– Plingplong

Jag flyger ner för trappan, svänger mig hastigt i ledstången och kastar mig mot ytterdörren. Det är skärtorsdag, året är 1998 och stunden jag har väntat på i flera dagar tillbaka är äntligen här. Så typiskt bara att det ringde på dörrklockan PRECIS då jag gått upp på övervåningen.

När jag lägger mina händer mot dörrhandtaget är det med hjärtat hårt dunkandes innanför skinnet. Jag gör mig beredd och sliter upp dörren. Där står han. Påsktuppen. Helt i porslin, med sin röda ståtliga kam, blanka vita kropp och ett par mörka små ögon som möter mina. Framför tuppen ligger tre stora påskägg. Med mina ögon fästa på tuppen blir jag snabbt undanknuffad av mina storasyskon som hafsar åt sig påskäggen. Men det gör inget. För mig handlar det aldrig om äggen, det handlar om tuppen.

Den där tuppen som VARJE år lyckades ta sig ut på vår farstu, nå upp till dörrklockan och sedan leverera tre ägg innehållandes precis det godis jag och mina syskon önskat oss. Hur var det möjligt?

Jag visste sedan länge att pappa hade något med tuppen att göra. Det var han som haussade upp tuppens ankomst, som stressade oss ungar med att ”nu är det nära”, det var han som pekade ut genom fönstren och gastade om ”flygande tuppar” där ute.

Och det var jag som trodde honom. Eller? År 1998 var jag 10 år och förhoppningsvis så pass normalbegåvad att jag redan då förstod att tuppen i porslin inte på egen hand shoppade påskägg på Ica Matfors, fraktade dem till vår by två mil därifrån, plingade på dörren och därefter förvandlades till porslin. Men ändå var jag den första som kastade mig mot dörren. Pappa hade skapat en myt kring påsken och dess tupp som varje år överraskade på farstukvisten. När klasskamrater och kompisar berättade om sina gulliga (mesiga) påskharar, imponerade jag med den mystiske tuppen.

Under årens lopp försökte jag syna bluffen. Men mamma och pappa höll alltid masken och vägrade ge med sig. Jag spenderade hela skärtorsdagar åt att vakta ytterdörren, mina föräldrar och andra misstänka, men aldrig någonsin fick jag se någon smyga ut genom dörren och faktiskt placera ut påsktuppen? Ändå stod han där. Varje år. Påsktuppen fanns och det var ingenting jag kunde göra åt det.

– Plingplong

Det är skärtorsdag. Året är nu 2014. Jag rusar mot dörren och kastar mig på dörrhandtaget, tar ett djupt andetag och öppnar. De mörka små ögonen stirrar mot mig, jag studerar den blänkande kroppen och röd kammen – allt helt i porslin. Mina små syskonbarn springer om mig och river i högen av påskägg. Jag står stilla kvar och viskar tyst för mig själv ”så… vi möts igen…”.

Ljudet av sörplande. Det var ljudet av trygghet när vi sov över på loftet av furu i din sommarstuga. Du drack från fatet till din kaffekopp när du ännu en morgon vaknat sådär okristligt tidigt. Kanske hade du sovit dåligt under natten med oss barnbarn tätt intill dig. Sömnen föregicks alltid av en livlig diskussion om vem av oss syskon som faktiskt fick sova närmast dig. Min bror och syster var båda större och starkare och var oftast de som gick segrande ur kampen, men när vi släckte lampan sträckte du alltid din hand mot min, som ett sätt att göra det lite mer rättvist, som ett sätt att visa att du fanns där för mig också. Du höll min hand till du var säker på att jag somnat.

Som yngst i syskonskaran vaknade jag oftast före de andra och fick då morgonen ensam med dig. Storögt satt jag i ditt knä och studerade hur du försiktigt balanserade kaffet på fatet upp till din mun. Än idag påminner kaffedofter om din ljumma andedräkt av kaffe som träffade min panna. Ibland bad jag dig om ett fat till min mjölk, så du hämtade ett, och så satt vi där sörplandes ihop väntades på att dagen skulle starta. 

Om kvällarna tände du den öppna spisen och vi syskon satt som tre ljus hållandes i varsin grillspett med en tjock falukorvsskiva längst ut i spetsen. Känslan av att grilla, men att samtidigt befinna sig inomhus, var oslagbar! Som att leka grillning men att på riktigt faktiskt kunna äta maten jag lekte med. 

Mellan stugans furuväggar och orangea 70-tals-mönstrade fåtöljer kunde inget ont nå oss. Det var bra hemma hos mamma och pappa med, men hos dig var det liksom alltid roligt och ingen tid för skrik eller bråk. 

Vi spelade mycket kortspel ihop och jag minns hur din röst blev busigare när du föreslog spelet ”skittunna” och hur jag fascinerades över att du som var så gammal ändå kunde ett så fult ord. Efter ”skittunna” är nog ”järnspikar” det värsta jag någonsin hört dig säga. Lika fascinerad över att du kunde fula ord blev jag när du berättade om danserna med farfar, era motorcykelsemestrar eller hur du som ung cyklade de dryga fyra milen från vår by Östansjö till båten mot Alnö, bara för att ge ”herrskapet” fika på säng klockan åtta på söndagsmorgnarna. När jag tänker på hur du varje morgon var tvungen att niga för det rika herrskapet blir jag ledsen över att någon kunnat behandla dig så. Du som var den verkliga kämpen.

Men om det har du aldrig yttrat ett ord. Aldrig satt dig själv i främsta rummet. Alltid bara alla andra. Innan du själv fick min pappa och vi barnbarn kom, var det alla bybornas barn du tog hand om när det behövdes. Eller alla de gånger när du lagade mat och serverade oss och blev kvar vid spisen ätandes din mat, som att ditt ätande aldrig var lika viktigt som vårt. Andras välbefinnande före ditt eget, fastän det var du som alltid hade de bästa svaren, vågade ta i hårdast och förtjänade det bästa.

Idag är dina svar inte lika många och den fysiska styrkan är nästan helt borta. Du fyllde 90 i somras och har börjat se väldigt dåligt. Men tidningen vet jag att du försöker läsa varje morgon. Och kanske sitter du där idag, sörplandes på ditt kaffefat och minns tillbaka på hur fint vi har haft det tillsammans, och vilken trygghet du varit för mig och mina syskon. Min älskade, älskade farmor.

Denna krönika publicerades i Sundsvalls tidning i söndags. Krönikan är hämtad från min text om unga flickors rätt till sin sexualitet, men lite omgjord för att passa tidningsformatet. Hoppas ni gillar den. 

En flicka står vid en tågräls. Ljudet från tåget blir allt högre och när det är så nära att det inte kommer hinna bromsa tar flickan steget ut på rälsen. Kanske blundar hon. Kanske tänker hon på sin familj, sina kompisar, sin skola och sina fjorton födelsedagar. Klart är i alla fall att alternativet att ta klivet ut framför tåget känns rimligare, än att 45-åriga mannens hot ska bli hennes verklighet.

För ett par veckor sedan ställdes 45-åriga mannen inför rätta. Han har, genom Internet, fotat och filmat unga flickor mellan 11 och 14 år när de klätt av sig för honom för att sedan hotat med att sprida fotona och filmerna om flickorna inte fortsätter göra som han säger.

Samma vecka kom ännu ett fall av ett Instagramkonto där unga flickor hängs ut med nakenbilder och tillhörande kommentarer om vilka ”horor” de är som ”legat med halva stan”.

Det är nästan uteslutande flickor som drabbas av detta skuldbeläggande. Det är flickor som hängs ut med nakenbilder, flickor vars gamla pojkvänner sprider sexbilder på dem och flickor som blir ”horor”. Detta av två anledningar: De är flickor och de har en sexualitet. Pojkarna och männens sexuella handlingar på andra sidan dataskärmen diskuteras inte, den är helt ointressant trots att det är deras handling som är den kriminella.

Att skuldbelägga och straffa flickors sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, tvärtom har det i århundrande funnits en norm att kontrollera kvinnans sexualitet genom att göra den oren och onaturlig. Men med Internet har denna norm tagit sig nya former. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med att bli uthängd med bild på ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är detsamma.

När jag läser debattörer, krönikörer och journalisters åsikter i debatten om flickors utsatthet på Internet är de alla överens om att bildspridarna bör skämmas och att det är synd om flickorna som drabbas.

De har rätt. Det är synd om flickorna – men inte bara av den anledningen som debattörerna syftar på, utan av den enkla anledningen att flickor aldrig tillåts ha en egen sexualitet. För vad händer när nakenbilderna är frivilliga? När snuskiga meddelandena på msn är skrivna ur egen lust? Vad händer när flickorna utforskar, onanerar, är råa och kåta?

För en flicka verkar det finnas två val; horan eller offret.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på Instagram eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin skuldbeläggas och kallas hora. 

Det går inte återuppliva flickan som klev framför ett tåg, eller de andra flickorna med henne som valt att avsluta sina liv av skuldbeläggandet. Men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Det är vi som kan förändra att döden känns mer smärtfritt än att vara ”horan”. Vi måste uppmärksamma och kämpa för sexualitet på lika villkor och framförallt ska alla flickor få den sexualitet de har rätt till.

För ett par veckor sedan skrev jag om Unga feminister som startats av Michelle och Linnéa i Sundsvall. De nämnde mig som en inspirationskälla i en intervju och därför ser jag att allt de gör är mitt verk………. *dansar med mina välsvarvade fingrar medan mina bloggläsar hänger i trådar från dem. Na na na. La la la*

Haha nä. Sjukt att ta på sig äran liksom. För de har ju gjort en bra grej, de har bland annat klätt in ovan skylt i informativa lakan. När jag bodde i Sundsvall gick jag jätteofta förbi de där skyltarna. Eftersom det var en tid då jag trodde att ”positivt tänkande löser allt” så gick jag alltid under JA-skylten. Blev jag lyckligare av det? NEJ (-skylt). 

Däremot blir jag lycklig när feministiska aktioner äger rum. Det är viktigt att på en massa OLIKA sätt säga att: Nej, jag accepterar inte att flickors sexualitet skuldbeläggs, att män som våldtar går fria, att kvinnor har mindre makt i världen, att kvinnor tjänar mindre och att det på riktigt är så få politiker som tar i de här problemen på allvar. 

Genom att uppmärksamma patriarkala strukturer på stan och andra offentliga platser når feministiska budskap fler människor än oss som läser bloggar på Nöjesguiden. Vilket såklart är jätteviktigt. Att det når fler människor än den mer feministiskt pålästa publiken märks om inte annat i Sundsvalls tidnings kommentarsfält:

Jadu, när en inte har mycket annat och säga funkar det alltid att märka på ord. Tips: när du ändå är inne på böcker, varför inte titta lite närmare på SCB:s lilla bok ”På tal om kvinnor och män”. Går att ladda ner här.

Spännande att ta ansvaret över att bestämma vad som är ett problem eller inte. Speciellt om en själv inte är drabbad av det som andra definierar som ett problem.

Ledsen om jag gör dig rädd/ängslig på något sätt nu Travis Bickle; men vi är fler än så. Skillnaden är väl att från feminismens håll är det inget könskrig på det sätt som antifeminister verkar se det. Jag lovar, det kommer bli bra för oss alla. Det är ju liksom det som är meningen <3