20:35 2013-10-13

 

*Skär fisken (fast vit fisk, typ sej, gös) i ca 2-3 cm stora bitar. Lägg på ett fat. Pressa över limejuice och krydda fisken runt om med salt och peppar. Låt stå i kylen 20 minuter.

*Blanda mjöl(2 dl), chilipulver(2 tsk), oregano(2 tsk) och salt(1 tsk) i en skål. Vispa upp äggen(2 st) och tabascon(1 tsk) i en annan skål. Lägg de fint smulade kexen i en tredje skål. Vänd fisken först i mjölblandningen, sedan i ägget och sist i kexsmulorna. Tryck till så att kexen fastnar över hela fisken.

*Värm upp rapsolja till 175°C (använd en digitaltermomter) i en gryta/kastrull, den ska nå ca 5 cm från bottnen. Fritera fisken, några bitar i taget, tills de är gyllene runt om, 2–3 minuter. Ta upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper.

Servera med inlagd rödlök, pico de gallo, creme fraische, koriander och avocado! 

Ät och NJUUUUUUUUT. Det gjorde jag. Raaaaaaap.

15:54

Det var en solig höstdag i oktober. Löven hade lagt sig som gulorangea mattor på Stockholms gator och matchade de träd som fortfarande hade sina lövkronor kvar. Jag hade bokat tid med bloggaren Hanna Persson, 25, i hennes lya på Södermalm. Jag var fylld av förväntan inför vårt första möte. En förväntan som skulle visa sig gå i kras under dagen.

– Brrrrr brrrrrr

Min mobil vibrerar i fickan. Ett sms från ett nummer jag lagt till i telefonboken som ”Bloggaren HanaPee”. ”Jaha, och var är du då?” lyder sms:et. Jag tittar hastigt på klockan. 12.03. Jag är tre minuter sen och tonen i sms:et från Hanna gör mig fundersam. Tre minuter är väl inte så värst mycket? Jag är ju dessutom bara några meter från hennes dörr. 

12.04 plingar jag på dörren till hennes lägenhet. Ingen öppnar. Jag trycker på dörrklockan ännu en gång. Låg musik hörs inifrån lägenheten. Det låter som… Arvingarna? Kan det här verkligen vara Hannas lägenheten? tänker jag och tittar igenom vår mejlkonversation i mobilen och ser att, jo, adressen stämmer. Jag plingar på igen. Ingen öppnar. Efter ett par minuter kommer oron. Jag tar mod till mig och tittar genom brevinkastet. Ser ett par ben precis framför mig! Av ren chock snubblar jag två steg bakåt. 

Varför öppnar inte personen som står alldeles framför dörren på andra sidan?! 

Som om någon läst mina tankar så öppnas plötsligt dörren. På andra sidan står hon, den trevliga, roliga och intelligenta tjej vars blogg jag läst dagligen sedan 2007. En pirrande känsla går igenom kroppen. Måtte detta gå bra nu, hinner jag tänka. 

– Ja, visst är det inte så jävla kul att vänta va?! Säger Hanna och spänner ögonen i mig. 

Jag förstår att hon syftar på min försening på fyra minuter, så jag ber om ursäkt och kliver försiktigt in genom dörren. Hanna hasar in i vardagsrummet med en slags märklig läsk i hennes hand. Det luktar surt i lägenheten. Kanske beror det på alla kläderna som ligger utspridda över golvet. Eller kommer kanske stanken från maten som står framme?

– Välkommen in i salongen, säger Hanna och låter handen svepa över vardagsrummet.

Hon ber mig sätta mig i soffan och jag lyfter försiktigt bort ett par mensiga trosor från min plats. 

– Jaha, du skulle ställa nån fråga va? säger hon avmätt och tittar mot tv:n hon slagit på.

Det är The Real Housewifes of Beverlyhills på tv3. Jag frågar Hanna hur länge hon bloggat. 

– Tyst. Skärp dig din menlösa babian, ställ riktiga frågor annars får det vara, svarar Hanna utan att ens titta på mig.

Jag blir nervös men låter det passera. Harklar mig istället och går vidare med andra frågor. Jag har förberett mig noga inför intervjun med min idol. Även om det i just denna stund känns som om vi fick en rätt dålig start med varandra. Jag tänker att mina frågor om feminism bör få henne på andra tankar. Så jag ber henne berätta lite om henne feministiska ståndpunkter.

– Ha ha ha. Feminism asså. Det har blivit en sån jävla image-grej att jag spyr. Det är inge kul när precis varenda jävla brud ska bli feminist! Bli någe annat för i helvete. Lär er om runor! Hur man blåser glas! Fiske! Låt mig få ha min grej och få credd för den. 

Jag är stum och försöker se om hon skojar? Men Hanna ler inte. 

– Vet du en sak? Å lyssna noga nu lillan. Jag tror inte ens på jämställdhet. En kvinna har rent biologiska sämre förutsättningar och därmed ett lågt intellekt. Kolla på det här! Hemmafruarna i USA. De ultimata livet. Slippa jobba och va hemma å få karlns pengar. Då får man fan ta lite våld och påtvingat samlag. Handlar ju om å ge å ta det där… fortsätter Hanna och sveper sin märkliga läsk.

Så vänder hon sig plötsligt om mot mig. För första gången sen vi satte oss i soffan tittar hon på mig och inte på teven. 

– Du skickar väl citaten till mig sen? Frågar hon.

– Nja, vi brukar ha policyn att vi inte gör det… försöker jag försiktigt förklara.

– UUUUUUUUUUUUUT! Vrålar hon från ingenstans för full hals.

– Va? Säger jag fullkomligt chockad av hennes förändrade röstvolym.

Jag känner ur det sticker bakom ögonen och att jag inte alls var beredd på hennes utbrott. Egentligen var jag inte beredd på något av det här. Vem är den här människan? Är det dolda kameran? Jag inser att dolda kameran hör hemma på 90-talet och att det här faktiskt händer just nu. På riktigt. Jag frågar Hanna om hon vill att jag ska gå?

– Du ska ut härifrån och inte skriva ett jävla jota om jag inte får korrläsa citaten, säger Hanna samlat bara några centimeter från mitt ansikte. 

– Förlåt. Självklart kan vi ordna så att du får läsa citaten, jag tror jag har det jag behöver, bara en bild kvar, säger jag omskakad och faktiskt rätt rädd för den här människan. 

– Ingen bild, säger Hanna

– Vad? Vi bestämde ju det i me…

– INGEN BILD, avbryter hon mig.

– Okej… säger jag och försöker två gånger smygta bilder med min mobil.

Det går sådär. Hanna upptäcker mig med en gång och blir riktigt, riktigt förbannad. 

– UUUUUUUUUUUUT, vrålar Hanna och reser sig upp.

Jag hinner få med mig väskan och trampar i skorna och springer ut på gatan. Min jacka är kvar där inne, men jag inser att det inte är någon idé att återvända. Det kan sluta med våld och annat farligt. En vecka senare ser jag min svarta bomberjacka på hennes ”dagens outfit”. 

 

23:22 2013-10-11

Köpte detta armband i de judiska kvarteren i Prag. Inser att det förmodligen är en plastig variant som finns i tre miljoner exemplar MEN känns ändå genuint att jag köpte det av en judisk man på en slags marknad. Han kunde inte så mycket engelska men sa i alla fall att handen betyder ”good luck”. SÅ NU LITAR JAG PÅ DET. 

Lördag idag dårå. Ska spendera förmiddan åt att planera min ensamresa som kommer äga rum inom en kort tid. Spännande va?! Kanske mer för mig än för er iofs. Men ni kommer ju få hänga med på denna, förmodligen korta, men ändå ”vattendelare” till resa i mitt liv! Lite nyfikna vill jag ändå att ni ska vara. Men vill inte heller att ni ska bygga upp någon megaförväntning för då kanske ni blir besvikna. 

Kan ju dock säga att det inte kommer bli någon backpackning i Asien. Kan inte tänka mig något värre. Är så otroligt bekväm? Tror inte ens att det har med ålder att göra, utan mer bara min personlighet. Har liksom inget intresse alls av den typen av resor och har aldrig haft. 

Lite kul under ”monkitalks” när vi snackade rädslor och Amanda Berg (som jag tyckte om så himla mycket??) berättade att hon lätt kan hoppa bungyjump utan problem men tycker det är läskigare att prata framför folk. Jag är ju precis tvärtom. Är livrädd för typ bungyjump, resa själv, gå ensam i mörker, djur, flyga etc. Men älskar att prata inför folk, är i princip aldrig nervös när jag ska spela skivor, älskar att gå in i ett rum då alla tittar på mig, älskar att bli filmad, stå på scen osv. osv.

Gud. Vilken vidrig uppmärksamhetskrävande människa en är ändå?!? 

 

Aja. Kan ni gissa vart min ensamresa bär av?

OCH GOOD LUCK TILL ER ALLA!

13:45

Jag drömde om min menskopp inatt. Att den var alldeles ny och blänkande, och inte sådär mörkbrun i kanterna. Sen vaknade jag och insåg att detta måste vara ett tecken från moder jord…. att ett inlägg om menskoppen jag borde skriva! Och vem är jag att trotsa naturens krafter? 

Har ju fått en hel del frågor om denna fantastiska lilla manick i gummi, och tänkte nu svara på dessa frågor en efter en. Ok? Bra.

Vad är en menskopp?
Du ser den på bilden. En gummigrej som du stoppar upp i punanin under mens. Som en tampong men bättre. Du tömmer den då den blir full. Stoppar den i en liten tygpåse då den inte används. 

Hur vet en när menskoppen är full?
Det känns typ. Om inte annat kan du ju ”checka läget” lite i början för att se. Är väl ungefär lika ofta som du behöver byta tampong.

Du skrev en gång att din menskopp ”välte” när du gick på stan …kan den göra det?
Nä, försökte väl mest va kul. Men det KÄNNS typ som det när det blir full.

Vad är det som är så bra med menskopp?
Åh! Vart ska jag börja! Måste göra en lista:

*Billigt
*Miljövänligt
*Mindre mensvärk
*Har den alltid med mig under mens. Jag menar, den är ju alltid i under mensveckan. Blir inte som med tamponger med klassiska ”ÅÅÅH GLÖÖMDE!!” *springer runt till varenda fertil kvinna och frågar efter tampong*
*Snällt mot slemhinnorna
*Trendigt (vill ju alltid ”hänga med”)

Gör det ont?
Kan kännas lite ”va? vad fan är det jag håller på med? det här går ju absolut inte?” när du sätter in den första gången. Men efter några gånger får du in knixen. 

Några tips till en som vill köpa menskopp?
Googla menskopp och läs på. Finns ju olika storlekar och sådär. Ge det tålamod till en början, du kommer senare att bli frälst. Tro på mitt ord. Master skulle aldrig ljuga för sina egna. 

 

12:08

 

Denna krönika publicerades i Sundsvalls tidning i söndags. Krönikan är hämtad från min text om unga flickors rätt till sin sexualitet, men lite omgjord för att passa tidningsformatet. Hoppas ni gillar den. 

 

En flicka står vid en tågräls. Ljudet från tåget blir allt högre och när det är så nära att det inte kommer hinna bromsa tar flickan steget ut på rälsen. Kanske blundar hon. Kanske tänker hon på sin familj, sina kompisar, sin skola och sina fjorton födelsedagar. Klart är i alla fall att alternativet att ta klivet ut framför tåget känns rimligare, än att 45-åriga mannens hot ska bli hennes verklighet.

För ett par veckor sedan ställdes 45-åriga mannen inför rätta. Han har, genom Internet, fotat och filmat unga flickor mellan 11 och 14 år när de klätt av sig för honom för att sedan hotat med att sprida fotona och filmerna om flickorna inte fortsätter göra som han säger.

Samma vecka kom ännu ett fall av ett Instagramkonto där unga flickor hängs ut med nakenbilder och tillhörande kommentarer om vilka ”horor” de är som ”legat med halva stan”.

Det är nästan uteslutande flickor som drabbas av detta skuldbeläggande. Det är flickor som hängs ut med nakenbilder, flickor vars gamla pojkvänner sprider sexbilder på dem och flickor som blir ”horor”. Detta av två anledningar: De är flickor och de har en sexualitet. Pojkarna och männens sexuella handlingar på andra sidan dataskärmen diskuteras inte, den är helt ointressant trots att det är deras handling som är den kriminella.

Att skuldbelägga och straffa flickors sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, tvärtom har det i århundrande funnits en norm att kontrollera kvinnans sexualitet genom att göra den oren och onaturlig. Men med Internet har denna norm tagit sig nya former. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med att bli uthängd med bild på ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är detsamma.

När jag läser debattörer, krönikörer och journalisters åsikter i debatten om flickors utsatthet på Internet är de alla överens om att bildspridarna bör skämmas och att det är synd om flickorna som drabbas.

De har rätt. Det är synd om flickorna – men inte bara av den anledningen som debattörerna syftar på, utan av den enkla anledningen att flickor aldrig tillåts ha en egen sexualitet. För vad händer när nakenbilderna är frivilliga? När snuskiga meddelandena på msn är skrivna ur egen lust? Vad händer när flickorna utforskar, onanerar, är råa och kåta?

För en flicka verkar det finnas två val; horan eller offret.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på Instagram eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin skuldbeläggas och kallas hora. 

Det går inte återuppliva flickan som klev framför ett tåg, eller de andra flickorna med henne som valt att avsluta sina liv av skuldbeläggandet. Men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Det är vi som kan förändra att döden känns mer smärtfritt än att vara ”horan”. Vi måste uppmärksamma och kämpa för sexualitet på lika villkor och framförallt ska alla flickor få den sexualitet de har rätt till.