Bland det softaste jag vet att göra med min tredjeklassare är att fixa med hudvård, naglar, smink och hår. Att smörja, spraya och borsta tillsammans med henne är givande på många många plan.

Kolla dom här naglarna som hon gjorde på mig häromdan: 

Ser ni vad snyggt hon har gjort, att den rosa färgen gradvis övergår till vitt? Hon har lärt sig det själv genom sitt egna intresse för konstformen. 

När hon pysslar och håller på (för det är oftast hon som pysslar med mig, jag har aldrig riktigt lärt mig det här med lack osv) brukar vi prata. Vi pratar om allt möjligt. Vi pratar om färger, olika sminkborstar, bästa sättet att applicera mascara, husdjur, minnen, skolan, överlack, livet. 

Ibland kollar vi tutorials, läser whinar.se eller kollar på tjejsnacks-videor med Therese Lindgren (hade aldrig hört talas om henne innan). Therese Lindgren pratar om allt från att bli fodervärd till hemlösa hundar och hur hon fick starka naglar till att vissa barn blir slagna på julafton. Ofta samtidigt som hon tvättar av smink.

Och det är helt jävla underbart. Min dotters intresse för sånt här har ingenting att göra med att tillfredsställa nån manlig blick eller för att finnas till för att behaga. För henne handlar det om kreativitet, skaparglädje och passion. Om gemenskap och intresse för omvärlden.. 

Hon gillar vackra ting och hon gillar att hugga in på djupet. Hon älskar allvarliga diskussioner och hon älskar läppglans. 

Hon är nio år gammal och är intresserad av smink och hittills känner jag mig inte ett dugg oroad. I början när hon visade intresse för sånt här (och det var tidigt) kände jag mig lite kluven men det har jag fått skrota big time. Ni med barn som är väldigt intresserade av nåt förstår kanske vad jag menar.  Jag vill aldrig någonsin att hon ska behöva känna skam för sitt intresse eller få för sig att hennes intresse skulle vara löjligt eller inget värt. 

Ja jag tänkte på allt det här i samband med Kakan Hermanssons blogginlägg ”När hudvård blev ofeministiskt”. Finns även en text ”Jag sotar eyelonern, tar en selfie, lägger ut på instagram och suger i mig bekräftelsen” som Lisa Carlsson skrivit.. 

Jag är ju helt övertygad om att hudvård, smink och frisyrer är en viktig del i den feministiska apparaten som för rörelsen framåt som om den gled fram på väldoftande oljor. Skönhet är ett väldigt brett begrepp, och det är skillnad på att bli tilldelad sin skönhet och att äga sin skönhet.

Avslutar inlägget med Gå på salong med Cleo, Kristin Amparo och Broke ´N Tipsy. 

Vill ni veta om min dotter har uppträtt med den här låten på ungdomsgårdens julshow tillsammans med sin BFF? Självklart. Självklart har hon det.

Jag har gjort en bildserie i svartvit. Den avhandlar en händelse i vardagen som inte har hänt på riktigt. 

1. Bild nummer ett.

Jag kommer in i badrummet för att duscha. I badrummet ser jag ryggtavlan på en främling och jag blir förvånad och ängslig. Vad gör personen i mitt badrum? Den är inte välkommen här. 

2. Bild nummer två. 

Jag blir rädd. Jag har avslöjat min närvaro för främlingen genom att låta arg. Främlingen vet att jag är här. Jag borde ha varit mer psykologisk, kanske hämtat en kniv. Jag har läst en del om mördare, till exempel var det en gubbe som löste upp sin fru i syra och hällde ut henne i avloppet. Är det nu jag dör?

3. Bild tre. 

Främlingen vänder sig om och visar sig vara en god vän från tiden det begav sig. Jag blir positivt överraskad och vi skrattar åt missförståndet. 

Det ser ut som att en trana har tuggat mig i håret och sen pissat på resterna när den insåg att mitt huvud inte var en vidsträckt myr i norrland. 

Nej jag skojar bara vidsträckta myrar i norrland är ju vackra. Det är inte mitt hår just nu. Stubbigt på sidorna och långt på mitten, liknar ingenting vettigt och det måste jag acceptera tills vidare.

Att gå till frisören är inte ett alternativ, inte just den här månaden i varje fall.

Kanske ska jag prova nån snygg huvudbonad? Jag såg att bloggaren Apan satt i granen hade en guldturban en gång. Sen har jag sett att Knivlisa brukar ha hattar också så att hon liknar en societetsdam. Vartfan får man tag på sånna amazing plagg? Jag vet inte men för vissa människor tycks roliga kläder bara poppa upp på deras kropp utan att dom anstränger sig. Dom är ute och går en vanlig dag och plötsligt har dom på sig skinande kläder med aura.

Med mig är det för det mesta tvärt om. 

Ja ja, skit samma. Jag kommer nog på nåt. 

Artisten, konstnären, författaren och politikern Magdalena Nordin har skrivit en ny bok som släpps snart. 

Och jag har så klart satt mig på väntelistan för jag vill ha boken i brevlådan så snart som det går. 

Dom flesta vet nog redan vem Magdalena Nordin är men för er som inte vet kan jag säga att hon är en mångsysslare från Umeå som har gjort sina fiskar varma i dom flesta vatten, allt från dokusåpa och glamorösa liveframträdanden till att dra i en spak inom industrin. Hennes motto tycks vara att inte vara rädd att resa sig upp och sätta sig på tåget till en annan ort.

Häromåret arbetade hon som bildlärare på Vilhelminas högstadium Hembergsskolan och det är den perioden som boken berör. Jag ser fram emot att läsa denna bok oerhört mycket och ni kan räkna med en recension så fort som det finns möjlighet. 

Här är ett utdrag från boken: 

”Vaknade och förstod inte vart jag var eller var klockan var. Trodde det var morgon. Började hyperventilera och fick ångest. Känner mig maktlös. Orkade inte gå ända till affären eftersom det var kallt, trots att jag var sötsugen. Så jag plockade upp ett wienerbröd ur soporna hemma och åt upp. ”

Och så här står det också:  

Det måste finnas någon väg ut ur det här är en roman eller självbiografi, där författaren tar läsarna med på en brokig och självutlämnande resa. Under ett år får vi följa Magdalena Nordin då hon bryter upp från ett sjuårigt förhållande, flyttar till Västerbottens inland, börjar skriva nätdagbok och försöker orientera sig i en tillvaro av själsligt, ekonomiskt och kulturellt förfall. En känsla av tomhet och smärtsam ödslighet vilar över sidorna, men all vanmakt till trots: den rena, koncentrerade prosan gör att vi mer eller mindre frivilligt sugs med. 

Vill ni bekanta er mer med Nordin så kan ni hitta hennes blogg >>här<<. 

Den här nyheten fick mig att skratta gott för mig själv i säkert två minuter (länk Folkbladet). 

Det påminner mig om den där gången Varan-tv-gänget hade premiär med sin teaterföreställning i ”en håla mitt ute i ingenstans”, alltså i VILHELMINA. 

Helt plötsligt var vi Sveriges uppenbara medelpunkt och vi fick för en gångs skull ta del av en storslagen premiär. Jag glömmer det aldrig!

Och Alice Cooper på en förskola i Lycksele är ju något snarlikt.

Så här står det i artikeln efter att det har konstaterat att allt tyvärr bara är en miss: ”Barnen på Furuviks förskola får nöja sig med Mora Träsk som kommer till Lycksele i maj för att spela”.

Men har ni sett Mora träsk? Har ni det så vet ni att dom är ju fan värre än Alice Cooper ”Raise the dead Tour”. Jag minns när dom var och spelade i Vilhelmina när jag var liten (tyvärr var det inte premiär!) och jag blev fan kränkt över dom pyttesmå maradona-shortsen i silkesmaterial som minst ena Mora-Träskarn hade. För varje rörelse vibrerade hans håriga lår jättemycket. Ja det är så jag minns det i alla fall, sen vet jag inte om hjärnan förvrängt det och gett det hela monstruösa propotioner.