har jag fått berättat för mig att jag har en behaglig radioröst, så varsågod att behagas av den, hörni.

Försökte embedda programmet men klippet som dök upp handlade tyvärr om en dam som lagade pasta, så ni får lyssna här istället, 14:14 in i programmet dyker jag upp.

/skogens indiekid

Det är nästan så att jag skulle vilja gråta en skvätt. Idag publicerar vi min stora omslagsintervju med världsstjärnan Zara Larsson här på nöjesguiden.se, och imorgon kommer pappersnumret med samma världsstjärna på omslaget.

Jag och Zara pratar om hennes relation till Beyoncé, hur det var att växa upp som ofrivillig barnstjärna, och följderna av att våga säga vad man tycker om exempelvis feminism. 

Känner liksom ett behov av att tacka alla inblandade, haha, men nöjer mig med att berätta för er att min kollega Robin Wellström som har byggt designen till intervjun är en magiker. Han kan allt! 

Och, on another note – här är mitt favoritcitat ur intervjun: 

”Det kanske verkar tråkigt för de som ger mig beröm, men jag svarar mycket hellre på de som är jobbiga eller skriver någon äcklig kommentar. Den som är snäll är redan bra, förstår du? Jag har börjat blocka folk på senaste tiden. Folk säger att alla får säga vad de tycker, att luften är fri, men nej, varför ska du komma här och kalla mig för feministhora? Vad vill du säga med det? Det får du inte, och så blockar jag bara.”

Gud, det var verkligen exakt lika skakigt som jag beskriver i början av texten, sekunderna innan Zara skulle komma till kontoret. Av någon anledning hade mina kontorskompisar fått för sig att vi skulle ”bjuda på något” när hon kom, och terroriserade mig i flera veckor innan kring vad jag skulle ”bjuda på”. Kan avslöja att jag bjöd på vatten. Men Zara var glad ändå (tror jag).

Läs här, om ni mot förmodan inte har klickat än: Zara Larsson vill vara fri.

/än idag skakig

Är måhända ingen nyhet att jag är nästintill obehagligt besatt av allt som skivbolaget/sekten Sincerely Yours har för sig. Nu har den coolaste person jag vet, Merely, släppt sin allra första musikvideo! Och den är så jävla snygg.

Scandinavia är sedan innan en så fruktansvärt bra låt, som jag hör orimligt ofta eftersom den av någon anledning alltid startas när jag råkar trycka på playknappen i min mobil. Klagar inte. Klagar inte heller på någonting i denna magiska video, som känns lite som en inblick i Kristinas huvud: gothkängor i skogen, hårda flätor, fransar, mesh, höga berg, pyttesmå hemmatatueringar, och hennes gulliga gulliga Team Rockit-killar i bakgrunden. För kär!

/en som kommer tillbringa större delen av dagen med att försöka undvika att se videon om och om igen