Det här kanske kommer som en överraskning för vissa, men extrem fattigdom har alltid funnits i Europa. I en rapport från Röda Korset läser vi att det idag är ungefär 43 miljoner européer som inte kan äta sig mätta. Skilladen från andra epoker av kris, svält och fattigdom är att år 2014 kan människor förflytta sig lättare över landsgränserna. Föds och lever du på en plats där det är omöjligt att få råd med mat till dig och dina barn kan du försöka ta dig till en plats där detta går.
En plats dit några åker för att försöka ta sig ur fattigdomen är Sverige. Och från att tidigare ha haft en massa distans till den där fattigdomen jag bara såg på tv och i tidningarna tvingas jag nu se den när jag ska gå till Coop för att köpa en liter ekologisk mjölk. Stackars, stackars mig.
Innan EU-valet kunde vi se stora affisher täcka tunnelbanornas väggar, affischer som berättade om det Sverigedemokraterna kallar ”det organiserade tiggeriet”. Nu innan riksdagsvalet är det dags igen, även om det nu är baksidan av bussarna som får sprida SD’s myter.
Eller hur är det egentligen, är det ”organiserade tiggeriet” en myt eller inte? Enligt polismyndigheter och politiker finns inga bevis för att det pågår ett organiserat tiggeri. Ändå har begreppet efter SD’s kampanj blivit en slags sanning för många. Jag sitter på en kräftskiva och hör hur någon pratar om organiserade tiggeriet som vilken annan självklarhet som helst, jag slår upp tidningen och läser ännu en insändare i ämnet, jag ser hur myten sprids på Facebook och hur politiker från övriga partier vill förbjuda denna så kallade ”organisering”.
Det pratas om ligor med blanka bilar och dyra klockor som ska finnas bakom tiggarna. Ingen har riktigt sett det, vissa låtsas som de har det för att vinna poäng, andra tror sig veta men har mest dragit egna slutsatser. Trots att polismyndigheter på olika platser i Sverige har undersökt saken har inget hittats. Märkligt. Med tanke på att så många verkar såpass säkra menar jag. Till och med några så säkra att de kommer att lägga sin enda röst i valet på det.
Men så tänker jag: spelar det någon roll om det är en myt eller inte?
För faktum är att fattigdomen finns. Det är ingen myt eller hittepå. Det kan 43 miljoner människor i Europa vittna om just nu. Fattigdom finns oavsett ligor eller organisationer. Faktum är att det är fattigdom som gör att människor lever vid mina fotknölar i trettiograders värme, blåst, regn, extrem kyla och onda blickar och ibland mycket mer än så. Faktum är att det inte är en semesterresa de här människorna är på. Om min tjuga kan i alla fall ge en femma till kvinnan i blommigt huckle utanför mitt Coop som dagarna i ända sitter och gungar vid en sopkorg och viskar ”please please”, så är det värt det.
För vad är alternativet?
Stoppar vi fattigdomen genom att förpassa den från våra gator och till tv-apparaterna?
Om människor på min granngård svälter och dör, ska jag då inte öppna grinden när de knackar? Ska jag säga ”nej, ni hade oturen att födas på en plats där det historiskt sett har varit knapert, så skyll er själv för att ni föddes där!” och sedan stänga grinden? Eller ska jag bjuda över dem, inse att det enbart handlar om ren tur att jag föddes här? Kanske innebär ett öppnande att jag inte kan äta prinsesstårta till frukost varje dag, och kanske innebär det att några som knackar på kommer använda sig av i mina ögon ”ohederliga” metoder för att få ungefär samma liv som mig, eller bättre. Men ska min tur ge mig möjlighet att bestämma huruvida andra människor ska få försöka leva eller dö?
För vem är jag om jag gör skillnad på människor och människor beroende på vilken sida av påhittade landsgränser de föddes? När jag möter blicken hos henne som sitter vid mina fotknölar ser jag ju att vi är precis samma, med samma känslor och tankar, men där hon och miljoner människor med henne haft oturen att födas på en plats utan hyggliga skyddsnät, arbeten eller chans till ett drägligt liv.
Den 14:e september är det val, hörrni. Det finns många blickar att möta.
