En fredagskväll i ett kök

00:48 2013-10-25

Ett kök. En ny bekantskap. En bekants pojkvän jag bara har träffat ett par gånger tidigare. Jag tror han vet att jag är feminist, kanske har han hört det av någon annan eller kanske förstod han det när jag tidigare ikväll pratade om vilket parti jag röstar på. Jag vet inte, men jag tänker att det borde vara något självklart och ingenting jag behöver skylta med. Tänker samtidigt att jag hoppas att han vet så att han kan se hur självklart det är för mig och på så sätt få det att bli lite mer självklart för sig själv.

Vi pratar våldtäkt, han och jag. Samtalsämnet är på hans initiativ, därav min direkta misstanke att han vet var jag står. Jag är van, för på något sätt, oavsett var jag är, hur jag gör och vilka som är omkring gäller ofta diskussionerna den här typen av ämnen. Jag kan inte rå för det. Vill inte rå för det. Det är ju trots allt där det känns som jag vill vara.

Han berättar om en tjejkompis, någon han kände. En skön och rolig tjej enligt honom, men hon blev våldtagen, berättar han. Killen som våldtog var världens schystaste och han blev aldrig dömd. Så han våldtog nog inte, förklarar han som berättar. Tjejen hade förutom sina sköna egenskaper ett rykte om sig, så det kan ju ha varit lite ”hur som helst”. Han konstaterar att ingenting är väl svart eller vitt.

Och där sitter jag. På en pall i ett kök och känner igen diskussionen från flera gånger förr. Funderar hur jag den här gången ska attackera problemet. Eller om attack ens är möjligt? Jag stirrar på ugnens digitalklocka. 23.34 lyser den grönt. Och jag funderar på hur många tjejer som blir våldtagna denna fredagskväll? 

En gästföreläsare jag hade en gång berättade om sin forskning av tusentals våldtäktsanmälningar, och hur det där det endast var minimal procent som tydde på att en kvinna ljög om våldtäkten. Att det egentligen är en extremt utbredd myt, det om att kvinnor anmäler våldtäkt som en slags ånger/hämnd -grej. Kvinnor som anmäler våldtäkt upplever det som en våldtäkt, förklarade föreläsaren. Samma föreläsare berättade också om de drygt 6000 anmälda våldtäkterna under 2012, och hur endast några hundra av dessa gick till åtal och hur låg procent av åtalen som faktiskt fällde mannen/männen som våldtagit kvinnan/kvinnorna.

Jag tittar på killen jag knappt känner. Det har bara gått någon sekund sen han berättade om sin våldtagna tjejkompis som enligt honom nog inte blivit våldtagen. I hans blick ser jag hur han väntar på ett svar. Jag funderar på vad begreppet ”sanning” egentligen innebär, hur jag omöjligt kan veta vad som hänt, men hur jag bara kan berätta om vad jag tror grundat på den fakta jag besitter. Grundat på föreläsningarna, böckerna men också mejlen.

Jag tänker mycket på mejlet jag fick i somras från tjejen som inte visste om hon blivit våldtagen eller inte. Hon var ju så full. Men hon var ju aldrig vid medvetandet, inte ens när han tog sig in i hennes säng, det visste hon. Ångesten som var närvarande i varje bokstav i mejlet och hur jag, en människa på avstånd, fick bli en ventil. Jag funderar på alla de andra berättelsena jag läst från kvinnor i liknande situationer, hur sexet blivit något annat, något obehagligt, påtvingat och något utom deras kontroll. Framför mig ser jag årets tidningsrubriker om våldtäkterna där våldtäksmännen gått fria trots stark bevisning. Jag tänker på rättssalarna, där kvinnornas sexuella historia beskrivs tydligt medan våldätktsmännens aldrig tas upp, trots att deras sexuella handling är den kriminella.

Killen i köket fortsätter titta på mig, och klockan lyser fortfarande 23.34. Har säkert bara gått några sekunder, men nu vill han verkligen ha ett svar. Som om jag har något? Som om jag är ansvarig att ge något. För att jag, i min roll som feminist, ska ”sätta dit honom” för att han kanske någonstans känner att det han sagt inte passar sig. Inte är tillräckligt pk, för en sådan pk-tjej som mig. Istället för att ta reda på fakta själv, blir jag den som ska upplysa och ta ansvar. Samtdigt förstår jag honom, jag har mött samma blick flera gånger förr och känner ju på något sjukt sätt ett jävla ansvar.

Jag är tyst. Men i mitt huvud ekar berättelserna från alla kvinnorna. Mejlet. Rubrikerna. Jag harklar mig plötsligt och samlat försöker jag förklara att jag inte sitter på någon sanning i just det fallet, men att det är en vanlig myt om att kvinnor ljuger om våldtäkt. Att kvinnor med rikt sexuellt förflutet ofta misstänkliggörs och skuldbeläggs är inget ovanligt. Jag förklarar innebörden av att ”en hora inte kan våldtas” och tittar honom i ögonen mycket. Jag tror det är viktigt så att han inte får en chans att tänka på något annat.

Jag hinner nästan prata klart, sen byts låten på spotify inifrån ett sovrum och han kliver snabbt upp för att dansa. Kvar sitter jag anfådd efter min utläggning som inte blev så samlad som jag hoppats på. Jag tittar in mot sovrummet han försvann in i, obekymrat sjunger han med som om ingenting har hänt. Jag tittar på ugnsklockan, 23.38 lyser siffrorna nu.

Jag går in till hallen. Tar på mig jackan och skorna. Går ut i höstblåsten och försöker andas bort känslan av bortgjordhet. Känslan av hur jag på en sekund brunnit för något han egentligen knappt ville höra. Känslan av att mitt engagemang var fjantigt. Att jag bara borde leva livet som det är. Inte hålla på som jag gör. Inte vara jobbig och skavig.

Men jag tar det personligt. Så fruktansvärt personligt. För mig handlar det inte om främlingar eller siffror i en statistik, för mig handlar det om attityden mot hela min sexualitet. Som ung sexuellt aktiv kvinna. Mina rättigheter och mina möjligheter. Min skuld och min skam. Hur någon tar sig rätten att avgöra hur mycket min vilja är värd och inte.

Att det blir personligt gör mig generad. Jag vill bort därifrån. Tårarna trycker på, trots att det inte är jag som blivit våldtagen. 

Jag har svårt att få tillbaka någon känsla för fest. Istället ringer jag efter en taxi hem trots att det bara är tio minuter bort, jag vågar nämligen inte gå ensam hem om kvällarna.

156 kommentarer | “En fredagskväll i ett kök”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. aleksandra skriver:

    Du, ditt skrivande, i princip allt som du visar av dig i den här bloggen är så varmt, mänskligt, vackert och alldeles alldeles fantastiskt.

  2. Camilla___\\\\\~~>> skriver:

    Åh hanna va du e bra. Du skriver på pricken exakt med igenkänningsfaktor 2000. Tycker så mycket om dig, fortsätt fortsätt med allt du gör

  3. Natalie skriver:

    Hanna, jag älskar dig. Du skriver så bra att jag blir alldeles rörd.

  4. Hanna J skriver:

    Fan. Jag vet. Den där jävla frustrationen och de där snubbarna med den attityden som inte tar slut. Flyttade precis till ett nytt land och slogs av insikten att det bara är ännu jävligare med kvinnosynen utanför Sverige. Det tar ju aldrig slut och man blir så trött och det gör fan ONT.

  5. Felicia skriver:

    <3

  6. Elina skriver:

    Nog för att du vet vad du pratar om, men testa att inte ösa ur dig fakta. Säg istället ”jag tror int att hon ljög” gott och gott. Killen du pratar med borde bli förvånad över att du låter så säker ich ställa frågan ”varför” – det är då all din fantastiska kunskap kommer in samtidigt som han faktiskt har bett om det och är delaktig i situationen. Utveckla när det behövs, men annars är det okej att ge raka svar ibland för att väcka intresse :)

  7. Sofie skriver:

    Fortsätt, fortsätt, fortsätt som du gör. Det är så skönt att se att en storbloggare använder sin blogg till att sprida kunskap om viktigheter. Det är du och Underbara Clara :) Kram

  8. linalina skriver:

    Du är bäst.

  9. Anna skriver:

    Otroligt bra skrivet, Hanna. Jag känner verkligen igen känslan. Men du, jag och alla andra, vi får inte sluta prata eller ta diskussionerna, trots att det ibland kan kännas väldigt tungt och vi tar saker personligt eftersom ämnet faktiskt ligger så djupt i våra hjärtan. Vi får försöka tänka oss att de diskussioner vi tar och det engagemang vi har, gör världen till en bättre plats, om än sakta, om än inch by inch. Kärlek och styrka till dig, Master!

  10. Det enda störiga är ju att jag inte kan få heta mitt namn skriver:

    Så sjukt jävla fantastiskt slående det här inlägget är. Fan, alltså jag måste få svära, jättemycket.
    Jag blir så arg. Så glad. Så ledsen. Så jävla omtumlad.
    Tack Hanna. Ett så fruktansvärt stort tack.
    Sluta aldrig skriva. Lova det?!

  11. Anna skriver:

    Jag är inte den so manlig kommenterar bloggar men kände att jag var tvungen efter att ha läst ditt inlägg. Otroligt starkt, känslosamt och BRA skrivet! Det här kan vara en av dina bästa texter någonsin och jag är glad att du aktier om det här! Att du vågar ta debatten och att du vågar stå upp för det du tror på. Du är en förebild för många, fortsätt med det du gör bäst Hanna: att skriva orden som ingen annan vågar skriva!

  12. Anna skriver:

    Bra Hanna!

  13. Jennifer - på äventyr i Indien skriver:

    Otroligt berörande text Hanna.

  14. Kajsa skriver:

    Känner så igen mig! Men ge inte upp :)

  15. jennifer skriver:

    Du är så galet bra. Bäst.

  16. Josefin F skriver:

    Så jävla rakt på!

  17. Anna skriver:

    Älskar dig Hanna, tack

  18. ekxfggff skriver:

    <3<3<3

  19. Yamina skriver:

    Oooooooooh ryser! <3 fy satan vad bra du är. Fick rysningar och klump i halsen och tårar i ögonen. Åh! Frustrationen! Älskar dig <3 (okej kanske inte så sammanhängande kommentar men vafan)

  20. Anna skriver:

    Orka kämpa! Vi finns här! Vi orkar ta kampen! /Medsyster

  21. Hanna skriver:

    <3 <3

  22. Maja skriver:

    Som vanligt så skriver du helt jävla fantastiskt!

  23. Emilia skriver:

    Aah sån igenkänningsfaktor på det du skriver! Blir typ less på att gå på fest. Speciellt nu när jag läser genusvetenskap och det ska ältas av varannan snubbe som frågar vad jag pluggar.

  24. KK skriver:

    Din hjärna, dina kunskaper och dina ord borde samlas i en bok, kurslitteratur, föreläsningar, obligatorisk undervisning i grundskolan, gymnasiet… du är en sån stor förebild, ALL kärlek och respekt till dig! Hanna for president alltså!!!

  25. Gabriella skriver:

    Wow Hanna. Detta kan vara det BÄSTA du skrivit.

  26. SannaH skriver:

    Åh. Det här fick mig att börja gråta. Det är så mitt i prick och åh. Tack.

  27. Hanna skriver:

    Hanna, du är så himla BRA!

  28. Ida skriver:

    Fantastiskt bra! Både att du tar upp ämnet så klart, men du är också otroligt duktig på att skriva, fick gåshud.

  29. Fellatia skriver:

    Så fruktansvärt himla bra och jag relaterar så, så, så mycket och har känt exakt samma sak så många gånger. Ge aldrig upp, du gör skillnad.

  30. Slinkan skriver:

    jävlar vad tårarna bränner under ögonlocken och jävlar vad jag förstår vad du menar. jävlar.

  31. Emelie skriver:

    Hej! Herregud vad jag känner igen mig! Även fast jag inte är ens hälften så påläst som du så försöker jag diskutera det jag kan och försöka ifrågasätta. Så många gånger som jag fått blicken ”oj oj, undrar vad Emelie kommer säga nu” när nåt icke-pk uttalats, som att det är upp till mig att hela tiden säga ifrån. Jag gör det, men jag pallar inte jämt, fler hör väl skevheten? ”Vad tycker du själv? Tycker du att det är rimligt?” brukar jag ibland fråga tillbaka när jag förväntas svara på något provocerande. Det finns så mycket att läsa & ta reda på fakta om – ”gör det du meeeeed” vill jag bara skrika ibland.
    Jag hoppas det kommer fram lite av vad jag menar. Jag tar gärna en diskussion men pallar inte att diskutera med någon som bara vill se mig provocerad.
    Det här inlägget sätter verkligen fingret på något.

  32. Sanna skriver:

    Du är bäst Hanna <3 Sluta aldrig!
    Känner igen mig i att ta det personligt, men hur fan ska man annars ta det?!

  33. S skriver:

    Fy faan vad jag känner igen mig :( Som om jag bara borde sluta ”kämpa” för allt jag tror på, ingen verkar fatta ändå, ingen verkar bry sig, och framförallt ingen verkar ändra sig… Ibland vill jag bara ge upp och stå på ”den andra sidan”, för det verkar ju så enkelt där?? Bara simma runt som en hjärndöd fisk i ett hjärndött stimm. Men.. Ändå kan jag inte, ändå har jag det i mig att skita i att det skaver och säga hur jag tycker, hur det är. Än så länge iallafall. (Hoppas det aldrig blir så att jag inte orkar).

  34. Tove skriver:

    Alltså jag tycker verkligen inte att en alltid ska ”ta diskussionen”. Är personen inte intresserad, har ingen avsikt att själv närma sig ämnet de ”frågar feministen” (är ju verkligen som en jävla frågelåda ibland) om, då är det inte särskilt strategiskt att ge så mycket av sig själv, enerigmässigt. Snubbar som han på festen kan lätt ta fem minuter vid sin dator och googla ”våldtäktskultur” eller kanske bara ”våldtäkt feminisim” och få all möjlig info och argumentation serverat på silverfat. De får fan sluta ta värdefull tid av stackars feminister på fester, för att de inte pallar sätta sig in ett problem på egen hand. Att alltid vara i politisk opposition mot de flesta är SKITJOBBIGT, det är viktigt att dra gränser. För sin egen skull, men också som feministisk strategi – att dalta med ointresserade snubbar, serva dem med info och pedagogisk framställning av grundläggande shit, är en typ av reproducering av patriarkala mönster. GET OUT. Men ja, efter typ tre glas vin är det svårt att hålla på sin politiska integritet ibland…
    http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/ta-debatten

  35. Tove skriver:

    Alltså jag tycker verkligen inte att en alltid ska ”ta diskussionen”. Är personen inte intresserad, har ingen avsikt att själv närma sig ämnet de ”frågar feministen” (är ju verkligen som en jävla frågelåda ibland) om, då är det inte särskilt strategiskt att ge så mycket av sig själv, enerigmässigt. Snubbar som han på festen kan lätt ta fem minuter vid sin dator och googla ”våldtäktskultur” eller kanske bara ”våldtäkt feminisim” och få all möjlig info och argumentation serverat på silverfat. De får fan sluta ta värdefull tid av stackars feminister på fester, för att de inte pallar sätta sig in ett problem på egen hand. Att alltid vara i politisk opposition mot de flesta är SKITJOBBIGT, det är viktigt att dra gränser. För sin egen skull, men också som feministisk strategi – att dalta med ointresserade snubbar, serva dem med info och pedagogisk framställning av grundläggande shit, är en typ av reproducering av patriarkala mönster. GET OUT. Men ja, efter typ tre glas vin är det svårt att hålla på sin politiska integritet ibland…
    http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/ta-debatten

  36. fhononfd skriver:

    Åh Hanna. Fantastiskt fint skrivet. Fortsätt simma!

  37. Mia skriver:

    Har aldrig kommenterat på din blogg tidigare, fast jag läser den varje dag. Men just idag kände jag att jag bara måste. För att du ska veta att det du skriver betyder så jävla mycket för mig och det hjälper mig varje gång det är jag som sitter i det där köket och känner mig tvingad att ensam ta den här förbannade striden. Tack för det Hanna!
    Så nästa gång du blir tvingad att kämpa för vår rätt till vår egen kropp så kom ihåg att även fast du kanske sitter alldeles ensam i det där köket med den där obehagliga killen som ska förklara vad som är sant och inte så är vi tusentals som är med dig.
    Kram på dig.

  38. alva skriver:

    <3 det här är så exakt mitt i prick.

  39. Lina Örjebo skriver:

    Hanna, I love you.
    Jag hatar att så många gånger efter att ha pratat (med min annars väldigt sympatiska) pappa om vikten att lära min bror om samtycke iställer för att lära mig att inte ha kortkort klänning, att PRATA SEX med unga killar, gått från bordet bränd med tårar i kinderna och skuld i bröstet.

    Snälla varför är det så här? Hur svå¨rt ska det vara att se in i någon annans situation? Är den previligerade halvan så säkra på sin roll och plats att dom inte kan tänka sig hur det är att alltid vara lite rädd och ledsen för att sex, som ska vara så härligt, är så fel?

    Tack för att du skriver sånt som är svårt för mig att sätta ord på.
    Gråter på jobbet nu btw FÖR DU ÄR SÅ BRA

  40. thessi skriver:

    Gråtfärdig.

  41. Kristina skriver:

    Igenkänningsfaktorn är total. Tack för att du påminner om att jag inte är ensam om att känna mig ”jobbig” och ”skavig”. Att det inte är vi som ska ”tagga ner”. Varför har jag inte hittat din blogg tidigare? Obligatorisk läsning framöver. KRAM pårej!

  42. E skriver:

    Hanna <3 Det du gör, det du står för och det du kämpar för är så viktigt. Jag känner igen mig något så oerhört. Det är alltid jag som "ses som den jobbiga som ifrågasätter dumma uttalanden", alltid jag som ska göra lite "ohärlig stämning" runt köksbordet... Vi alla som kämpar gör det för en god sak. Kom ihåg det, medsystrar! <3<3

  43. Juli skriver:

    Hanna! det du skriver är så jävla viktigt och du belyser just det faktum att våldtäkter som beskrivs i media och liknande oftast inte stämmer överrens med hur de flesta våldtäkter går till, nämligen av ngn som den brottsutsatta känner eller är bekant med och att våldtäkter begås av ”schyssta, snygga och bra” killar.

  44. Nina skriver:

    Jag har egentligen inte så mycket att tillägga de som kommenterat innan mig förutom att jag som alla andra vill att du fortsätter ta upp sånt här. Det ger många av oss styrka och inspiration att faktiskt säga till när ett övertramp i samtal sker. Fortsätt Hanna och sätt ord på detta, du gör det så bra. Tack för att du orkar.

  45. Stinha skriver:

    Hanna, jag älskar dig! Du skriver så himla bra!

  46. ebba skriver:

    fy fan, som taget ur otagliga situationer från mitt egna liv…

  47. Anna skriver:

    Åh vad jag känner igen mig i vartenda ord. Ibland orkar jag inte ta debatten men nästan alla gånger kämpar jag på för att FÅ DEN ANDRA PERSONEN ATT FÖRSTÅ NÅGOT SÅ SJÄLVKLART som kvinnans rätt till sin egna kropp. Du har påverkat mig så himla mycket Hanna, hade vart tusen gånger coolare att få träffa dig än typ…. Olof Palme. LOVE U SISTER

  48. Sara skriver:

    Sa otroligt valskrivet. Vara asikter gar hand I hand, men jag lar mig sa otroligt mycket om hur jag kan uttrycka dem varje gang jag laser din blogg. Du ar helt enorm!

  49. Frida in Thailand skriver:

  50. Frida in Thailand skriver:

  51. Malin skriver:

    Så jäkla stark och bra text!!! Blev helt tagen på bussen imorse när jag läste..Jag känner igen mig så mycket i att brottas mellan att känna att mitt engagemang är något superbra till att känna sig fjantig och löjlig i vissa situationer som inte bara kan ”go with the flow”. Har fått höra många gånger ”hur kan du ta det så personligt?”……..

  52. Ellinore skriver:

    Åh vad jag älskar din blogg! Det du skriver griper tag i en på så många plan och man kan bli så fantastiskt glad medan man andra gånger blir rörd och skrämd. Det du skriver är viktigt, snälla fortsätt!

  53. jänu skriver:

    En kompis skickade en artikel skriven från 2003-11-30 om hur alla män faktiskt är ansvariga för våldtäkterna ( i och med deras syn på kvinnor osv osv). Tycker att de är sorgligt att inget har förändrats på drygt tio år men det är bara att kämpa vidare.

  54. Lina Fina Feminist skriver:

    Bra skrivet! Hög igenkänningsfaktor. Många tycks vilja provocera och ifrågasätta en personligen om dessa frågor endast för att en uttalat brinner för dessa sortens frågor. Jag tycker du bidrar mer än du tror när du tar upp sån här problematik och även om ingen av oss i kommentarsfältet vet svaret eller vet hur en individ i liknande situationer ska känna så sätter du orden på en svårförklarad känsla många av oss andra går runt med. Jag själv försöker just nu ta upp debatt om kvinnosyn när vi i en kurs i religion för gymnasielärare går igenom gamla testamentet. Istället för konkreta teorier om ämnet från föreläsaren så får jag frågorna tillbaka istället. Jag frågar: Under tidsperioden detta stycke skrevs; speglar den den tidens kvinnosyn? Föreläsaren: Ja, kvinnor har ju alltid setts som underlägsna. Jag: Men hur motiveras denna kvinnosyn genom bibeln? Föreläsaren: Ja, det får du söka upp själv. Som blivande lärare kan jag självklart kolla upp det själv men jag tycker ändå att det är hans ansvarighet att åtminstone ge mig tips på teoretiska förklaring (detta är även något som står med i gymnasieskolans värdegrundsarbete: att främja jämställdhet). Jag förstår att du blir trött på dessa antaganden om att du skulle ha svar på denna kille och andra killars frågor. Men ge absolut inte upp. För precis som du beskriver i din text om utsatta tjejer; hur sätter en egentligen precisa ord på en känsla?

  55. Evelina K skriver:

    Tack Hanna! Du sätter ord på något som jag tror många kan känna igen sig i. Det jobbiga är att för varje människa man än fått att tänka om, byta perspektiv, så finns det minst ett dussin till. Ibland känns det som att det aldrig tar slut, att världen kommer vara såhär för alltid. Det gör mig otroligt ledsen ibland och så förbannat arg, så tack Hanna för du delar med dig, av dina texter och din kunskap. Kärlek till dig <3

  56. Matilda skriver:

    Vi är många med dig. <3

  57. Louise skriver:

    Hanna du skriver sa bra!! Hjalper verkligen med tankar/argument som JAG sen kan ga och anvanda i mitt liv, som nagon annan sen kanske kan ga och anvanda i sitt liv and so on… <3 Gillar ocksa hur du blandar hogt och lagt. Kommer ihag att du sa att du av vissa anledningar inte vill vara lika personlig i bloggen langre, forst blev jag lite radd att det BARA skulle bli seriosa grejer (radd och radd, alltsa det hade ju inte varit nat fel med det egentligen, menar mer att jag skulle ha saknat det oseriosa) men jag tycker att du har fortsatt skriva en asbra blandning! Fortsatt som du gor!

  58. Jossan skriver:

    Hanna du är fantastisk, fortsätt kämpa och håll huvudet högt!

  59. Minja skriver:

    <3

  60. Mikaela skriver:

    <3 <3<3

  61. Isabelle skriver:

    Fantastiskt skrivet Hanna! Det är verkligen bra att människor som du finns.

  62. Sara skriver:

    Hanna du är aldrig fjantig, du är så sjukt jävla bra och såna det är såna där personer som han, som inte ens vill ta reda på fakta, som är ”fjantiga”. Jag ser verkligen upp till dig. Du är en förebild. Och jag är inte en 13 år gammal tjej som säger att Kissie eller någon annan med snygga kläder och snyggt smink är min förebild. Jag är 23 år gammal och du är min förebild på riktigt. :)

  63. lisa skriver:

    Så himla sant! Jag tar det också personligt när någon pratar om våldtäkt sådär. Jag har aldrig blivit våldtagen (pepparpeppar)(min bästis har dock…) och för mig är det inte heller bara statistik eller en siffra. Jag tänker alltid att de kunde varit jag, och att då någon säger att ”de kanske inte hänt” skaver så jävla mycket.

    Förresten brukar jag ljuga ofta för killar om hur många jag legat med för att jag inte vill ”bli stämplad”. Känner mig otroligt löjlig och mesig efteråt men ändå nöjd, på något konstigt vis. Otroligt jobbigt beteende, jag ska fan inte skämmas!!!!

  64. sophie skriver:

    helt fantastisk, finns absolut ingenting mer att säga. du är så jävla bra!

  65. Eva skriver:

    Helt fantastiskt!

  66. littleJ skriver:

    jag får RYSNINGAR! åh du är bäst! <3

  67. Lovisa skriver:

    Du skriver fantastiskt Hanna. Och åh känner igen situationen och blir så fruktansvärt frustrerad!

  68. Terese skriver:

    Du.är.så.jävla.fantastisk.
    Sluta aldrig med det! All kärlek!!

  69. Erika Almqvist skriver:

    Det här är det bästa du någonsin har skrivit.

  70. Therese skriver:

    Tack för att du delar med dig av det här. Kan känna såhär så ofta, jag kan diskutera länge med vissa och lägga upp argument och verkligen vara nöjd med det jag har fått fram och ändå kommer man inte förbi den där väggen som vissa har eller ibland stoltheten de har som gör att de vägrar ändra uppfattning.

    Har även en vän (som jag ej träffar speciellt ofta pga detta) som mer än GÄRNA säger provocerande saker och sedan sitter han med den där blicken som du beskrev, lite nöjd att ha satt mig på plats och väntar typ lite på att rabiesfeministen ska dyka upp i form av lite fradga i mungipan, jag PALLAR inte. Och oavsett vad jag hade sagt till svar på det här provocerande uttalandet i fråga så hade han inte lyssnat ändå.

  71. Emma L skriver:

    Har varit med om en liknande grej på en fest, men då diskuterade vi sexistisk reklam. En kille gjorde det till ett skämt, typ ”höhöhö men det är ju smart, det säljer ju!” Men för mig var det inget skämt, och jag tog det precis som du jäkligt personligt. Det slutade med att jag gick därifrån för att gråta i ett annat rum, bara för att jag kände mig så maktlös.

  72. mmm :) skriver:

    Så himla mycket igenkänning! Hur folk ba VILL provocera fram engagemang hos en för att sen ba lämna en/håna en för detta engagemang. Hade en gång sagt ifrån när någon spred lögner om viss utsatt folkgrupp på en fest. Detta spred sig senare över skolan och ofta när jag var ute/på fest kom någon fram och sa saker som ”om jag röstade på SD, vad skulle du tycka om det???” osv. Jag ville inte svara utförligt. Jag visste att dessa människor inte ville lyssna på ett utförligt svar. Ändå krävde dom det av mig. Ett svar som de sedan inte lyssnade på och därför fick mig att känna mig bortgjord. Jobbar upp en sån frustration just nu!!!!! AHHRGG!

    Bra jävla skrivet hur som helst.

  73. mmm :) skriver:

    Så himla mycket igenkänning! Hur folk ba VILL provocera fram engagemang hos en för att sen ba lämna en/håna en för detta engagemang. Hade en gång sagt ifrån när någon spred lögner om viss utsatt folkgrupp på en fest. Detta spred sig senare över skolan och ofta när jag var ute/på fest kom någon fram och sa saker som ”om jag röstade på SD, vad skulle du tycka om det???” osv. Jag ville inte svara utförligt. Jag visste att dessa människor inte ville lyssna på ett utförligt svar. Ändå krävde dom det av mig. Ett svar som de sedan inte lyssnade på och därför fick mig att känna mig bortgjord. Jobbar upp en sån frustration just nu!!!!! AHHRGG!

    Bra jävla skrivet hur som helst.

  74. Alina skriver:

    Så jäkla bra skrivet!! Och så jäkla sorgligt!
    <3

  75. Elinn skriver:

    Hanna, jag tar också sånt där personligt, så fort jag hör någon med en sådan attityd så blir jag så otroligt upprörd och arg och ledsen och allt på en och samma gång, att jag blir alldeles stum och gråtfärdig, så jag har svårt att få fram något överhuvudtaget. Jag kan inte ta en sådan diskussion på ett lugnt och sansat sätt och beundrar dig som kan det. Jag älskar att läsa din blogg och den betyder mycket för mig!

  76. Sammahär skriver:

    ELINN jag känner precis likadant som dig. Jag blir arg, ledsen och sårad, så jag har väldigt svårt att argumentera lugnt och sansat men ändå bra och effektivt. Jag avundar såna som kan det. Det enda jag vill göra är att ta i den andres huvud, skaka det och ropa ”FATTAAA!!!”. Jag kan liksom inte acceptera att jag faktiskt måste BERÄTTA och få folk att förstå läget och konsekvenserna. Något som borde vara så självklart!!

  77. Fredrik Åström skriver:

    Varken du eller han vet ju något om det aktuella fallet, så varför ha sådant som kallprat vid diskbänken?

    Finns väl roligare saker att prata om på fester?

  78. JohannaP skriver:

    Jag känner hur mitt hjärta slår snabbare och mina ögon fylls av tårar, att adrenalinet börjar flöda och jag vill typ ha ditt nummer så jag kan ringa dig Hanapee och bara skrika hur mycket jag känner igen mig och håller med dig i detta!!! Och trots att du känner att det är jobbigt att ta det personligt så ska du aldrig skämmas för det.. Det ÄR personligt. Vi är de utsatta, vi måste hålla ihop och försvara våra medsystrar <3 kärlek till dig (och alla andra starka feminister där ute!)

  79. Annie skriver:

    Vilken otroligt stark text . En sån där text jag kommer referera till när jag själv tar diskussionen ”läste ju i Hanapees blogg att….”. Du är bara så bra !

  80. Martina skriver:

    Fantastisk text <3 all kärlek, allt stöd!!

  81. Malin skriver:

    Du är så fantastisk! Blir helt fängslad av dina ord och tycker att alla borde läsa den här texten!

  82. IS skriver:

    Åh Hanna <3 Som jag känner igen mig...

  83. elle skriver:

    du är väldigt bra.

  84. Lisa skriver:

    Bästa jag läst på länge! Och nu sitter jag här och gråter, skäms för att man inte är lite mer som du och verkligen kämpar för sånt man tror på. Underbara du <3

  85. Ida skriver:

    Blir tagen och känner igen mig såväl. Otroligt bra skivet Hanna! Har en känsla av att denna kommer följa med mig en lång tid

  86. sandra skriver:

    gåshus..

  87. Eliiiiin skriver:

    Åh Hanna så sjuktsjukt bra

  88. Lollo skriver:

    Hanna, du är så himla grym! Blir så himla berörd och inspirerad av de du skriver. Tänk om alla kunde få ett stänk av din visdom, vilken fin värld vi skulle leva i.

  89. Carro skriver:

    Så sjukt bra och fint Hanna! <3!!!

  90. JohannaL skriver:

    GRUPPKRAM!! <3 Känner så väl igen den där tunga känslan av hopplöshet när det känns som att ingen lyssnar...

  91. Emma Edwertz skriver:

    Detta är det bästa inlägget du någonsin skrivit!! Du är så himla himla bra master!!!!

  92. Emma Edwertz skriver:

    Detta är det bästa inlägget du någonsin skrivit!! Du är så himla himla bra master!!!!

  93. Anna skriver:

    Ja nu sitter man ju här och gråter.

    OBS på ett bra sätt

  94. Karinb skriver:

    Åh detta fick mig att börja gråta. Känner igen mig precis. Fantastiskt bra skrivet. Tack för att du sätter ord på allt som jag känner, men inte ens har lyckats sätta ord på inför mig själv. Så viktigt, så skönt, så modigt!

  95. Emma skriver:

    <3

  96. moa skriver:

    du alltså! så himla bra och viktig text!<333333333

  97. Moa skriver:

    Så fruktansvärt bra skrivet, tack snälla.

  98. Elin B skriver:

    Herregud, du är ju grym! Riktigt, riktigt bra text.

  99. Linnéa skriver:

    <3

  100. Jasmine skriver:

    Så himla bra text.

  101. frippe skriver:

    *tears*, på riktigt <3

  102. TimeBender skriver:

    Bra skrivet, jag känner att ju mer man lär sig och utvecklas som feminist ju hopplösare känns det. Det känns som man står ensam i stormen. Men detta kommentarsfält är ju ett lysande exempel på att vi är många. Hejja oss! Fortsätt skriva Hanna, din röst är viktig.

  103. Lisa skriver:

    Gud. Rös över hela armarna. Så jävla rätt, så jävla sorgligt och så jävla bra du ändå så skriver men så jävla sorgligt att detta är dagens Sverige! Vad grym du är! Fortsätt såhär!

  104. Rebecca skriver:

    Vet inte vad jag ska använda för ord för att beskriva vad du betyder för unga tjejer eller hur fantastisk du är. Tror inte något så bra ord finns.

  105. elinnnnnnnnnnnnn skriver:

    du är så bra hanna. får.inte.fram.några.ord. men sluta aldrigaldrigaldrig skriva om detta!

  106. E skriver:

    Åh vad jag känner igen mig. När det känns som att jag kanske, KANSKE kan få någon att tänka om, eller tänka till, genom att öppenhjärtigt och sansat försöka förklara. Och jag märker att det bara rinner av människan med en axelryckning. Då sitter jag där med känslorna utanpå och vill bara gråta. Kan liksom inte förstå hur något som är så viktigt kan vara så oviktigt.

  107. Hanna skriver:

    Du är så bra Hanna!! Så bra!

  108. Rosa skriver:

    Så otroligt viktig text! Och vilken idiot till kille!

  109. Molly Jansson skriver:

    Jag vill grina. Du är så jävla bra.

  110. Kajsa skriver:

    En tår klämde sig fram i ögonvrån nu.

    Jag är inte där du är än, har inte alla argument och förmågan att stå på mig. Men jag har ambitionen, jag sitter på åsikterna och jag brinner, BRINNER, inombords när jag hör folk yttra sig hit och dit. Personer som spyr ur sig okunskap eller hånar mig och mina bästa vänner för att vi inte skäms för att säga att vi är feminister gör mig så arg, så förbannat arg. Och ledsen. Mest ledsen blir jag när jag tänker på hur jag ofta tror det är mig det är fel på, jag som inte duger, inte är snygg nog, smal nog, rätt nog, allt på grund av den patriarkala struktur som färgar allt runt omkring mig. Ventilen blir din blogg, mina systrar och mina bästa vänner. I kväll ska jag ut på krogen, och jag ska stå på mig, men jag hade önskat att jag slapp vara rädd när jag går hem senare i natt.

    Tack för att du finns.

  111. Ronja skriver:

    Så fantastisk gripande. Du är BRA!

  112. Jonathan skriver:

    Hanna det är precis det här som gör att jag älskar din blogg, den sköna mixen mellan allvar och lättsamhet. Att du ena dagen kan skriva om ditt mobilskal och nästa ett så fantastiskt inlägg så jag ryser på hela kroppen när jag läser. Fortsätt kämpa du gör det bra. Trevlig helg!

  113. Evita skriver:

    JÄTTEFINT. det betyder så mycket att du skriver om sådant här. TACK! man känner sig lite mindre ensam i kampen. Känns skönt att tänka på nästa gång det är min tur att vara de kloka orden och ansvaret.

  114. anna skriver:

    Så fruktansvärt bra skrivet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vill skriva ut detta och klistra det framför ögonen på alla människor som inte fattar vad verkligheten är. Du är bäst. Tillsammans är vi starka! <3

  115. Tuva skriver:

    Du beskriver det så himla bra! Känner verkligen igen mig i känslan. Haft den många gånger när jag diskuterar, att övertyga om något som en annan person inte vill höra eller redan har en åsikt om som sitter djupt i en övertygelse om att personen har rätt. Känslan av hopplöshet på något sätt..
    STOR KRAM HANNIS! DU är så bra ändå! Var inte rädd, Stockholm är ditt!

  116. Lin skriver:

    Alltså Hanna, igenkänningsfaktorn är total! Har själv haft ångest över en het diskussion jag hade med min pojkväns släkt för några dagar sedan. En person provocerade mig hela kvällen med argument som ”statistik kan man inte lite på, jag KÄNNER att det är så här” eller den klassiska ”varför bryr du dig om den här skitsaken när människor svälter i Afrika”. Man känner sig löjlig och tillintetgjord. Ångesten försvann efter jag läst detta inlägg, jag är inte ensam! Hanna for president!

  117. Pammis skriver:

    En av alla dem som läser men inte kommenterat. Förrän nu vill säga. Jag läser och begrundar. Blir på något sätt tuffare i mitt arbete att finna vem jag är, vad jag står för osv. Dina texter och dina åsikter är fantastiska och detta inlägg är exceptionellt! Tack för din blogg!

  118. Johanna R skriver:

    Åh, tack för att du sätter ord på känslorna jag har varje dag i skolan, varje jävla dag i skolan. När någon kille i klassen alltid ska dra ett ”kvinnor ska stå i köket-skämt” eller ett rasistiskt skämt, eller berättar om skolans slampa, eller om hur muslimerna förstör sverige, och dem vet att jag kommer reagera, jag kommer säga emot dem på något sätt och dem tycker det är så fruktansvärt kul. Jag kan inte rå för att jag reagerar på de riktigt vidriga grejerna de kan säga, jag måste säga något, känner något sorts ansvar för det. Men jag är så trött på det. och jag längtar bara bort från högstadiet även om jag vet att kampen inte tar slut bara för att jag byter klass eller stad.

  119. linn skriver:

    ååh herregud vad jag känner igen mig!!! att alltid behöva ge svar, att någon försöker nästan provocera en för att en SKA försvara sig, som feminist. blir så himla trött och förstår vartenda ord du skriver, vet hur det känns. SÅ frustrerande och tillslut vet en knappt hur en ska bete sig eller vad en ska säga för att inte behöva diskutera detta på varenda jävla fest.
    precis som en annan tjej skrev så läser jag också genusvetenskap och reaktionerna är ofta samma från de flesta killar.. alltid försvara sig, alltid förklara, alltid ge argument för att försöka övertyga och inte verka ”svag”. du är så bra hanna, helt fantastiskt inlägg och SÅ ärligt. <3

  120. Mly skriver:

    Du är bara för bäst. Du känns som en idol! // gråter av texten

  121. kajsa skriver:

    känner igen mig så mycket! att man är töntig för att man ”tar allt så seriöst” osv. all kärlek till dig på riktigt <3

  122. Ellen skriver:

    Hanna. Den här texten var det bästa jag läst på länge. Fick mig verkligen att känna, med dig och med mina egna minnen. Vår värld. Blir så jävla arg och ledsen och tom. Men vi får aldrig ge upp.

    Kram, Ellen

  123. Hanna skriver:

    Åh vad jag känner igen mig och åh vad fantastiskt bra du är på att sätta ord på detta!

    Något jag tror gör hela våldtäktskulturen och den medföljande debatten så dramatisk är vår ovilja att se våldtäktsmän som ”vanliga” människor. Vi har någon slags förvriden bild av att en brottsling – kanske framför allt när det kommer till övergrepp – är en psykiskt sjuk person, en alkoholiserad människa eller en på annat sätt ofrisk person. Vi förstår inte att tillfället gör tjuven, och att det är det som gör det så jävla hemskt. En vän till mig skrev en pjäs om den vanliga våldtäkten, målade upp samma scenario som är allra vanligast bland de våldtäkter som anmäls i Sverige. Det handlade inte om fula gubbar i buskar, utan om män/pojkar i ens egen ålder som man faktiskt litar på. Kanske någon man varit intresserad av ett tag, som inte kan ta ett nej när tillfället ges. De går inte och planerar att våldta någon, men när de känner för att ha sex med någon så kan de inte acceptera den andra personens ovilja. Det är förfärligt och vidrigt, men också ett scenario som är så vanligt – för nästan vem som helst. Kanske är det okunskapen kring detta – den vanliga våldtäkten – som gör att killar som han i din berättelse tar avstånd från när de eller deras vänner blir anklagade för våldtäkt. Tjejerna skuldbeläggs trots att de utsatts för övergepp utan att själva orsaka det.

    Och det gör mig så fruktansvärt ledsen och arg. TACK för att du skriver om detta på ett så förblånat bra sätt. Du är bäst.

  124. EmmaPemma skriver:

    Känner igen mig så starkt i den här texten. Har suttit med samma sorts killar som vill att jag antingen ska bekräfta deras världsbild eller ge dem en ursäkt att avfärda min. Att vilja ta striden men men undra om det verkligen är värt det, om man faktiskt kan nå fram på en fredag, på en fest. Och samtidigt vara trött på att jag ska ha göra jobbet, har de inget eget ansvar?

    Hanna, du är en hjälte, du gör världen bättre.

  125. Malin skriver:

    hanna, tack för att du skriver om saker som för andra inte är viktigt eller är svårt att ta i. jag känner igen mig i det du beskriver i detta inlägg och den frustration men också en personlig sorg som kan infinnas när man är en människa med åsikter som är helt och hållet värdefulla men av andra ses som något jobbigt och ”skavigt” som du säger. man vill ju inte vara skavig och det blir ett personligt dilemma vare sig man vill eller inte men jag tackar dig, som kvinna, för att du är skavig och jag fortsätter vara skavig med dig. en dag hoppas jag att vi eller andra kvinnor efter oss inte uppfattas som skaviga i dessa frågor utan som självklara eller att de inte ens behöver möta en sådan diskussion som du gjort. precis som du vet har feminism som vilken annan politik personliga rötter och kanske ännu mer känslosamma sådana för kvinnor då det just handlar till stor del om det du pratar om: sexualitet och angrepp på denna sexualitet. det måste hur som helst vara okej att det är personligt, självklart är det skönt om man kan lära sig att inte ta varenda diskussion personligt men jag som du tycker detta är svårt.
    slutsatsen av mitt meddelande till dig är nog att jag känner igen mig, stöttar dig på det sätt som du stöttar mig i ditt förklarande, diskuterande och upplysande. finns det en stark strömning finns det en stark motströmning sa någon till mig nyligen och det känns aktuellt i detta problem men jag hoppas att fler människor börjar lyssna till ditt budskap på allvar istället för att bara testa dina gränser för de är viktiga! jag är ledsen att människor förstör vår feststämning och gör oss rädda för att gå på gator som borde mer våra än deras i många fall.
    hur som helst tackar jag dig för ditt engagemang och initiativ och backar dig i din aktivism. det finns det många som gör, försök att komma ihåg det när det känns svårt.

  126. Malin skriver:

    Tack tack tack för att du sätter ord på det här. Jag hade en liknande upplevelse i fredags och samma sak helgen innan det. Alltid blir det personligt och alltid kommer tårar och alltid alltid är det så otroligt jobbigt när människor inte bara fattar. DU GER MIG SÅ ENORMT MYCKET ENERGI och DU GÖR VÄRLDEN BÄTTRE GENOM ATT SKRIVA SOM DU GÖR. Tack Hanna!!!

  127. Agnes skriver:

    Känner igen mig totalt. Så svårt att debattera feminism, liksom behöva övertala någon att jag faktiskt har rätt till mig själv och mitt liv, en rätt som jag inte har nu i det här samhället för hur folk (män) skämtar o talar om kvinnor. Det är så himla personligt

  128. Mira skriver:

    Tack för att du finns

  129. Signe skriver:

    Ja! Du skriver det så rackarns bra.

  130. zara skriver:

    du är fantastisk hanna

  131. Linnea skriver:

    Tack för att du sätter ord på det så många av oss känner men inte vet hur vi ska uttrycka.

  132. Kerstin skriver:

    Tack HanaPee!
    Tur att sådan som du finns! Fortsätter glöda och arbetar för en ett samhälle fritt från våld!

  133. Kakan skriver:

    <33333333333333333333333

  134. E skriver:

    ”En gästföreläsare jag hade en gång berättade om sin forskning av tusentals våldtäktsanmälningar, och hur det där det endast var minimal procent som tydde på att en kvinna ljög om våldtäkten. ”

    Inte för att vara sådan och jag tror definitivt att det är väldigt ovanligt. Men det skulle ju verkligen behövas en källa på det där, för jag tvivlar på att det finns någon som helst undersökning eller substans bakom det där uttalandet.

  135. rebeckka skriver:

    bästa hanna, tack för finaste och viktigaste inlägget. du skriver så himla bra, och fyfan vad ont det gör, känner igen mig så himla väl.

  136. Maja skriver:

    Blir så upprörd… Dessa frågor engagerar mig något enormt. Jobbar på en akutmottagning så kommer i kontakt med både offer och gärningsmän i mitt yrke. Men. Kan du inte (om du vet) skriva ett inlägg om vad man som gemene man kan göra påverka i dessa frågor? Vad kan jag göra?????

  137. Hanna skriver:

    Oj. Blev verkligen rörd av din text Hanna. Du skriver så otroligt bra och tar upp ett sådant viktigt ämne.
    Du är bäst Hanna, fortsätt som du gör!

  138. Emilie skriver:

    Fy fan vad du är grym Hanna!!!!!!

  139. Lovisa skriver:

    Otroligt fängslande text. Fortsätt med det du gör och det du tror på. Alla är vi jämlika, underligt att inte alla världens människor förstår detta. Håll huvudet högt oavsett vad. Kram

  140. Malin skriver:

    Sa sant. Känner igen mig i bade situationen och känslan. Bra skrivet!

  141. Sara skriver:

    Oj, vilken otroligt fin text. Både hur den är skriven och effekten den får. Man kan inte läsa den oberörd.

  142. Hanna skriver:

    Woaw! Så bra skrivet!! <3<333

  143. Tove skriver:

    Jag älskar dig! Jag gråter nästan här nu för allt du skriver är så sant och arghhhhh. Jag har inga ord för att kunna beskriva hur jäkla bäst du är. FYFAN. Sluta aldrig skriva. Världen behöver dig! Och feminism borde fan vara common sense.

    PUSSPUSS

  144. Pauline skriver:

    Hanna. Är så fruktansvärt glad över ditt engagemang. Många väljer den enkla vägen och du tar den svåra men den vägen som du måste ta för att du inte kan välja att inte ta den. Väldigt bra text! Fortsätt, du är en förebild för många, inklusive mig!

  145. Andrea skriver:

    Så bra skrivet!

  146. Claudia skriver:

    <3<3<3<3<3<3<3 älskar dig.

  147. Carolisen skriver:

    Börjar på riktigt gråta när jag läser det här. Fy fan för världen ibland. MEN! Glöm aldrig att vi kan åstadkomma vad som helst tillsammans. Kämpa på, ge aldrig upp Hanna!

  148. Hanna skriver:

    Om du visste hur jag kan relatera. Och då har jag stått upp för mig själv och mina åsikter bara kanske det senaste året av mitt 23-åriga liv. Men att sitta där och undra vad fasen jag ska säga nu, med den uppfordrande blicken på sig. Att känna att vad jag än säger så når det inte fram, för jag är redan dömd på förhand och jag känner hur jag riktigt… krymper ner i stolen och blir mitt gamla osäkra jag som bara vill vara tyst.

    Jag är iallafall ledsen, Hanna. Ledsen för att den person du delade med dig av dina enastående kunskaper (som jag lär mig av) till, var en riktig drummel som inte ville lyssna. Ledsen för att du blev ledsen. Du gjorde ju helt rätt. Kram.

  149. Ullis skriver:

    Hej!
    Om du inte redan har läst den, så vill jag tipsa om boken Våldtäkt och romantik av Katrine Kielos. Mycket kärnfull om maktaspekten vid våldtäkt.

  150. Emma Marie skriver:

    Känner igen mig. Så jävla hårt.

  151. Taxi Sundsvall skriver:

    Thanks for sharing this precious information. I like your concern in the post which is very useful for me.

    Taxi Sundsvall

  152. Nathalie Juhlin skriver:

    Vilket fint inlägg.
    Håller med dig till punkt och pricka.
    Irriterar mig på folk som inte har fakta och vill diskutera saker men när de väl får en diskussion och inte har fakta så går de bara.
    Detta är ett stort ämne och det klassas fortfarande idag som ett ”kvinno-problem”, men detta är ett problem för alla.
    Det är någons dotter, syster, moster, kompis detta handlar om.
    Det är inte enbart siffror i tidnging utan det är verkliga människor det handlar om.
    Känner igen detta att tårarna bara kommer ibland för man känner en sådan hopplöshet över detta.

  153. Tove skriver:

    Hanna du är helt underbar! Jag har nyss börjat läsa din blogg, men jag känner att jag kommer att stanna ett lååångt tag. Du skriver så fantastiskt bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst Stockholm

Andra bloggar

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg