Min kille ska åka till Japan i 10 dagar så vi har bokat bord på restaurang sista kvällen innan han åker. Stämning är dålig mellan oss eftersom jag har lite, lite ont i halsen igen och min kille är lite, lite irriterad över att jag måste ta upp detta lite, lite oftare än vad jag behöver.
Telefonen plingar till och det är pappa som skickar bild på mamma i sjukhuskläder i ett rum med droppställning och höjbar säng, i sms:et skriver han ”nu mår morsan bra”. Ett väldigt konstigt sms att få när jag inte ens visste att det varit dåligt? Jag försöker ringa upp utan svar, men efter ett tag får jag tag på mina föräldrar och får veta att mamma åkt in akut för misstänkt hjärtinfarkt och att de i vanlig ordning inte sagt något till mig. ”Vi ville inte oroa dig” blev ursäkten.
Nu var det ingen hjärtinfarkt, men orolig blev jag förstås oavsett.
Jag tänker mycket på mina föräldrar nu i vuxen ålder. Kanske har det att göra med att vi ses mycket mer sällan nu och att jag plötsligt får se dem i ett utifrånperspektiv, kanske har det att göra med psykoterapin jag gått – där psykologens främsta uppgift är att gräva i ens barndom för att förklara de beteenden jag idag har eller saknar. Eller kanske handlar det bara om att jag saknar dem, och kanske att mina kompisar börjar få barn och att jag då drabbas av den där känslan av att ”tänk när min mamma höll mig så här, undra vad hon kände då”.
Det vore smörigt och rent ut av väldigt sliskigt att skriva en krönika om hur mycket man älskar sin mamma. Men just därför tänkte jag ge det ett försök. För även om mammas hjärtinfarkt inte var något, hände något i mitt hjärta av bara tanken på att hon kanske inte skulle finnas längre.
För morsan måste finnas ett bra tag till, allt annat är otänkbart. Hon måste fortsätta svara när jag ringer i känslostormar och frikostigt berätta (ibland lite för frikostigt) om sitt eget kärleksliv när det stormar i mitt. Hennes fötter måste finnas så jag kan killa under dem och hennes fingrar så hon kan killa under mina. Hon måste finnas för alla de där shoppingturerna vi tagit sen jag var sju år gammal och hon måste fortsätta få mig att tro att jag är världens snyggaste person i precis alla kläder jag provar. Hennes lugn måste få fortsätta påverka mina kriser – för hur ska de annars gå över? Hennes roliga och färgstarka personlighet har fler rum den måste fylla! Hennes hjärta måste fortsätta slå för alltifrån hemlösa katter i Grekland till barnbarn, dyra linnekläder, mig och mina kompisar. Hennes hår måste fortsätta blekas, skratt skrattas och finkrisp ätas.
Hon måste finnas för ingen annan orkar lyssna på när jag har lite, lite ont i halsen.
Men egentligen måste hon helt enkelt finnas eftersom jag inte vet någon som får mig att känna mig så älskad som henne, och att jag ännu inte vet hur jag ska kunna ge allt det hon gett mig till mina framtida ungar.
KRÖNIKA PUBLICERAD I ST