Jag har varit trött på sistone och det är som att allting bara snurrar omkring ogreppbart. Jag lyckas inte hålla en tanke mer än tre sekunder innan den slipper iväg och fladdrar bort.

Det är som att jag försöker förstå någonting som jag aldrig kommer att förstå, och som att jag försöker lära mig något som jag inte kan lära mig. Det är som att huvudet är helt fullt och att jag är mer eller mindre hjärnförlamad. Och det måste jag så klart göra något åt. Besöka en läkare kanske skulle vara en sak att göra men hehe… det är jobbigt att gå till en läkare.

Så till att börja med tänker jag skära ner på intryck och information så jag har stängt ner/pausat/stängt/loggat ur alla sociala medierkonton nu.

Att jämt vara uppkopplad mot alla dessa konton måste vara som att jobba på börsen, typ ”Nastaq” och ”Dobe Jones” eller vad de heter. 

Men i stället för att skrika i telefon hela dagarna om aktier, så värderar man artiklar och videoklipp som man sen sitter och delar och gillar och allt vad man nu gör.

Obs att jag inte tar paus från bloggar för bloggar är det enda på internet som jag tycker är roligt just nu. 

Hundar i naturen, typ rävar och vargar, har ett fullt naturligt beteende. Ett av dessa beteenden är att trampa och gräva till deras liggplats är slät och skön. Det kan man se utanför rävlyor, området utanför rävlyor brukar nämligen vara helt släta. Har man tur kan man få syn på en räv som ligger där utanför och lapar sol. Vår lånade hund Bella har exakt samma naturliga instinkter som räven, men eftersom vi inte har nån stor sten eller mossig mark i lägenheten gräver hon omkring på överkastet. Jag kan tycka att det är lite störande med tanke på hennes sandiga tassar men vem är jag att ta det naturliga beteendet ifrån henne? Det är faktiskt rätt roligt att se hur hon fixar och donar för att få det perfekta underlaget.

Jag har alltid älskat många starka färger men på sistone har jag börjat bära mycket grått. Jag orkar inte med all färg och flärd.

Nu har jag sett Elysium med Matt Damon i huvudrollen. 

Filmen handlar om att planeten jorden är i misär, att befolkningen kontrolleras av robotpoliser och att den rika populationen har flyttat ut till en superlyxig rymdstation som snurrar omkring inom retsamt synhåll där uppe i rymden. På jorden får alla bristfällig sjukvård och sjukhusen är överbelamrade, ohygiensiska och sunkiga. På Elysium behöver man inte ens sjukvård för alla har en egen superhealar-bänk i vardagsrummet. Den healar alla sjukdomar på sju sekunder.

Människorna på Elysium bor jättefint medan människorna på jorden bor under hundbursliknande förhållanden. Och så är de Mexikaner? 

Den centrala frågan genom hela filmen är sjukvård. Alla vill ha sjukvård, och detta ser man bland annat genom att många har kryckor.

Huvudpersonen har inga kryckor, däremot bryter han armen ungefär det första han gör, och sen råkar han ut för en arbetsplatsolycka som resulterar i att han blir dödligt strålskadad och kommer att dö om fem dar.

En sak som händer flera gånger under filmens lopp är att folk från jorden på mirakulösa sätt lyckas komma till Elysium, krossar fönstret till random hus, och där lägger den sjuka på en brits i superhealarmaskinen. Fina verandor och sköra glasaltaner är något som är mycket karaktäristiskt för Elysium.

Filmen är väldigt rörig och hela tiden mycket smutsig. Till exempel tas Matt Damon till ett oljigt garage där han får robotdelar fastskruvade i sig av otvättade män med vapen, och så springer han omkring med öppna sår och skruvar i huvudet mer än halva filmen. Den smutsiga och svettfuktiga t-shirten som ligger blodig mot hans kropp är hans trogna följeslagare.

Jag måste erkänna att jag snabbspolade genom många actionsekvenser som bestod av knytnävs- och vapenslagsmål. En lång del av filmen bestod av att Matt Damon låg fastfjättrad på en brits samtidigt som hans barndomskamrat tillika kärleksintresse satt i ett hörn med sin leukemidrabbade dotter i famnen. 

Och även om jag förstår att filmen förmodligen har en del filosofiska och moraliska poänger som hänvisar till situationen i USA, och att jag kanske råkade snabbspola genom nån viktig sekvens som gav filmen djup och logik, så får filmen ett väldigt lågt betyg av mig. 

Trodde den skulle va bättre än Oblivion men nä.

Bloggkollegan Hannapee har skrivit om vad hon anser vara så kallat ”vanligt hyfs”. 

Listan börjar rätt rimligt med att man ska ge plats till äldre, hålla upp dörrar och säga tack. Men sen kommer det här ”att inte säga det som gör någon glad”. Här blir det lite luddigare tycker jag. Blir alla glada av att få komplimanger över en tröja och sin (eventuellt) risiga lägenhet, eller är det något som hon bara utgår från för att hon själv uppskattar det? Eller kan det bero på att hon kommer från en bakgrund där sådant är av vikt?

Jag ogillar uttrycket ”vanligt hyfs” eftersom ”vanligt” indikerar på att ”hyfset” är något allmängiltigt och konstant, eller åtminstone något som ”alla borde veta”. Vem är det egentligen som bestämmer vad det ”vanliga hyfset” består i? Och vad är det som säger att ”alla” borde ha koll på detta?

HannaPee har sin lista, men det är hon ju inte direkt ensam om. Hundramiljoners tusens människor har sina hyfslistor och det finns hundramiljoners tusens nyanser i dessa.

Jag förstår varför folk i byn där jag kommer ifrån plötsligt kunde känna sig obekväma när en sk ”Stockholmare” plötsligt började häcka i trakterna. ”Stockholmaren” var ju så himla ”fin” i sitt sätt, ”trodde att hen var bättre än oss andra” (gissades det, eftersom de tolkade koderna på det sättet antar jag) och det obekväma kan nog ha berott på misstanken att  ”Stockholmaren” kanske läste helt vanligt, trevligt, gemytligt byabeteende som ”ohyfsat” och ”ofint”.

Hur många gånger har ni inte hört uttrycket ”bonnlurk”? Eller att folk på landsbygden på något sätt skulle vara ohyfsade och näst intill primitiva? Kanske även lite under IQ-snittet? Jag har hört det jättemånga gånger (tyvärr). Men det betyder ju sannerligen inte att det är så. 

Vems tolkning av hyfs är det som får företräde? Tyvärr skulle jag säga att innerstadsbilden av landsbygden/norrland/förorten/whatever får härja rätt fritt i de stora skalorna. Och det är om något ohyfsat tycker jag.

Jag tror att jag hajar HannaPees lista (som för övrigt inte går in till några större djup, den är så att säga harmlös). Jag tror hon vill säga att vi ska vi ska vara så bra medmänniskor som möjligt där vi hjälper varann och gör varann glada på olika sätt, och att saker som frångår detta är irriterande. Men även om jag kan gå med på att vi kan komma överens om en himla massa saker som är trevliga, så finns det dessvärre inget ”vanligt hyfs”.