Alltså! Den här goklimpen vill jag göra en GRYTA av. Mmmm. Ikväll innan midnatt kommer ett nytt avsnitt ut av HanaPee’s otroliga podcast, som jag gör med farsan till Bo. Ni hittar den som vanligt på iTunes och i apparna Acast, Poscaster och Beyondpod. Vi älskar er drygt 20 000(!!) som lyssnar!

Det var nån dag efter jul. Det hade kaos-snöat i ett par dagar och från gästrumsfönstret såg det nästan overkligt ut med decimeterhöga snödrivor på träd och buskar. Jag satt på sängkanten med telefonen tryckt mot kinden och lyssnade till signalerna. Min puls syntes utanpå tröjan och medan jag väntade på att någon skulle svara pillade jag kallsvettigt på fransarna till en röd filt. Det tog tid för signalerna att nå fram, jag hann både fläta och fläta upp de röda fransarna.

Men så svarade hon. En röst som så många gånger förr tröstat och hjälpt till, mamma.

Jag hulkgrät i säkert två minuter innan jag ens fick fram något vettigt, men ingen hade ju dött, det kunde jag försäkra henne om. Fast, kanske hade det varit bättre om så vore fallet? För i mig kändes det som om något var dött. I flera veckor, säkert månader hade det känts så. Ingenting inuti någonstans. Som att det hela tiden måste hända något, göras något, bli något. NÅGONTING ANNAT ÄN DET HÄR. 

Men nu plötsligt började något kännas och finnas där. Det hade det ju alltid gjort. Men jag hade lyckats tappa bort det. Gömt det. Glömt det. I nattliga bråk, slängd mat, skitiga klädhögar och tid från varandra försvann allt. Och det som alltid varit min största skräck kändes nu som en axelryckning. Eller nej, inte ens det. 

Det kändes ingenting. Såpass lite att jag inte ens hade orken att titta under klädhögarna, leta i disken eller ens ringa ifatt det. 

Men så kom snön. Och med den kom tankevurpor, feltänk, felsteg och märkliga försök till att hitta något slags svar på hur INGENTING skulle bli NÅNTING.

Och så kom det mer snö. En storm ute väckte en storm inne. Ett slags uppvaknande. 

Så hamnade jag där i telefon med min mamma som nästan altid kunnat hjälpa. För henne var det enkelt; livet är inte så enkelt. Kanske är den attityden gemensamt för de som blev vuxna under 70-talet, för dem är sällan livet en moralkaka med enkelspåriga stigar. Medan hon tröstade i telefon flätade jag fler fransar på filten och tänkte att om det är någon gång jag faktiskt ska lyssna är det väl nu, med hennes decennier av erfarenhet om livet, tvåsamhet och av ingenting.

Så jag lyssnade.

När vi la på hade det börjat snöa igen. Pulsen syntes inte längre utanpå tröjan och filten var färdigflätad. Jag satte mig på ett tåg och påmindes plötsligt om det jag varit så nära att slarva bort, glömma bort, tappa bort.

I en kram, i ett sms, i en skidbacke och i ett gråtigt bråk på ett kaklat golv kom det tillbaka. Det som kändes som tusentals mil mellan oss blev åter till milimetrar. 

I helgen blev Stockholm vitt och på trädgrenarna från vardagsrumsfönstret balanserar högar av snö. I soffan inne sitter han som jag är så glad över att han aldrig riktigt försvann. En förstående, accepterande, varm, trygg och alldeles fantastisk människa att få möta vintrarna och somrarna med. Han som ibland gör mig sjuk av lycka. Kanske tappar vi bort varandra igen, kanske sker fler tankevurpor och förmodligen kommer vägen fortsätta att inte vara enkelspårig, precis som snöfall går det ju liksom inte att till 100 procent förutspå vad som kommer ske. 

Men idag är snön och vi här, och ingenting mer behöver hända just nu. 

OH AH OH AH RE !!!

Mmmmm stökig lägenhet. Men! Har i alla fall färska blommor! Det är jag och Amanda Schulman. I alla fall; Helgen har ju som sagt bestått av enorm mensvärk. Det är liksom en never ending story det här med min mensvärk. Tack för alla era tips om naproxen, värmekuddar, citodon, promenader och onani. Har sen ett par år tillbaka faktiskt testat allt (utom citodon pga är livrädd för ”starka” mediciner) och det är inget som funkar sådär superbra. 

Och igår testade jag till och med lustgas på en bar här i Stockholm som sålde det i ballonger (???) Och i ca 10 sekunder försvann mensvärken men jag domnade däremot bort i fejjan också??? Men det var det värt. Blev nästan beroende. Därför jag aldrig kommer kunna testa knark, kommer förmodligen fastna i det. Som jag gjorde med de enarmade banditerna på färjan till Gotland när jag var 11.

I övrigt har helgen handlat en del om att försöka överleva psykisk när det kommer till det deprimerande tillståndet i världen just nu. Det fruktansvärda som hänt i Paris tillsammans med islamfobiska uttalanden från bl.a. folkvalda politiker(!) är gravt deprimerande, såpass att jag inte förmått mig att skriva om det här förrän nu. Samtdigt har jag inget att tillägga som inte redan sagts. Att muslimer runt om i världen just nu blir tvugna att ”förklara” islam och tydligt ta avstånd från ett terrordåd som begått av extremister, är fan förjävligt. Ännu en gång känns det som att vi människor hamnar 1000 ljusår ifrån varandra och att förståelse och medmänisklighet byts ut mot fördomar och rädsla. 

Nääääeee. Det här går fan inte. 2 alvedon, 2 Ipren och 1 Paradis-ask senare har jag fortfarande ont. Detta helvete med livmoder alltså. FORSKA FRAM RIKTIGT BOTEMEDEL NU.

Fan. Fick lite dåligt samvete av förra blogginlägget när ni alla håller med mig???? Det är ju liksom lätt för mig att få med mig er på min sida när det är jag som sitter på all ”fakta”… Och kanske är inte golvet 9 grader… Kanske överdrev jag lite, ops. Men ändå. Lite rätt har jag fan. MEN! För att sätta Anton i lite bättre ljus: idag när jag kom hem hade han lämnat golvvärmen på, städat lägenheten och installerat nytt minne och fixat hårddisk på min dator så att den är svinsnabb och sen slagit in den i ett sidenband. Bah sådär. Det ska han fan ha.