– Plingplong

Jag flyger ner för trappan, svänger mig hastigt i ledstången och kastar mig mot ytterdörren. Det är skärtorsdag, året är 1998 och stunden jag har väntat på i flera dagar tillbaka är äntligen här. Så typiskt bara att det ringde på dörrklockan PRECIS då jag gått upp på övervåningen.

När jag lägger mina händer mot dörrhandtaget är det med hjärtat hårt dunkandes innanför skinnet. Jag gör mig beredd och sliter upp dörren. Där står han. Påsktuppen. Helt i porslin, med sin röda ståtliga kam, blanka vita kropp och ett par mörka små ögon som möter mina. Framför tuppen ligger tre stora påskägg. Med mina ögon fästa på tuppen blir jag snabbt undanknuffad av mina storasyskon som hafsar åt sig påskäggen. Men det gör inget. För mig handlar det aldrig om äggen, det handlar om tuppen.

Den där tuppen som VARJE år lyckades ta sig ut på vår farstu, nå upp till dörrklockan och sedan leverera tre ägg innehållandes precis det godis jag och mina syskon önskat oss. Hur var det möjligt?

Jag visste sedan länge att pappa hade något med tuppen att göra. Det var han som haussade upp tuppens ankomst, som stressade oss ungar med att ”nu är det nära”, det var han som pekade ut genom fönstren och gastade om ”flygande tuppar” där ute.

Och det var jag som trodde honom. Eller? År 1998 var jag 10 år och förhoppningsvis så pass normalbegåvad att jag redan då förstod att tuppen i porslin inte på egen hand shoppade påskägg på Ica Matfors, fraktade dem till vår by två mil därifrån, plingade på dörren och därefter förvandlades till porslin. Men ändå var jag den första som kastade mig mot dörren. Pappa hade skapat en myt kring påsken och dess tupp som varje år överraskade på farstukvisten. När klasskamrater och kompisar berättade om sina gulliga (mesiga) påskharar, imponerade jag med den mystiske tuppen.

Under årens lopp försökte jag syna bluffen. Men mamma och pappa höll alltid masken och vägrade ge med sig. Jag spenderade hela skärtorsdagar åt att vakta ytterdörren, mina föräldrar och andra misstänka, men aldrig någonsin fick jag se någon smyga ut genom dörren och faktiskt placera ut påsktuppen? Ändå stod han där. Varje år. Påsktuppen fanns och det var ingenting jag kunde göra åt det.

– Plingplong

Det är skärtorsdag. Året är nu 2014. Jag rusar mot dörren och kastar mig på dörrhandtaget, tar ett djupt andetag och öppnar. De mörka små ögonen stirrar mot mig, jag studerar den blänkande kroppen och röd kammen – allt helt i porslin. Mina små syskonbarn springer om mig och river i högen av påskägg. Jag står stilla kvar och viskar tyst för mig själv ”så… vi möts igen…”.

Här sitter en och är spring-religiös tidigare ikväll. Ni vet då en sprungit länge och avslutat med Dixie Chicks – Not ready to make nice och bah FOOOORGIIIIIVVEEEEE SOOOOUUUNNNDS GOOOOD, FORGET?? I’M NOT SURE I COUUULD 

…ja, då kommer den religiösa känslan.

Ni har väl inte missat min succé till springlista? Måste dock uppdatera den snart pga har sprungit till den så länge att vissa låtar förknippar jag med ren andnöd. Jag älskar verkligen springa just nu! Känns som om mitt psyke bah ökar 300 kvm i glädjeutrymme när jag springer. Men det går ju i perioder det där…..

MEN för en tid sedan läste jag om någon träningsmänniska som poängterade att ”träna lite” ALLTID är bättre än inget alls. Det tog jag verkligen till mig. Att träna lite. Jag behöver ju inte springa mil för att må bra.

Ett tips från mig till er. Varsågoda.

Ps. tack för att ni sa till om blog-lovin-buggen! Jag har meddelat teknik-Pelle som skulle fixa <3 <3 <3

HEJ AMÖÖÖÖöööööbfööööööööööödor.
 

Vet ni? I sommar kommer jag vara ledig i NIO veckor. Eller ja, alltså, jag är ju ”mellan två jobb” och kommer därför vara rätt pank. Men jag fortsätter alltså jobba på SVT i höst (tjohooo!) men börjar inte förrän i mitten av augusti. Är ju inte fast anställd. 

Så. Vad skall då vår heliga master göra i sommar? Frågar ni er när ni står knäböjda i grupp framför mig då jag rider fram och tillbaka på min vita häst. Min mantel fladdrar över era huvuden och ni vågar knappt se för att ni känner en sådan beundrar mot er master. Säg mig, skall hon kanske fortsätta tjäna sitt folk? Skall hon fortsätta med sin storhet? Ni skakar av undrna och förhoppningar!

Jo, min sommar ser ungefär ut såhär:

Halva juni.
Resa någonstans med en polare, jag och Linso har fortfarande planer på Italien (tack för alla tips!). Annars funderar jag såklart på San Francisco<3 <3 <3 Men vet inte vem som kan åka dit med mig? Har ju dock min kompis Anton där, men känner att jag snyltat tillräckligt på honom. Övriga junidagar ska jag uppleva Stockholm på sommaren! TJOHO!

Juli.
Sundsvall wööh wöööh! Vara ute i stugan och hos mamma och pappa. Bada i sjön. Fiska. Åka båt. Äta grillat. Tjusa med Alma och Agnes. Skita på dass. Instagramfilma när jag skiter på dass. Skryta om att jag aldrig få myggbett. 

Halva augusti.
En vecka i Barcelona med hela familjen Persson +Anton. HAHAHAHAHAHAHAHAHA. Hur ska det gå hur ska det gå endast stjärnorna som vet hur det ska gå hur det ska gååååå *anton hoppar från taket på en tapasrestaurang*. Sen ska jag på Way out West andra helgen i augusti. SES VI DÄR? Säg tuppenja så ordnar jag en läsarpicknick med er <3 <3 <3

…Asså nu äre väl bara att sitta hemma på kammarn å vänta på att bli UPPTÄCKT…??? Gjorde nämligen ett inhopp som programledare för Eftersnack: Vikingshill på SVTplay. Vikingshill är alltså en ungdomsserie med ”skräcktema” som jag tillsammans med Transfrans sitter och diskuterar i ca tio minuter. Jag kommer vara med i totalt 4 avsnitt framöver.

Jag sa innan att ”att bära en one piece är emot mitt personliga varumärke” men ingen på SVT lyssnade och därför tvingades jag ner i denna blåa kroppsstrumpa. Aja. Vad gör man inte för att vara ”down with the kids”.

Så, vad tror ni mina älskade, har jag säkrat min framtid som programledare?