Jag tycker att det är skitjobbigt att ”ta plats”. Varje gång jag hör uttrycket ”ta plats!” så springer jag och gömmer mig bakom en gardin. 

Jag tycker inte om att ta ton och att peka med hela handen och jag är osäker på vart skåpet ska stå.

När jag hör det där om att ta plats så känns det som att jag borde armbågas, ställa mig i centrum, veta vad jag vill och vara säker på mig själv. Fastän jag inte vet vad jag vill. Fastän jag är osäker på mig själv.

Jag höjer inte rösten och jag talar inte med ett tydligt tonfall. Jag viskar, jag talar långsamt och jag flackar med blicken. 

Jag vill inte leda. Jag vill följa. Och jag orkar bara om det är fler som orkar.

Men det är klart…. ibland orkar jag. Då säger jag ifrån. Då vet jag vad jag ska säga. Då sätter jag ner foten. Då tar jag mig ton. Då tar jag plats.

Ibland alltså. Ibland.

Kanske att det börjar bli lite oftare.

Den här fick jag av Karin Konstgrepp och den gillar jag mycket. Det är den där sista meningen som gör hela skillnaden. För mig betyder den att vi kan vara starka när vi orkar, och när vi inte orkar så hjälps vi åt att hålla varandra.

Det är vår och det pågår mycket kärlek och värme i min instagramfeed nu! Här är två bilder som kom efter varann när jag scrollade och jag trodde först att det var samma bild.

Men det var det inte, det var bara bilderna som var väldigt lika. ÅÅh visst får bilderna en att önska att man hade en häst som heter Peter Jihde??

Ibland händer det att en hel stad eller cilivisation slukas av träd och blomsterkvistar. Här är en länk där nån orkat åka omkring och fota massa såna ställen. En del säger att rymden får en att känna sig obetydlig utan att tänka på att det finns träd som slukar små cyklar. Ta din blick från rymden och ta en titt i din egna trädgård! Människan är förgänglig. 

Jag visade i alla fall länken för min syrra och sa att jag tycker att det är så fint att jag önskar att jag var där och kunde uppleva mänskligheten när den förmultnar från lite närmare håll. Hon sa ”okej”.

Här ser ni mig på en guidad tur över en spökstad i Hong Kong. Träden har tagit över byggnaderna för att visa att dom också bor här på jorden.

Skön kaffe i samma före detta stad. Så härligt! Livet leker när alla andra är borta!

Här sitter jag på en övergiven tågbana i centrala Paris. 

och här åker jag därifrån. 

Vissa skulle kanske vilja säga att ”cilivisationer växer inte igen med träd. Det är spåren efter cilivisationerna som gör det. Själva cilivisationen utvecklas, förändras och flyttar iväg! Det är sällan som en cilivisation utplånas”. Och jaja, okej din jävla besserwisser, det må så vara men huvudsaken är att städer ibland överges och växer igen av vilda buskar.

Nu är det som ni kanske har märkt vår och det innebär svårigheter i klädval. 

Hur ska man egentligen klä sig för att inte svettas/frysa ihjäl? 

Svaret är att ingen vet. Man får blanda och kompromissa och sen känna sig nöjd. Naturen är mäktig och man ska inte känna sig nedslagen om man inte klarar utmaningen.

Och nöjd det känner jag mig här med en enkel scarf i håret,
väst köpt på JC år 2004 (jag köpte den precis innan jag blev gravid med mitt första barn! Kanske har jag den att tacka för allting!?)
och haremsbyxor köpta på tradera. 

Ibland händer det att nån gammal pryl värderas till jättemycket pengar. Det kan röra sig om ett snidat skåp från dalarna, en tavla av en konstnär du aldrig hört om eller en tv-bänk som har med Olof Palme att göra. 

Eller som ibland, en sån här ful nalle (länk aftonbladet). 

Fast det värsta är inte att nallen är så sjukt ful men ändå visar sig vara värd en miljon kronor. 

Det värsta är att den gjordes till minne av Lady Di efter att hon dött. Till att börja med: vad fan är det som nallen har broderat på bröstet? Är det den där varelsen i Alien som lägger ägg i folks ansikten? 

Skulle faktiskt make a lot of sense med tanke på hur galna samlarmänniskor är när det kommer till kultförklarade sci-fi-grejer. Dom kan betala typ femhundratusen för nån svettig scarf som Harrison Ford torkade pannan med mellan tagnngar.

Men för att fortsätta angående nallen: Varför stryps den av ett sidenband? En gullig rosett lurar inte mig, jag känner igen en strypsnara när jag ser en. Och vad är det för jävla färg som nallen har egentligen? Jag har ingenting emot lila men det finns gränser för hur man kan använda färgen utan att den stör universums perfekta balans.

Jag fattar inte hur man kan hitta köpare till sånt här. Jag kan tänka ibland att jag har gjort en del dumma beslut i mitt liv  Men att det finns människor som vill köpa den här nallen för en miljon lindrar all ångest för alla misstag någonsin. För hur dum jag än är så är det åtminstone något som jag aldrig skulle göra.