”Show boobs”. Meningen dyker upp på skärmen när jag gör en livesändning via appen Periscope på min mobil. Jag filmar mig själv när jag äter popcorn i soffan och har 233 tittare. Tittarna kommenterar och jag svarar dem live genom kameran. Hittills har vi snackat eyeliners, serier och hur du bäst tillagar stuvade makaroner.

Kommentaren om att jag ska visa brösten raderar jag som i en handvändning och vips är användaren blockerad och placerad i en lista med 200 tidigare blockerade personer.

100 procent av dem är killar.

I andra appar och kommentarsfält så ser listan över blockerade personer exakt likadan ut. Det är killar i alla möjliga åldrar och som på alla möjliga språk frågar efter bröstbilder eller kommer med sexuella anspelningar.

Det är absolut inget häpnadsväckande eller nytt förstås. Utan bara ett fenomen som många andra. Något som hör till att vara människa på Internet. Lika självklart som att solen går upp i morgon är det att varje fritt kommentarsfält kommer innehålla bröstönskande män.

Men, lika självklart som att vi ibland ifrågasätter varför solen går upp och anledningen bakom vår existens, bör vi kanske ställa oss frågan;

Varför finns killarna som frågar om bröstbilder?

Det är inte svårt att hitta bilder på bröst efter sitt exakta önskemål. En simpel googling löser det. Förslag på googling är ”nude tits”. Jag har testat och fick 27 miljoner träffar med bonus på ungefär lika många nakna snippor.

En ren ovetenskaplig gissning är att googlingen är ett enklare sätt än att bevaka kvinnors konton och besvära sig med ”show boobs”-kommentarer. För jag är på riktigt intresserad av att veta hur många gånger kommentaren faktiskt resulterat i just ett par nakna bröst.

Eller.

KAN den här frågan om mina nakna bröst egentligen handla om något helt annat än just nakna bröst?

Kommentarerna skrivs i sammanhang där kvinnor på olika sätt tar plats. Oavsett om det är en livesändning där stuvade makaroner diskuteras eller en Instagrambild från ditt träningspass. Är du där med ansikte och kropp är det dessa killars uppgift i livet att få dig att förstå att koktider på makaroner, antal armhävningar eller ens dina åsikter om världspolitiken inte räknas. Så länge du har ett par bröst.

Krönika publicerad i ST.

– Jag tycker det ser så oförskämt ut när tjejer sminkar sig på bussen.

Kommentaren kommer från en man jag hamnat bredvid på en middag. Vi pratar arbetstider och jag har precis berättat hur jag blivit proffs på att sminka mig i kollektivtrafiken och på så sätt lyckats tjäna in en kvart varje morgon den senaste veckan. Men min bordsherre skakar på huvudet och verkar långt i från imponerad. Jag frågar varför och får svaret att det känns för privat att se det.

Märkligt nog blir jag inte helt förvånad, kanske var min berättelse ett test från mitt håll för att se om veckans senaste känslor varit befogade. Hur jag stressat tittat mig omkring när jag plockat upp min lilla mascara och målat fransarna svarta, och hur jag låtit necessären ligga kvar om jag ens fått en tillstymmelse till arg blick.

Läs hela krönikan här.

Jag sitter hemma, sjuk och jävlig, och tittar på tv-programmet Fosterland på SVTplay. Vi får följa journalisten Fredrik på hans resa genom ”det nya Sverige” där han träffar alltifrån rasister till nyanlända flyktingar. En av personerna han möter är Gulli – en pensionerad Simrishamnsbo som röstar på Sverigedemokraterna och tycker att ”muslimer förstör Sverige”.

En dag säljer Gulli en grej på Blocket som muslimen Amal från Gaza köper. Amal och hans fru Salah från Syrien bjuder Gulli på en kopp kaffe som tack för lyckat blocketköp – en kopp kaffe som blir starten till en förändring hos Gulli.

I en kamerasynk tre veckor senare berättar hon att ”muslimer är ju inte alls extremister” och att det enligt islam är totalt förbjudet att mörda andra människor.

Gulli är förvånad och berättar att hon förändrats under de här tre veckorna. Och när det är tänkt att tv-tittarna ska bli rörda av detta fina möte får jag istället en känsla av hopplöshet i kroppen.

Jag växte upp i en vit landsortsskola med ca 600 elever varav 3-4 inte var vita. I skolan flödade rasismen i korridorerna och hakkors sprayades på väggarna riktade mot de få icke-vita eleverna. Jag tyckte det var dåligt i någon slags övertygelse om att ”alla människor är lika mycket värda” och hade ont i magen samma kväll som klottret kom dit.

Men egentligen inte mycket mer än så.

Det berörde ju varken mig eller min familj direkt. Om jag bara höll mig hyfsat lågmäld så skulle jag gå obemärkt förbi rassarna. Åsikter är lättare att gömma än hudfärg.

Senare flyttade jag till en större stad för att plugga och fick nya, inte bara vita, vänner. Och därigenom en större förståelse för vad rasism är, men också en ögonöppnare för mina egna fördomar.

När en stor grupp män samlas på T-centralen en fredagskväll för att slå ner icke-vita personer är det mina vänner och deras småsyskon och föräldrar som är målet. Oskyldiga människor som jag har en relation till. Till skillnad från hakkorsen i nian är den här rasismen plötsligt ett personligt påhopp och gör mig livrädd. Men mer smärtsamt är det att tänka på hur rädda mina icke-vita vänner måste vara.

Plötsligt är jag precis som Gulli i tv-programmet och verkar inte kunna känna brinnande medmänsklighet förrän jag fått någon slags personlig inblick hos människorna det berör.

Och det värsta är att jag tror det är vanligt. Möten gör ju någonting med oss människor. Det är svårt att så grundlöst hata något du kan identifiera dig med och känner till.

Det riktigt hopplösa är att vi lever så otroligt segregerat. Om det nu är så att möten mellan människor är nyckeln till ett mer öppet och accepterande samhälle, hur ska vi lyckas möta varandra?

Hur många möten som det mellan Gulli, Amal och Salah sker i landsorterna där rasismen flödar? På vilka platser finns det utrymme för oss att på riktigt prata och bygga relationer?

Eller är det så krasst att vi helt enkelt får börja sälja och köpa fler saker på Blocket och hoppas att människor vi aldrig annars möter svarar på annonsen och till sist kanske bjussar på en kopp kaffe.

KRÖNIKA PUBLICERAD 160205 I SUNDSVALLS TIDNING

Foto: Håkan Humla

…rätt mycket uppenbarligen.

Det här är min nya bylinebild för krönikorna jag skriver i Sundsvalls Tidning med start i morgon! Ska bli så kul att få SKRIVA och TYCKA mer igen för en publik som inte är lika vettiga/påläsata älskvärda som er. 

Men åter till frisyren, den är väl lite kul ändå. 80-talet IT’S TIME!

I år är det tio år sedan jag gick ut 9C på Sköle skola. Tio år sedan jag fick mitt ganska mediokra slutbetyg, tio år sedan jag var lite förtjust i en kille som kallades ”Junk” (?) och tio år sedan jag för sista gången klev ut ur de röda tegelhusen i Matfors.

I förra veckan var det dags för återträff. Alla från Sundsvall födda 1988 skulle samlas på Aveny och äta middag klassvis för att sedan ägna sig åt ”dans till dj” som det stod i inbjudan. För mig blev det ingen middag, men runt halv elva –snåret blev nyfikenheten på mina gamla skolkamrater svår att hantera, så jag smög mig in på efterfesten. Ur högtalarna pumpade Eifel 65 och en överförfriskad gammal gymnasiekompis snubblade förbi.

Jag var i himlen. Det var så otroligt kul att bara titta på alla. Se att; shit! det blev faktiskt folk av oss ändå! Trots att det såg tveksamt ut där ett tag när min tandställning fick agera strömledning under en fysiklektion.

På Aveny befann sig en enorm blandning av människor – en blandning jag sällan möter på mitt hippa, medietrendiga, vita medelklassområde på Södermalm i Stockholm. En blandning som berikar, vidgar trångsynthet och är underbar.

Under min högstadietid var det inget snack om det fria skolvalet. Även om det infördes redan 1992 så fungerade det som så att vi som bodde i byarna runt Matfors, gick på Sköle eller Matfors skola. I stan fanns ett par friskolor, men även där var närheten till skolan det som avgjorde var de allra flesta eleverna faktiskt hamnade.

Idag ser det inte riktigt ut så. Friskolorna är fler och valen kring vilken skola du faktiskt vill och kan gå i är många. Även om skolorna inte såklart själva titulerar sig som ”elitskolor” vet många av eleverna vilka skolor som har vilka stämplar.

Jag tänker ibland att det är en fin tanke det här med val. ”Den fria individen!” ”Alla kan välja!” Det är en fin tanke men tyvärr helt utan verklighetsförankring. För alla kan självklart inte välja. Valet är inte fritt i ett samhälle fullt av strukturer. I ett land där en nyanländ familj ska sätta sina barn i ett skolsystem de inte känner till. För föräldrar som inte har orken, tiden eller kunskapen är det omöjligt att välja bland skolköer eller uppmuntra till höga betyg och flitighet.

Den senaste PISA-undersökningen har väl inte undgått någon? Att den svenska skolan är på nedgång rent resultatmässigt. Men samma undersökning visade också att de som redan hade det dåligt, nu har fått det sämre. Klassklyftorna i Sverige ökar och kvar står politiker och skyltar om det vackra fria valet.

Jag tänker på min återträff och vad som egentligen är vackert. Blandningen. Att växa upp i en skola där olika bakgrunder möttes. Där det var långt ifrån perfekt, men där mina synsätt vidgades och en förståelse växte. Hade jag fått välja då hade jag förmodligen valt den skola med högst status, men i efterhand är jag så otroligt glad över att jag aldrig hade valet.

Kanske kommer framtidens klassåterträffar se annorlunda ut än den jag fick uppleva? Kanske kommer den i vissa fall innebära fina bilar, vackra miljöer och ”lyckade” karriärer och kanske kommer den i andra fall innebär mer tragiska livsöden.

Enligt prognoserna av den ökande segregeringen i Sverige är gissningen inte alls dum, och en utveckling som kommer fortsätta så länge vi bygger vårt samhälle på en naiv tanke om att människor har samma förutsättningar och möjligheter att ”välja” sin väg i livet.

 (Krönika också publicerad i ST )