Klockan är ju snart 21 en lördagskväll och jag har inte varit ute på heeeeeeela dagen. Har nämligen varit bakfull som en litet ägg. Inte skönt mysbakfull där en netflixfilm och en hamburgare fixar känslan och man kan skratta åt allt och vara 17 igen, utan sådär vidrigt ont-i-huvet, mår illa och SKAVIGT bakfull.
Men är ändå glad för det. Att kroppen säger ”nähäru hp såhär skaru inte hålla på”. Det känns ju sunt. Hoppas jag kommer ihåg det till nästa gång.
Däremot håller jag på att DÖ av tristess nu…… HALLÅ kan något hända tack. Det är väl det värsta humöret av de alla: uttråkad men för trött för att göra något roligt??
Nä, hörrni. Bu to the hu.
Alltså. Mina kompisar??? Jag älskar dem så jävla mkt att jag ibland förvandlas till en tonåring som vill skriva offentliga kärleksförklaringar på Instagram. TUR då att jag har en blogg att go all in på. Idag ska vi fokusera på min kompis Kattis, som förutom att vara en helt fantastisk person som jag tycker sååå mycket om, så har hon gjort en låt som är helt fantastisk.
Nu är hon med i P3 Osignat och jag tycker vi ska ta henne till toppen där. In och rösta HÄR, men lyssna på låten först förstås (där min baseballtröja får vara stjärna i musikvideon…).
…Detta var exakt jag i kontrollrummet igår under sändning.
Pust och stön. Gud, jag känner mig verkligen som mina föräldrar? Sitter och stonkar för mig själv och mumlar om att ”men guuu va veckorna går fort” osv. Idag är det alltså REDAN torsdag. Har tillbringat förmiddagen med att jobba hemifrån och kolla då Anton sätter upp hyllor i köket. Själv smög jag omkring i bakgrunden som en liten vaktmästar-assistent och bah ”behöver du ha pennan nu eller…? Ska jag hålla i… måttbandet…?”.
HEEeeeeHhe.
Känns som om det var länge sen ni fick en webcambild av mig? Aja, här får ni en så att ni inte glömmer hur master skepnad är formad: