I lördags var jag och såg CIRKELN på bio och här kommer en kort recension om dito:

Filmens bas
Såvitt jag vet baseras filmen på en bok som är kultförklarad av fansen. Själv har jag inte läst någon av böckerna så jag satte mig i biosalen som ett ganska blankt blad (eller som en ”mönsterbok” HAHAHAHA)

Handling
Filmen handlar om ett antal ungdomar som en natt lockas ut i skogen under en blodröd måne. Där i skogen vid nåt övergivet lusthus får dom via ockulta vägar veta att dom besitter mer eller mindre häftiga häxkrafter. Samtidigt får dom veta  att skolan är helvetet på jorden där dom inte är säkra för en sekund (som om det vore en nyhet för högstadieelever). 

Karaktärerna 
Alla de fem huvudkaraktärerna har olika ”image”, tänk samma princip som Spice Girls; en är töntig, en är goth, en är snobb och nån är boknörd osv. Så efter filmen kan man lätt diskutera med sina kompisar ”vem man är mest lik” (och det är alltid skitkul!!). Men jag önskar att jag hade fått mer kvalitetstid med varje karaktär! Det kändes som att jag inte lärde känna dom nog. Dom såg lite gamla ut för att gå i högstadiet men jaja. 

Trovärdighet
Filmen är inte särskilt trovärdig men det tror jag inte är meningen heller. Jag misstänker att många högstadieelever kommer att mötas i skogen om nätterna och jonglera med byggklossar efter att ha sett filmen. Skådisarna var kanske inte dom bästa men det tycker jag är helt okej så länge dom inte suger totalt. Hellre att skådisar är lite si sådär än att dom drillas och är kända från att dom är fem år gamla och börjar knarka innan dom är 11. 

Målgrupp
Jag tänker att alla människor som drömmer om att ha superkrafter i skolan kommer att gilla filmen. Och det är många. Jag tror inte att jag är målgruppen just nu men för 15 år sen är jag rätt säker på att jag hade gillat den. 

Spänning
Åh gud, jag fick hålla mig för skratt flera gånger under dom ”spännande” scenerna som tyvärr såg ganska lustiga ut. Så nej den var inte särskilt spännande och så var den ganska förutsebar. Inte fattade jag stora detaljer av slutet heller. Förmodligen hade det hjälpt om jag läst boken för jag misstänker att det hände nåt som är svårt att skildra i rörliga bilder.

Sammanfattning
Å ena sidan tror jag att det kan hjälpa att ha läst böckerna när det kommer till att hänga med i handlingen och känna karaktärerna. Å andra sidan misstänker jag att man kanske ogillar filmen om man har läst och tycker att böckerna är jättebra? Det känns i alla fall som att det fanns stora luckor både när det gällde karaktärerna och handlingen. Filmen sög hur som helst inte totalt utan den var helt okej trots allt. Ser gärna nästa film. Men läser gärna böckerna före.

Övrigt
Jag ville verkligen gilla filmen och tycka att den var jättebra men nä. Tyckte den var ganska okej bara. Varken bra eller dålig liksom.

Rättelse: Tydligen går karaktärerna i gymnasiet! 

Jag skrev kort om min erfarenhet att få barn tätt här. Där fokuserade jag på hur jag upplevde dom första åren, nu tänkte jag skriva lite hur jag tycker att det är nu när nästan åtta år har passerat. 

Jag uppskattar att vara förälder på ett helt annat sätt idag. Det kan ju i och för sig bero på att dom inte är lika beroende av min omvårdnad längre. Dom har inte blöja, dom klär sig själva, duschar själva och dom äter vare sig avföring eller insekter längre. Grejer av materiellt värde förstörs inte på löpande band och det är inte ständigt stopp i avloppet för att nån pressat ner hela tvålar och toalettrullar i handfatet.

(obs att han ätit blått godis)

Om nån matvara fattas kan dom springa och handla och så kan dom gå ut med sopor. Gränsen mellan vem som är vems slav har börjat suddas ut och bli oskarp.

Kanske kan jag till och med dra mig tillbaka från omvärlden helt och hållet inom några år och bara ringa i en guldpläderad klocka när jag behöver nån som vänder mig och tvättar liggsåren.

Nu åtta år senare är dom väldigt behagliga att umgås med. Ena barnet har jag börjat gå på långpromenader med och hon kan lätt gå åtta kilometer utan att klaga en enda gång. Tvärt om, hon tycker att det är skoj. Förra året cyklade jag med sjuåringen till Ytterby fram och tillbaka och han tyckte att det var skitroligt (det jag försöker säga är att dom inte längre protestlägger sig mitt på vägen när man är på väg nånstans). Att umgås med barnen börjar mer och mer likna att umgås med ba allmänt sköna och intelligenta personer. Vi kan till och med vistas på café utan att jag får mikroblödningar i hjärnan. 

Är jag trött och känner för att stänga in mig på mitt rum och vila så har dom alltid varandra. Dom leker väldigt bra tillsamans och har alltid gjort. Jag har knappt nånsin behövt sätta mig ner och engagera mig i nån leksakslek. Visst att dom börjar bråka 75 gånger i minuten och vill att jag ska ställa upp som nån form av rättvis domare, men det brukar gå rätt bra även om man ibland får sära på dom med hjärtat i halsgropen och sen somna på kvällen helt dränerad på energi.

Frågar man mig idag så ångrar jag inte en sekund att jag skaffade barn så tätt som jag gjorde. Och det säger jag med genuin övertygelse. Jag skulle till och med kunna tänka mig att gå igenom alltihop igen om jag var tvungen. Swear to god.

När det kommer till valet att skaffa barn så tror att jag gjorde det för att det ”skulle vara så”. När mamma var lika gammal som mig hade hon fem ungar och hon är min första och största förebild i livet. I hela mitt liv har det alltid pratats om barn som något helt självklart och jag är övertygad om att detta har påverkat livsval som jag har gjort. 

Jag hoppas att mina barn inte bara blint följer mitt exempel så jag brukar ibland diskret hinta att dom inte ska hänge sig åt barnaalstrande aktivitet förrän dom är minst 25 år och än så länge upplever jag att jag har fått god respons på dessa hintar. 

Jag tänker på det här att skaffa barn tätt efter att jag såg den här illustrationen inne hos Hej hej Vardag. 

(rekommenderar den, börja följ!  hej hej vardag som sagt) 

Och sanningen är att alla citaten på bilderna lika gärna hade kunnat komma från mig. Kanske inte till nån som redan är havande för dom stackarna behöver inte mer skit än vad som kommer att komma naturligt i deras väg. Men jag skulle aldrig någonsin typ bjuda hem, servera te och varmt rekommendera en ickegravid människa att skaffa barn tätt. Jag skulle aldrig säga till exempel ”men du lilla Sebbe är ju sex månader nu.. är det inte dags för en till?”

Jag har omkring 19-20 månader mellan mina barn. Det betyder att jag blev gravid när första barnet inte ens var ett år. Jag tänker tillbaka på det här ibland som det värsta helvete jag gått igenom både  fysiskt och mentalt. Detta trots att det hela var så traumatiskt att jag knappt kommer ihåg någonting dom första två åren efter att sonen föddes. 

Jag minns hur jag tänkte innan han blev till. ”Det är ju lätt att ha barn! Dom sover ju ba! Lika bra att skaffa ett till så att det är gjort!”. Precis så tänkte jag och jag såg inga som helst luckor i mitt resonemang. Gud Jesus och Maria. Jag var en sådan idiot. 

Ungefär så här gick det (vi har hela listan!!):

• Min blindtarm sprack under gravidteten
• Jag blev superdeppad
• Tog inte till mig barnet
• Krackilerade
• Var väldigt ledsen över min ”förlorade ungdom”
• Separerade

Så när jag var 23 år gammal var jag separerad deprimerad tvåbarnsmor utan jobb. Det är nästan komiskt. Men man ska inte skratta åt det.

Nu har det gått snart åtta år sen den sista ungen passerade slidmynningen och det finns en del saker som har ändrats sedan dess. 

Har jag nån läsare som har fått barn tätt? Vad är eran erfarenhet av det hela?

När jag hör att andra föräldrar har tätt mellan nåt barn brukar jag känna djup sympati för deras erfarenhet. Jag tänker att det kanske är nåt liknande som veteraner känner när dom träffar nån som tjänstgjort i samma bataljon. 

Läs del 2 av detta inlägg: ”Tätt mellan barnen nu när de har blivit lite äldre”

Jag var inne på The Local när jag i högerkanten fick se sammanställningar av två människors spännande karriärer.

Båda bombastiska i sin omfattning och man fäller en tår av nostalgi. 

Reinfeldt och Estelle har mycket gemensamt, till exempel så gillar båda böcker med ”sova” i titeln. Men en sak som dom har extra mycket gemensamt just nu är att bådas karriärer ser ut att kunna ta en spännande ny riktning.

Reinfeldts plikter i rikstan har ju snart löpt ut och såvida han inte har skrivit kontrakt med djävulen så är han fri. Med Estelle är det lite mer komplicerat men det finns människor som jobbar dygnet runt med att befria henne från fångenskapen bakom dom kungliga murarna. Förhoppningen är att hon snart ska vara fri att skapa sig sitt egna arbetstillfälle. 

Så det är verkligt spännande att se vad Reinfeldt och Estelle kommer att ta sig för dom närmaste åren. Min förhoppning är att dom slår sig ihop och designar jeans. 

Hela helgen har min mössa varit borta. Jag har letat överallt och idag när det snöade var jag tvungen att ta en tuppluva som jag inte är helt förtjust i. Ni vet kanske känslan. Det är lite som när man inte hittar vantar och måste ta barnens minimala fingervantar som ger illusionen av tredje gradens simhud.

När jag varit ute i alla fall och var på väg hem så såg jag en välbekant färg på en sån där liten pelare, eller stång eller vad man ska kalla det. OCH DET VAR MIN MÖSSA. 

Det känns som att ett mirakel på ett sätt. Den är helt oumbärlig när jag stylar håret (har den även i min header och allt möjligt). Och om ni undrar vad jag håller i händerna så är det mina gåstavar. Dom är assköna om ni frågar mig. Dom kostade 199 kr på Team Sportia vilket är lite väl dyrt så jag skulle absolut lägga dom i kategorin lyxprodukter. 

Mössan måste ha hamnat där i lördags när jag och ena ungen var på långpromenad. Jag har sett många mössor på kvistar, pelare, staket, kvastskaft etc tidigare, men aldrig har det varit min. Tack gud känner jag lite grann.