Det har visat sig att miljöminister Åsa Romson inte är 100% miljövänlig (länk metro). Läste att hon har målat bottnen på båten med en dålig färg som numer är förbjuden. 

Första tanken för mig var ”men hur fick hon tag på det om det är förbjudet?” och jag fick scener framför mig hur hon iförd gul regnrock sprungit omkring i hamnen klockan tolv på natten för att träffa sin båtfärgs-langare som var på genomresa från världshaven. 

bilden är ett montage

Och sen hade nån skarp journalist som fått ett tips suttit i en trälåda i hamnen och fotograferat hela skeendet genom ett litet titthål i trälådan.

Men nä (tyvärr), i stället handlar det om nån fritidsgrej som hon och vänner + familj gjorde tillsammans för 1,5 år sen och att hon inte ens visste vad det var för jävla båtfärg de målat med. Sen ba ”Åsa Romson använder DIESELOLJA” … okej. Men, jaha. Okej. Och informationen tycks jorunalisten ha fått från… *trumvirvel*… INSTAGRAM! Samma källa som gav oss nyheterna ”Lars Ohlys penis” och ”Paradise Hotel-stjärna körde på en älg”. 

Nästa scoop: Gustav Fridolins farfar har asbest i garaget. 

Idag packade vi ihop några ”dammsugare” och en kolsyrad 1,5-litrare med vatten och drog till Ragnhildsholmen precis utanför Kungälv. Ragnhildsholmen är alltså resterna från en gammal fästning från flera hundra miljoner år sedan. 

Där fanns förutom ett rikt fågel- och växtliv även: en familj som spelade in nån slags familjefilm, en pappa som vi kan kalla ”murklättraren” samt ett äldre par med både hund och gångstavar.

Den äldre damen med hund sa att det fanns en ”utställning” ett par kilometer därifrån som vi ”borde kolla in”. Den äldre mannen med stavar sa att det ”bara var en massa vitaminer” och att det ”måste finnas nån måtta på det goda”. När vi drog dit upptäckte vi att det inte alls var nån ”utställning” utan en sånt där ställe med självplock där man kan plocka sina egna grödor. 

Till exempel kunde man plocka sin egna vitkål och korriander. 

Så vi for vidare på andra äventyr. Men innan vi lämnade holmen lyssnade vi på en inspelad guidning om platsen på mobilen (det kostade inte mer än vanlig samtalstaxa). Där påstod rösten att ”sista gången som Ragnhildsholmen nämndes var år 1311”. Och det var länge sen tycker jag. Alltså kom igen, den måste ju ha nämnds mer de senaste 700 åren. Jävligt suspekt.

Och här har jag lyckats fångas på bild när jag böjer mig framåt för att granska om jag har fått mens. Den är nämligen nio dagar sen och jag väntar mig den explossivt vilken dag som helst. Ni med menscykel som läser detta förstår säkert vad jag talar om för typ av oro. Obs är inte gravid obs obs. 

Ni har säkert hört om alla demonstrationer som pågick uppe i Kallak i Norrbotten förra året, åtminstone hoppas jag att ni har det. 

Nåt gruvbolag ville starta verksamhet där uppe men det ville inte renskötarna som är bereoende av miljön där uppe plus många fler. Så de samlades, byggde hinder och skyddade området med alla möjliga medel som de kunde hitta på. 

Och nu verkar det som att deras slit har lönat sig. 

Festlig rubrik?

Jag tycker att det är fantastiska nyheter. Har ni sett filmen Avatar av James Cameron? 

Ja det är ungefär samma sak som titt som tätt händer uppe i norra Sverige, och runt om i världen också för den delen. Exploateringen av naturen och förgörandet av människors miljö och tusenåriga kulturella arv är ett internationellt problem som har pågått i århundranden. 

Filmanalytiker har sagt att Avatar för tankarna till de nordamerikanska indianerna. Men historien passar in på betydligt fler folk än så, och avsevärt närmare i tid. Indianerna pratar man gärna om nu i efterhand som något ”tråkigt men så gjorde de ju då på den tiden”. Ungefär som att det är förbi, som att ”det händer inte nu”.  

”Det skapar jobb” är ett vanligt argument som det slängs med för att det ska få pågå här i Sverige, och detta gärna i samspel med en låg syn på människor som bor i dessa naturområden. Så sjukt. 

Ner med kapitalismen! 

Idag åt jag sushi till middag för andra dagen i rad. Jag önskar att jag alltid kunde ”äta ute” (även om jag i detta fall åt det hemma). Jag önskar att jag aldrig mer behövde laga en enda maträtt till. 

Det finns få saker som sätter såna käppar i hjulet för min vardag som mat gör. Jag hatar att laga mat och jag hatar att äta. Mat är ett basalt behov som jag önskar bara kunde brinna i helvetet för all framtid. Jag njuter inte av mat.  Visst finns det god mat men ingen mat är så god att det är värt det. Jag hatar mat. Vad är det för jävla skitkropp man har som inte kan tillgodose kroppens behov på andra sätt? Det här att man måste äta är ett skämt. 

Sen räcker det ju inte heller med att man bara äter vad som helst. Nej man måste äta varierat och nyttigt också. En barkbit räcker inte. En banan räcker inte. Man måste äta massor av saker. Det är rent vansinne tycker jag.

Men det värsta är att barnen inte äter min mat. Det är svårt att beskriva hur tufft det känns för det känns rent förjävligt. De njuter inte heller av mat, och det går knappt att få i dem något. Jag förstår dem samtidigt som jag tycker att det är outhärdligt.

Fyfan för mat, helt enkelt. 

och de laddar inte på med lite wasabi på sushistället. Wasabin kommer att rinna ut i grundvattnet och bränna sönder gälarna på insjöfisken. 

Det är nog rätt vanligt att man känner sig rädd att man ska råka döda ett husdjur av misstag. Jag är det jämt.

Ibland tänker jag tex att jag skulle vilja klippa hunden i skägget lite men så ser jag framför mig hur jag snubblar/hunden hoppar till och jag sätter saxen i strupen på hunden. Hunden har därför fått behålla sitt skägg som det är.

Eller så tänker jag att jag har balkongen öppen för att vädra och så vinkar jag på hunden från gården, den klämmer sig ut mellan spjälorna, ramlar ner och avlider efter enorma plågor. Sen finns det den mer långdragna varianten: att jag glömmer att ge hunden mat och den svälter ihjäl.

Som tur är så gäller dessa tankar bara hunden, jag lider inte alla av såna här rädslor när det kommer till barnen. Dock att jag gjorde det när de var yngre. Antar att det har med beroende och ansvar att göra. Barnen är inte lika beroende av mig längre. Är de hungriga så svälter de inte ihjäl för de är nog stora att fixa viss mat själv och att larma omgivningen. Och de kastar sig inte från fyravåningshus hur som helst heller. Skägg har de inget nån utav dem. Än. 

Att ha fullt ansvar över någon är lite läskigt så det är nog därför som jag är rädd att jag ska råka döda hunden.