19:08 2013-10-27

Har haft mamma och pappa här under helgen, därav den dåliga uppdateringen. Har alltså inte varit på någon slags LSD-tripp på en svartklubb i söderförort som ni kanske hade hoppats på. Har i stället promenerat på stan, ätit på restaurang och varit på Abba-museet.

Alltså, visste ni att det finns en SCEN att gå upp på, på Abba-museet? Och dansrum! Och karaoke! Blev helt lyrisk då jag insåg detta. Armbågade mig fram mot scenen bland de tusentals besökarna och vrålade ”JAG SKA UPP!!”. En man med krycka föll ihop, en äldre dam fick hjärtsvikt och en bebis började gråta. Men inget kunde stoppa mig. Min moster var också med. Skulle nog faktiskt våga säga att hon hade ett större showframträdande än mig när vi väl kom upp på scenen….

Kvinnor 50+, u gotta love them!

Mamma, som stod i publiken, berättade att några att mumlat ”de där var riktigt bra faktiskt…” under vårt uppträdande. 

Nåväl. Sen tog vi bild i de här klassiska stoppa-huvudet-i-bild-grejerna:

 

Om jag jobbade på en PR/reklam-byrå skulle mitt ständiga förslag till kunder vara att göra komiska stoppa-in-huvud-bild-grej av sina produkter. Alltså låt säga att Arla ville göra en kampanj för ekologisk mjölk, då skulle jag föreslå att smälla upp en jättekul bild på en ko på lite sånna här kartonger och sedan skriva en bra slogan under. ALLA skulle ju Instagramma dem?!

Bara att sno mitt otroligt unika förslag. 

23:02 2013-10-25

Sen starten Idol har jag sett varje säsong och i princip varje avsnitt. Så även årets. Ni som hängt med i bloggen tidigare år har följt mina recensioner av Idoldeltagarna varje fredag, något jag skippat att göra i år pga ….känner mig så elak? Är rädd att någon googlar sitt namn och blir ledsen. ORKAR INTE BÄRA DET PÅ MITT SAMVETE. Men efter att nu ha följt dessa idoler på teve i ett par månader känner jag att jag för första gången nu kan ge ett samlat, rätt snällt och ytterst subjektivt utlåtande: 

Sandra.
 Har bra röst och teknik, men känns som om det är typ det enda. Känns lite för ”duktig” i sitt sätt, dvs. för lite känsla.

Kevin.
 Glittrande valpögon och pepsodentleendet charmade även mig i början, men det är så ….tråkigt. Börjar per automatik spela candy crush. Verkar ju dock vara en trevlig person. Även om en god vän till mig smsade under ett Idolavsnitt: ”Kevin är typiskt en ”trevlig kille” men som inte gråter när det tar slut med tjejen” ……..??

Jens.
ÄLSKADE när han körde Heart of Gold och The Lion’s Roar! Älskar att han kör på känsla för teknik, dessvärre är ju känslan inte alltid bra. Som i kväll. 

Erik.
Topp två hos mig. Så himla fin person? När han sjöng A Change is Gonna Come………. RÖS från första tonen?! Gör bra låtval, sjunger bra, intressant, verkar smart och go.

Matilda.
Känns bara så himla ung och osäker. Och en osäkerhet som döljs med en slags pålagd kaxighet. Men vafan, hur skulle inte jag varit som sjuttonåring på tv? Ojojoj vill ej ens tänka tanken *letar varje kamera för att göra tokig min*.

Gabriel. 
 Känns ju också som en bra och fin person, men säger mig inte så mycket alls med sitt artisteri. Minns inte ens hur hans röst låter just nu? 

Elin.
Min absoluta favorit. Alltså nänänänä kan inte få NOG av Elin!! SKALL TAGGA DETTA INLÄGG SÅ HON KAN HITTA SIG SJÄLV HÄR OCH FÖRSTÅ HUR ENORM MIN CRUSH ÄR PÅ HENNE KANSKE KAN VI TRÄFFAS OCH GÖRA EN LITEN RAP IHOP JAG HAR JU SKRIVIT EN RAP OM EN BIOSALONG EN GÅNG OCH NU SKRIVER JAG SOM MAMMA SKRIVER SMS DVS UTAN PUNKTER KOMMATECKEN OCH BARA I VERSALER.

På riktigt tycker jag nog att Elin är den bästa som någonsin varit med i Idol. 

00:48

Ett kök. En ny bekantskap. En bekants pojkvän jag bara har träffat ett par gånger tidigare. Jag tror han vet att jag är feminist, kanske har han hört det av någon annan eller kanske förstod han det när jag tidigare ikväll pratade om vilket parti jag röstar på. Jag vet inte, men jag tänker att det borde vara något självklart och ingenting jag behöver skylta med. Tänker samtidigt att jag hoppas att han vet så att han kan se hur självklart det är för mig och på så sätt få det att bli lite mer självklart för sig själv.

Vi pratar våldtäkt, han och jag. Samtalsämnet är på hans initiativ, därav min direkta misstanke att han vet var jag står. Jag är van, för på något sätt, oavsett var jag är, hur jag gör och vilka som är omkring gäller ofta diskussionerna den här typen av ämnen. Jag kan inte rå för det. Vill inte rå för det. Det är ju trots allt där det känns som jag vill vara.

Han berättar om en tjejkompis, någon han kände. En skön och rolig tjej enligt honom, men hon blev våldtagen, berättar han. Killen som våldtog var världens schystaste och han blev aldrig dömd. Så han våldtog nog inte, förklarar han som berättar. Tjejen hade förutom sina sköna egenskaper ett rykte om sig, så det kan ju ha varit lite ”hur som helst”. Han konstaterar att ingenting är väl svart eller vitt.

Och där sitter jag. På en pall i ett kök och känner igen diskussionen från flera gånger förr. Funderar hur jag den här gången ska attackera problemet. Eller om attack ens är möjligt? Jag stirrar på ugnens digitalklocka. 23.34 lyser den grönt. Och jag funderar på hur många tjejer som blir våldtagna denna fredagskväll? 

En gästföreläsare jag hade en gång berättade om sin forskning av tusentals våldtäktsanmälningar, och hur det där det endast var minimal procent som tydde på att en kvinna ljög om våldtäkten. Att det egentligen är en extremt utbredd myt, det om att kvinnor anmäler våldtäkt som en slags ånger/hämnd -grej. Kvinnor som anmäler våldtäkt upplever det som en våldtäkt, förklarade föreläsaren. Samma föreläsare berättade också om de drygt 6000 anmälda våldtäkterna under 2012, och hur endast några hundra av dessa gick till åtal och hur låg procent av åtalen som faktiskt fällde mannen/männen som våldtagit kvinnan/kvinnorna.

Jag tittar på killen jag knappt känner. Det har bara gått någon sekund sen han berättade om sin våldtagna tjejkompis som enligt honom nog inte blivit våldtagen. I hans blick ser jag hur han väntar på ett svar. Jag funderar på vad begreppet ”sanning” egentligen innebär, hur jag omöjligt kan veta vad som hänt, men hur jag bara kan berätta om vad jag tror grundat på den fakta jag besitter. Grundat på föreläsningarna, böckerna men också mejlen.

Jag tänker mycket på mejlet jag fick i somras från tjejen som inte visste om hon blivit våldtagen eller inte. Hon var ju så full. Men hon var ju aldrig vid medvetandet, inte ens när han tog sig in i hennes säng, det visste hon. Ångesten som var närvarande i varje bokstav i mejlet och hur jag, en människa på avstånd, fick bli en ventil. Jag funderar på alla de andra berättelsena jag läst från kvinnor i liknande situationer, hur sexet blivit något annat, något obehagligt, påtvingat och något utom deras kontroll. Framför mig ser jag årets tidningsrubriker om våldtäkterna där våldtäksmännen gått fria trots stark bevisning. Jag tänker på rättssalarna, där kvinnornas sexuella historia beskrivs tydligt medan våldätktsmännens aldrig tas upp, trots att deras sexuella handling är den kriminella.

Killen i köket fortsätter titta på mig, och klockan lyser fortfarande 23.34. Har säkert bara gått några sekunder, men nu vill han verkligen ha ett svar. Som om jag har något? Som om jag är ansvarig att ge något. För att jag, i min roll som feminist, ska ”sätta dit honom” för att han kanske någonstans känner att det han sagt inte passar sig. Inte är tillräckligt pk, för en sådan pk-tjej som mig. Istället för att ta reda på fakta själv, blir jag den som ska upplysa och ta ansvar. Samtdigt förstår jag honom, jag har mött samma blick flera gånger förr och känner ju på något sjukt sätt ett jävla ansvar.

Jag är tyst. Men i mitt huvud ekar berättelserna från alla kvinnorna. Mejlet. Rubrikerna. Jag harklar mig plötsligt och samlat försöker jag förklara att jag inte sitter på någon sanning i just det fallet, men att det är en vanlig myt om att kvinnor ljuger om våldtäkt. Att kvinnor med rikt sexuellt förflutet ofta misstänkliggörs och skuldbeläggs är inget ovanligt. Jag förklarar innebörden av att ”en hora inte kan våldtas” och tittar honom i ögonen mycket. Jag tror det är viktigt så att han inte får en chans att tänka på något annat.

Jag hinner nästan prata klart, sen byts låten på spotify inifrån ett sovrum och han kliver snabbt upp för att dansa. Kvar sitter jag anfådd efter min utläggning som inte blev så samlad som jag hoppats på. Jag tittar in mot sovrummet han försvann in i, obekymrat sjunger han med som om ingenting har hänt. Jag tittar på ugnsklockan, 23.38 lyser siffrorna nu.

Jag går in till hallen. Tar på mig jackan och skorna. Går ut i höstblåsten och försöker andas bort känslan av bortgjordhet. Känslan av hur jag på en sekund brunnit för något han egentligen knappt ville höra. Känslan av att mitt engagemang var fjantigt. Att jag bara borde leva livet som det är. Inte hålla på som jag gör. Inte vara jobbig och skavig.

Men jag tar det personligt. Så fruktansvärt personligt. För mig handlar det inte om främlingar eller siffror i en statistik, för mig handlar det om attityden mot hela min sexualitet. Som ung sexuellt aktiv kvinna. Mina rättigheter och mina möjligheter. Min skuld och min skam. Hur någon tar sig rätten att avgöra hur mycket min vilja är värd och inte.

Att det blir personligt gör mig generad. Jag vill bort därifrån. Tårarna trycker på, trots att det inte är jag som blivit våldtagen. 

Jag har svårt att få tillbaka någon känsla för fest. Istället ringer jag efter en taxi hem trots att det bara är tio minuter bort, jag vågar nämligen inte gå ensam hem om kvällarna.

17:30 2013-10-24

 

Vet ni? Jag måste ha de absolut bästa och mest generösa läsarna någonsin. Jag startade den här insamlingen för ett par dagar sedan helt spontant efter att ha blivit så illa berörd av dokumentären Frihet bakom galler. Satt i tio minuter och stirrade rakt ut i ingenting direkt efter att jag sett dokumentären, och så fylldes jag av själväckel. Det är så jävla SVÅRT att inte låta klyschig eller pretentiös när jag vill skriva om den här typen av problem, men vafan, den risken tar jag gärna om det 

För det kan väl inte vara rimligt att världen är såpass orättvis på så många sätt utan att jag gör något? Hur kan jag gå omkring med den här typen av kunskap utan att göra något som faktiskt gör skillnad? 

 

Men tillsammans kan vi ju på riktigt göra skillnad. Nu har vi ihop fått in över 12 000 kronor(!). Ni var några som undrade lite vart pengarna gick, så jag har mejlat med Frida som jobbar på SAK och såhär berättar hon:

*SAK är en biståndsorganisation som jobbat i Afghanistan i 30 år, vårt arbete fokuserar på de människor som är mest utsatta i samhället – kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättningar.
*Vi arbetar på landsbygden i Afghanistan, det är där behoven är som störst.
*Vi har fyra program: utbildning, sjukvård, rehabilitering av människor med funktionsnedsättning och landsbygdsutveckling.
*På våra skolor går ungefär 120 000 barn. Fler än 50% av eleverna är flickor.
*Vi utbildar barnmorskor, vilket verkligen har givit resultat för mödradödligheten som minskat, även om den fortfarande är en av de högsta i världen. Läs gärna den här artikeln om en av våra barnmorskor som blivit utsedd till årets barnmorska i Afghanistan, hennes pappa blev dödad för att han lät henne studera till barnmorska…http://www.wadsam.com/sca-midwife-received-the-midwife-of-the-year-award-787/
*Vi utbildar kvinnliga lärare, vilket är ett superviktigt arbete. Många vuxna kvinnor i Afghanistan har själva aldrig gått i skolan, så vi erbjuder elever från våra skolor som själva är tonåringar att vidareutbilda sig till lärare. Det är en otroligt viktig insats för utvecklingen i landet.
*Det afghanska samhället är traditionellt styrt av män i så kallade shuras, byråd, och de bestämmer över byns utveckling. SAK arbetar med att tillsätta kvinnliga shuras så att även kvinnor är med i beslutsprocesser över saker som i allra högsta grad påverkar deras tillvaro i byarna.

Så räcker pengarna:

400 kronor är kostnaden för att en skolflicka ska kunna gå i skolan ett helt år.

14 000 kr räcker till konstruktion av en brunn som förser 180 människor med rent vatten!

250 kr är veckolönen för en barnmorska.

 

= Våra 12 000 kronor räcker till att 31 flickor kan gå i skolan ett helt år!!!!!!!!!!!!! ELLER nästan en ÅRSLÖN till en otroligt behövd och viktig barnmorska (så många kvinnor dör av hemmafödslar i landet).

Alltså, kan ni bara ta in detta? Det är så sjukt. Stort enormt megatack för att ni och gör skillnad.

 

Är ni fler som vill donera en slant? Här är insamlingen

16:24

Whaaaaaaaat

Är inte din mobbe jättetung nu hp???? undrar ni och syftar på att den är gjord av marmor.

 

Men det är ju bara ett skal!!!!!! Ha! Ha! Att ni inte fattade det?! Ni asså…

Jag älskar mitt nya skal. Passar in i alla nyrenoverade kök i Stockholm innerstad. Minns ni förresten när nokiatelefonerna fick vara med i alla skolkataloger? Det kan väl inte bara varit en Sundsvallsgrej? Att en stod med mobilen mot örat och kollade bort. Jag själv gjorde aldrig det pga var nog lite för ung. Men min storasyrra och alla hennes klasskompisar höll på så i slutet på 90-talet.

Åh. De var så otroligt coola. Speciellt i sina stora rutiga skjortor, likadana som hon i tv-serien Mitt Så Kallade Liv hade på sig. Och ett litet snävt läderband runt halsen på det! Mmmm. Då stod man och kikade in i nyckelhålet till syrrans rum mest hela dagarna o_O.