En av mina bästisar, Carro, krystade för sex veckor sedan ut Julian. Det är den första bebisen i vårt gäng och vi alla tävlar om hans uppmärksamhet. Carro har utmärkt mig till ”Rolighetsminister”….. vilket ni kan se att jag verkligen lever upp till.
Åh. Bebisar alltså. Can’t live with them, can’t live without them. Undrar när den där riktiga JAG-VILL-HA-EN-UNGE-KÄNSLAN egentligen kommer? Ni som har barn kanske vet?Jag menar, jag älskar ju myset. Men är i övrigt för självisk för att skaffa barn nu tror jag. Min dator går alltid före. Är inte heller sådär superöverintresserad av själva familjelivet…. jag menar…. vill ju sitta vid datorn och dricka rödvin. Gå ut. Resa. Vara LAT.
Men Julian får det i alla fall att hända NÅGOT i livmodern min. Kan eventuellt också vara mensvärk.
Amen. Sa till päronen att ”fan vad alla skaffar kids nu, har de inget bättre för sig?”. Varpå de kontrar med: ”men vadå, ni är ju snart trettio. Nu, om någon gång, är väl rätt tid att skaffa barn?!”.
Och min planer på att resa jorden runt, sprida säd och… ja, dricka rödtjut vid datorn, blev genast ångestladdade petitesser. För mina päron förväntar sig att man cirka nu måste avla av sig. Fan osv.
Bara tanken på att klämma fram en hel människa får mig att dö i panikångest. HUR ÄR DET ENS FYSISKT MÖJLIGT UTAN EN GÅR SÖNDER???
ALLTSÅ gulligaste lilla knytet jag sett!!!!!!!!!!!!
Jag längtar efter bebis, massa, tänker på små söta bebisar varje dag. Var inte så för något år sedan men flera vänner har skaffat barn och min fbwall och instagram består av bebisbilder och filmer, dessutom satt jag ”dagvakt” åt en bebis mån-fre för ca 2 år sedan och jag saknar bebben så :( Det var så mysigt och givande.
http://makeadifference.hm.com/ – Rösta på att H&M ska donera pengar för att stärka kvinnor runt om i världen nuuuuu :)
Hahahaha! Den känslan kommer aldrig. Det känns aldrig som ”rätt tid”. Man kommer alltid på nåt man vill göra innan. Det är lite som stenmark sa ”dä ä bar å åk”, kasta sig ut å gilla läget. Det är så sjuuukt jävla jobbigt att vara förälder men också helt sjuuuuuuuukt jävla underbart. Och man kan ju göra saker med barn också, krävs bara lite planering. Och sen har ju barnet oftast en papa som kan vara med barnet medan du dricker vin:)
Dom kommer när dom kommer.
http://chocochock.se
Tuttar i chokladmousse…
Åh gulle!! Längtar galet tills jag och mina kompisar också börjar yngla av oss.. Barnvagnsmaffia ska vi bli!
det BÄSTA här är att fjärrkontrollen ligger så tätt intill dig!
Den känslan har jag lyckats ducka hela mitt liv och nu finns det absolut inga bebisplaner längre. Ett tag där i 20-årsåldern så kändes det väldigt lockande med en bebis och jag kan fortfarande vara sugen på att känna ett liv inuti mig, meeen därifrån till att faktiskt låta ett barn ta över hela livet, nej tack. Jag skaffade hund istället. :-)
Alltså jag kände aldrig nån riktig ”jag vill ha en unge-känsla”. Tyckte inte ens särskilt mycket om bran generellt, kände mest att dom var högljudda och rätt äckliga. Men var ändå oemotståndligt fascinerad av tanken att mixa mina gener med min kärlek och att jag nog ville ha en familj nån gång ändå. Vet att dom flesta tänker att dom ska typ fixa en karriär o sånt först, men jag har aldrig fattat det. Om jag kommer igång med ett roligt jobb efter år av utbildning vill jag väl inte ta en paus då, kändes mycket smidigare att fixa barn först istället. Och det blev jättebra! Min unge är det bästa som hänt mig och har älskat henne från första stund. Tycker inte ens andra barn är äckliga längre haha.
För mig dök en märklig barnlängtan plötsligt upp från ingenstans. Tidigare var mina mål i livet att resa, lära känna en obegränsad mängd människor, UPPLEVA saker (lite oklart vad det handlar om), skaffa mig en grym karriär med en hög lön. Möjligtvis kunde jag tänkte mig en insemination i Köpenhamn vid 37 års ålder eller äldre fosterbarn, men bara möjligtvis!
Men för tre sedan träffade jag en kille som jag vill spendera resten av mitt liv med, och när jag tänker på vad jag vill med livet och vad jag vill ha uppnått när jag dör så kan jag bara tänka på att jag vill ha levt lyckligt med honom och våra barn. Tanken på vår egen familj, våra gemensamma barn, ger mig svindel av lycka. Han skulle bli universums bästa pappa (partisk, jag vet). Jag känner fortfarande inte att någon tid ”är rätt” och jag känner mig fortfarande ganska rädd för hela grejen – att skaffa barn är ju ingenting man sedan kan ångra – men tankarna och längtan finns ändå där. Har också fått ett märkligt intresse för att kolla hus på Hemnet och familjebilar, vilket jag alltid har hatat och tyckt varit sådana märkliga och tråkiga drömmar. Det är som att fokus har flyttat från mig som individ till att vilja ha ett liv ihop som en familj, vilket känns SKITKONSTIGT och nästan lite pinsamt (!?) då jag alltid varit det motsatta.
Men på riktigt så tror jag att om suget efter barn inte kommer så ska man vänta. Kanske kommer det, kanske inte. Vad fan spelar det för roll? Livet utan barn är ju också helt magiskt och fritt. Det finns för- och nackdelar med allt, man måste bara hitta vad som passar en själv.
Jag ville inte jättegärna ha barn när jag blev oplanerat gravid. Jag fick jag-vill-ha-barn-känslan när jag var i typ v 30 (av 40) men jag var lite tveksam ända fram tills han var ute men även då och då under de fösta skrika-äta-bajsa-veckorna. Men nu är barnet 6 månader och det mest fantastiska som finns. Skitjobbig ibland men värt allt slit i världen. Och man kan göra massa roliga saker fast man har barn.. Antingen med barnet eller utan, det enda man inte riktigt kan göra är att lata sig,
Ska få gosa med min bästis unge imorgon. Längtar ihjäl mig. Längtar också ihjäl mig efter min lillasysters bebis som kommer i januari. Så skönt att en lyckats få andra att klämma ut bebisar så en slipper själv.
Vill skriva ”Åh hp<3<3<3" på typ alla dina inlägg. Så varje inlägg du skriver ett inlägg kan du tänka att jag tänker "Åh hp<3<3<3". Tänkception typ!
Naww vilken söt liten bebis :D