Är det något jag vågar så är det att ta plats. Jag älskar att bresa på armbågarna, överrösta andra och att TA FÖR MIG. 

Här ser ni mig tex efter att jag TAGIT FÖÖÖÖR MIG på ett café.

Nej jag skojar bara. Jag är lika ängslig som en slagen hund. Bakelserna på bilden är inte mina. Hahaha.

Barnen kommer in från en promenad med hunden.
– tänk om hundar skäller på varann för att dom är nakna?
– ”DU ÄR NAKEN! DU ÄR NAKEN!”
– ”DU ÄR OCKSÅ NAKEN!”
– ”NAKEN!”
– ”NAKNA!”
– ”NAKNA NAKNA!”

Idag har barnet, som gått under epitetet ”influensabarn” senaste dagarna, varit helt feberfri och rätt pigg. Vi har ändå spenderat dagen i vila. Ja jag har iofs gjort min veckovisa krönika till P4 Västerbotten men det var ju gjort på ett kick. 

Förut var det omöjligt att jobba om det var nåt barn hemma men idag gick det tokbra. Småbarnsåren är med sanning över. Och det kan jag säga utan ett minsta vemod i rösten. Fyfan vad det kan va kämpigt att ha småbarn. Mina tankar går till alla människor med småbarn. Njut när ni kan njuta, härda när ni måste härda. 

Men även om mina barn är några modeller större nu så finns det så klart saker som fortfarande kan spela på varenda sträng av tålamod som man har. Att beställa mat på Subway är en sån sak. 

Här är en bild från i helgen efter att vi lyckats beställa mat åt alla inblandade. När det blev vår tur blev barnen helt plötsligt nya inför världens intryck. ”Välja bröd? Vadå bröd? Bacon? Visst är det gris. Kalkon? Är det inte dom som är så SÖTA. Vad är jalla penjo??” i evighet. Den som stod bakom oss i kön höll ett gråtande spädbarn i sin famn och det hela förde tankarna till livbåtskön på Titanic lite grann. 

Fast vips hade vi ju våra mackor och läget blev soft igen. Det var en bra dag. De åt och var inte ens nära till att slänga mackorna på golvet, springa iväg och typ råna en affär (sådär som småbarn kan göra ifall man inte är vaksam).

När jag var liten var jag helt fascinerad av rökning. Det fanns nog knappt något som jag älskade mer än rök. Jag brukade söka upp diverse träkojor i byn och sen satt jag där med värmeljus och satte eld på pinnstumpar för att se dem röka så mycket som möjligt. Jag brukade låtsas att jag gjorde affärer och rökte cigarr, men helst av allt ville jag ha en sån där lång elegant pinne som Cruella Deville har när hon röker.

Minns ni chokladcigaretterna? Eftersom jag var så entusiastisk så kan man kanske tro att jag älskade dem. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte att de var rätt värdelösa eftersom de: 
1. Inte gick att hålla mellan fingrarna utan att smälta :( 
2. Inte gick att tända eld på över huvud taget :( 
3. Chokladen smakade som ”billig tysk choklad” (så sa vi om all choklad av låg kvalitet) :( 

Jag tror att det  enda som hindrade mig från att leta reda på riktiga cigaretter och röka dem var vetskapen om att det var livsfarligt. 

Och den självbevarelsedriften är jag glad för för det är möjligt att den har hindrat mig från att bli crackpundare.

Jag är inte så mycket för idoldyrkan personligen. Det finns liksom ingen person eller personer som jag tycker gör ett så utmärkt jobb offentligt att jag blir helt till mig när de gör något/släpper nytt eller whatever. Faktiskt så är jag överlag rätt ointresserad av att lyssna på musik som innehåller tex elgitarrer.

Men här är en lista på de största idoler jag haft genom de tider jag kan minnas.

Svenne Rubins

Jag var väl omkring 9-12 år när jag lyssnade på dem som mest. Jag kunde alla texter och kände varenda ton på deras solon. Det fanns inte en enda livssituation där jag inte kunde klämma in ett Svenne Rubins-citat. ”Kör hårt”, ”det ordnar sig”, ”dom gör så rysligt fint på tomten”. Träffade dem även i verkliga livet en gång när de var i Vilhelmina. Jag var för liten för att se konserten men medan de höll på att rodda (de gjorde detta själva, hade inget crew såvitt jag kunde se), så var jag där med mitt autografblock.  Autograferna förvarade jag länge i en hjärtformad silverram i hyllan. 

Detta tycker jag om dem nu: De är en nostalgitripp, jag lyssnar på dem ibland, sjunger med och mår gott. Men som med allt annat hör jag nu på deras texter att de på många sätt var patriarkala svin. Lyssna bara på den här ”Jag vet att du hör” *ryser*. 

Kenneth and the Knutters

Lyssnade intensivt på varenda sång och varenda svensköversatta cover som de gav ut. ”Ge mig en öl” fick jag höra av en lärare att den var förjävlig textmässigt men vad brydde jag mig om det. Och hur många gånger har jag inte legat sömnlös efter att ha hört ”Lillebror” eftersom jag tyckte mig höra att en mystisk röst viskade mitt namn mitt under sången. Jag trodde att det bara var jag som kunde höra det och det gjorde mina nätter till ett helvete. Men men! Jag älskade dem ändå, trots att jag inte heller förstod deras faktiska texter fullt ut.

När de sjöng ”när han går med hunden så har han jämt svarta påsen med” så trodde jag att de menade en ölmagad man med svart bomberjacka (hundbajspåsar fanns inte i Latikberg). Och den där ”hon sitter bra där bak, hon rör min växelspak” gjorde mig mkt osäker på säkerheten ute på de svenska vägarna. 

Detta tycker jag om dem nu: Jag lyssnar i stort sett aldrig på dem, inte ens i nostalgiskt syfte. Ibland kan jag väl sätta igång nån låt typ ”älgjaktsrapp” men annars klarar jag mig rätt bra utan Kenneth och gänget.

Magnus Uggla

Han pratade jättekonstigt men det var förmodligen för att han var en annorlunda människa. Och vem kunde beskriva livet så som det är! Supigt, sexfixerat och med en stor portion ilska riktat mot (kvinnliga) p-vakter. 

Detta tycker jag nu: Eeeew.

Orup

Detta var min idol av alla idoler. Han hade den rätta frisyren, den rätta attityden, den rätta stilen. Han var helt enkelt rätt. Vad brydde jag mig om att äldre folk i byn kallade honom för ”Stockholmsbög” på ett nedlåtande manér. Jag lyssnade på hans sånger på min lilla bandspelare och såg inspelade konserter på VHS. Hur kunde man vara så tuff, hur kunde man vara så cool, hur kunde man vara så Orup? Jag drömde om att få hans hatt och så drömde jag om att spika fast honom naken på väggen nere i Fraggelgrottan. 

Detta tycker jag nu: En gång fick jag en ”best of”-collection och där skrev han en rad om hur varje låt på skivan kom till. Och det var inte som jag trodde. Marcedes benz kom tex till genom att han ville ha ”en svensk version av blue suede shoes”. Han var alltså inte ett kreativt geni han var en kopiator, och han skämdes inte ens för det. Även innan det hade väl intresset sedan länge falnat och idag bär jag minnet av hans musik som ett kärt smycke långt in i stjärten. 

Här är en lista på artister som jag dissade och inte hade något större intresse av trots grav exponering av deras stämmor DAGLIGEN

Östen med resten
Jerry Williams
John Fogerty med Creedence Clearwater Revival
Eddie Meduza
Ronny & Ragge

Hade ni några idoler?