Jag vill att samhället ska ha så små klasskillnader som möjligt men nu när det ändå finns rätt stora skillnader så skulle jag vilja göra en klassresa. 

Jag är född och uppväxt i ett sk ”white trash-hem” (jag ogillar det där uttrycket men jag vet att jag går under den definitionen) och jag bor just nu i ”förorten” – dvs jag hyr lägenhet i ett mindre välansett område. 

Mitt sk ”kulturella kapital” är ganska litet trots att vi genom uppväxten ägde instrument och mamma hade hundratals böcker (mestadels Danielle Steel). Hur gör jag. Kan man bygga ut det kulturella kapitalet genom att läsa litteraturvetenskap och skaffa blommiga tapeter och en liten näpen pinnsoffa i sovrummet?  

Rent materialistiskt har jag redan gjort några klasslyft. Bland annat har jag köpt en sån där ”up north”-regnjacka för 1000 kronor. Tyvärr är det snart vinter och då blir den jackan för kall. Min dunparkas är inte av något särskilt imponerande märke så tyvärr kommer jag ju att vara tillbaka på ruta ett rent materialistiskt i vinter. Men om jag mot förmodan köper nya vinterkläde så funderar jag på Didriksson för det är dyrt men samtidigt ”sportigt”. 

Här var jackan ny. Och för första gången i livet såg jag hur människor i gore-tex-joggingdräkter tittade på mig som om jag bodde i deras kvarter. 

Under vintern och dunparkasen kan jag kanske passa på att  jobba med lite andra grejer som bestämmer ens klass. Vad mer kan jag göra förutom att klä mig i dyra jackor och skaffa en pinnsoffa? Jag vill att mina barn ska ha en så god förebild som möjligt för att klara sig genom samhället. Jag vill inte att de ska känna utanförskap, skippa skolan, börja missbruka för att sedan efter månader av AA-möten ta ett städjobb. Inte för att jag är särskilt orolig för att de skulle göra detta (är mer ”orolig” för att minst ett av barnen ska dra iväg med båt och skydda Antarktis) men man vet ju aldrig när man lever nära samhällets botten.

Min första tanke är att jag ska utbilda mig akademiskt och bli vad som kallas för akademiker. Det tror jag skulle vara jätteinspirerande för barnen. Tester visar att det väldigt sällan går snett för barn med akademiska föräldrar, och när det väl går snett, så finns det massa grejer som de akademiska föräldrarna kan göra för att underlätta för barnen. Till exempel om barnet blir deprimerat så kan en akademisk förälder genom rekommendationer från kontaktnätet skicka barnet till en retreat på Hawaii i ett halvår där barnet finner sig själv och en inre lust att leva.

Så hur går man tillväga för att bli akademiker? Är det jobbigt? Måste man räkna matte för att bli akademiker? (hatar matte)

Jag har avklarat gymnasiet och har rätt bra betyg därifrån. Jag har lätt för att lära men blir snabbt trött i neonrörsljus. Tacksam för svar. 

Eleganta pappershållare.

Som ni kanske vet så är plockepinn verkligen roligt men det finns ändå sätt att piffa till denna gamla lek och göra det lite mer intressant.

Ett sätt att göra detta är om ni låter penetrera kycklingar med pinnarna. Vill ni göra leken lite lik filmen ”Saw” kan ni iförda masker och med obekymrade röster instruera kycklingarna i fruktansvärda, blodiga utmaningar där de måste offra varandra för att överleva.

Twisten är förstås att kycklingarna kommer misslyckas då de är uppfödda till att dö men deras växlande mellan hopp och förtvivlan är en sån där sak som gör plockepinnspelet extra spännande och underhållande.

Efter att ni grillat och ätit kycklingarna från pinnarna kan ni spela plockepinn som vanligt.

Lycka till!

Mitt liv är lugnt och jag går sällan ut men ibland är det skäligt det här att jag bloggar på NÖJESguiden. I kväll till exempel gick jag på fest som det var människor på.

Det började försiktigt med att vi pratade om destruktiva förhållanden och människor som lever i fattigdom, sen bowlade vi till vi hade reuatismhänder. Jag tog det lättaste klotet men skulle ändå tippa på att det vägde omkring 30 kg. Efter det drog vi och såg filmen Call girl men alla somnade utom jag. 

Jag ville inte missa denna chans till att för en gångs skull kunna blogga kring NÖJE och UTELIV och FEST så jag spände upp ögonen och så ryckte jag aggressivt i mina vänner när de snarkade så högt att jag inte hörde dialogen. 

Vad jag tyckte om filmen? Ja jag vet inte riktigt eftersom jag spelade mobilspel medans, jag tyckte att den var så ledsam så jag ville väl inte riktigt se heller. 

Och nu borde jag egentligen gå och lägga mig antar jag men jag är vuxen så jag gör vad fan jag vill. 

Igår började jag följa bloggen When Darkness Falls och då läste jag att hon precis har slutat kalla sig själv för feminist (hon skriver om det här och här tex). 

Och nu när hon skriver om det så kan ju lika gärna jag också ”komma ut” med att jag inte kallar mig för feminist. Skillnaden när det gäller mig är väl att det knappast är förvånande då jag aldrig nånsinn direkt har kallat mig feminist till att börja med. Har inte heller gjort mig känd för mina banbrytande feministiska texter.

För mig är det inget ställningstagande och jag har heller ingen genomtänkt analys eller tanke bakom. Kortfattat är jag inte bekväm med det bara. Jag har funderat på att kalla mig för feminist många gånger men varje gång fastnar orden i halsen. Jag vill inte och det är ett typiskt tecken på att man inte är bekväm och jag respekterar mig själv i min obekvämelse trots att jag inte kan komma med nån välformulerad orsak.

Ska jag kalla mig något så vill jag göra det med passion, något annat duger inte för mig.

Jag kan bli rätt irriterad över den här auran av tvång som råder över att människor ”måste” eller ”borde” kalla sig för feminister, och då särskilt vissa. Reinfeldt och Isabella Löwengrip är väl de två som spontant dyker upp i mitt huvud. De vill inte av den ena eller andra orsaken och det tycker jag ska respekteras. Jag förstår inte vad det skulle tillföra samhället om de opassionerat kallade sig för feminister bara för att de ”borde”. Samtidigt pågår det jämt en massa debatter huruvida människor som faktiskt kallar sig för feminister på ett passionerat manér verkligen är ”riktiga feminister”. Orka.

Jag anser att den feministska kampen är oerhört viktig och jag är gladeligen en del av den. Men jag vill bara vara en del av den på de sätt som jag själv är bekväm med.

Idag fick jag håret fixat av bästa frisören i stan. 

Hon sa ”folk kommer tro att du har huggit huvet av din dotter och lagt det på axeln”. 

Har hon rätt?