Ta vara på kär-perioder var så himla bra. Så himla bra. Jag tror att många tror och förväntar sig att man ska vara superkär hela tiden, för annars är man inte kär på riktigt och det är inte rätt osv. Men det går ju inte, man skulle … brinna upp. Det är helt normalt och rimligt och bra att det är lugnt i perioder, positivt men lugnt, och så kääär-perioder däremellan. Så otroligt skönt om alla hade fått slippa känslan av att försöka stressa fram konstant förälskelse-relation.

Läser en sociologikurs och har en uppgift där jag ska titta på några bloggar och göra en analys, ska använda mig av Goffmans perspektiv – alltså att livet är som en teaterscen där vi har en backstage, frontstage, rekvisita, public osv osv! och du är med i min analys och där jag anser att du bryter ner senna teori, jämfört med andra bloggar. Jaja! Det var bara det jag ville säga :))) tack! hoppas min lärare börjar läsa din blogg. Haha! Kram!

Jag har varit ihop med min pojkvän i 9 månader nu och vi har varit extrem kära hela tiden. Jag har aldrig känt något liknande. Jag har aldrig känt att jag hittat min ”människa” förut men nu vet jag hur det känns. Båda vi har ganska många problem och det har uppstått många jobbiga situationer men vi lär oss ju fortfarande att leva med varandra. Vår passionerade kärlek och vårt speciella band är ju det viktigaste.

Men nu har jag börjat oroa mig för att nykär-perioden börjar ta slut? Om vi inte umgås på ett par dagar så sakar jag inte honom som en dåre utan jag tycker det är skönt med egentid (fullt normalt, jag vet). Det är ju bra att vi kan vara självständiga men jag vill fan alltid vara tokkär. Nu måste jag verkligen arbeta med mig själv och acceptera att jag kanske kommer vara lugnare kär på ett djupare sätt, och att det kommer kärleksperioder. Men det är så svårt att acceptera, hoppas jag inte gör slut pga att jag inte kan acceptera det: )

Angående första frågan så tänker jag att det här med att bli feminist är inte något man blir från en dag till en annan, utan det är en process. Så var det i alla fall för mig och många jag känner. Började med att kalla mig antifeminist och tycka att feminister var dumma i huvudet, för att några steg senare erkänna att feminismen hade kanske vissa poängen men jag var absolut inte feminist ändå, för att ännu några steg senare säga att jag var feminist men inte en sån där extrem… Och nu, typ tusen steg senare, är jag den där extrema feministen.
Angående min partner så har jag tänkt att jag måste ge honom tid att gå igenom SIN process (tro mig, det är inte alltid lätt och vi har haft tusen diskussioner där jag har varit SÅ jävla arg). För ett år sedan kallade han sig antifeminist. För några månader sedan var han ”för jämlikhet men inte riktigt feminist”. Och i förra veckan kom han plötsligt hem från jobbet, ilsken, för att någon kollega hade uttalat sig fördomsfullt och dumt och feminismen… Och han hade argumenterat emot. Se där ja.
Jag är inte helt säker på vad min poäng är, men jag tror att jag vill säga att man nog inte ska förvänta sig att kunna förändra någon över en natt, utan att man kan unna sitt förhållande (om det är bra i övrigt) att ha lite tålamod. Men hur länge man vill vänta och vilka resultat man vill ha är det givetvis bara en själv som kan bestämma.

Haha, om den dagen någonsin kommer, eller när kanske en ska säga för att inte låta så drama queenig, som jag har ett förhållande att vårda, så ska jag se till att komma ihåg ditt sista tips :) Kul blogg i övrigt! / F

Apropå det här med feminism och förhållanden. Jag är en brud i mina bästa år, stolt feminist osv. Jag och min pojkvän diskuterar ofta pågående feministiska debatter och vi tycker väldigt mycket båda två kring de här frågorna. Om jag hade fått beskriva hans politiska ställning i den här frågan så hade jag sagt att han är en solklar feminist. De grundläggande värderingarna delar han med feminismen. Det är liksom inga konstigheter. Jag tror däremot inte att han själv skulle använda sig av den termen, och det gör mig egentligen inte så mycket. Det som gör mig lite frustrerad är att jag ibland får lite ont i hjärtat på tanken av hur den feministiska debatten kan skava i honom. Många saker som görs ”i feminismens namn” håller han inte med om och jag tror att han som ung, priviligierad man känner sig utpekad som förövare/maktutuövare/förtryckare. Och det är så svårt för mig att ta ställning till, för jag förstår att det måste vara jättesvårt att tillhöra en grupp som ofta omtalas i ganska hårda ordalag. Ibland tycker jag att vi i våra diskussioner hamnar i debatten kring huruvida en feminists uttalande kan stå för hela den feministiska kampen, och jag måste ibland gång på gång intyga att den ”sanna” feminismen inte är manshatande – att det handlar om något annat. För mig är det ju väldigt viktigt att han är en del av den feministiska kampen – att han som man går ut och påverkar i grupper där jag som kvinna inte kommer åt. Men jag själv känner att jag ibland tappar min glöd och passion inför feminismen när jag hör hur han upplever debattklimatet. Jag tycker ju att män är en så stor del av lösningen, och blir så ledsen av hur uteslutande feminismen ibland blir (vilket ju är så himla konstigt, för feminismens kärna är ju att den ska inkludera människor). Min pojkvän i tjugoårsåldern känner ju inte igen sig i den grupp av män som förtrycker och jag kan känna att det här är inte hans skuld att bära. Det är förstås komiskt att jag som kvinna blir ledsen å en mans vägnar, men jag tror att mycket av svaret ligger häri. Jag vet nämligen jättemånga unga män som förstås tycker att det är fruktansvärt att kvinnor än idag, 2014, har lägre löner, men som på frågan om de är feminister fnyser till, som om det var en helt absurd fråga. Det verkar finnas något motstånd i att kalla sig feminist som man – som om det vore två motpoler som säger emot varann. Det här blev världens längsta fråga, men jag ville bara höra hur du tänker kring det här.

Dessutom tycker jag ibland att det är så himla svårt att vara heterosexuell kvinna i förhållande med en man, samtidigt som jag är feminist. Många av de vänner jag har som lever i samkönade förhållanden eller är singlar verkar ha det mycket lättare i sin feministiska övertygelse, eftersom att de sällan slipper påverkas av hur deras förhållande/liv ska påverkas av den heterosexuella normen. Mitt förhållande blir ju ofta en spegling av hur jag förväntas vara och bete mig. Det är svårt att ifrågasätta en norm samtidigt som hela mitt liv på något vis bygger på den normen…