Jag blev för ett tag sedan addad av en man på Linkedin, vi kan kalla honom Thomas (men han heter i själva verket något annat), som direkt följde upp med ett meddelande där han berättade om sitt breda internationella kontaktnät (som verkar bestå i att han har lagt till tusentals människor han inte känner på Linkedin).

10:56 PM

”Hej Simon
Trevligt att få addera dig till mitt internationella nätverk av 8.500 kontakter. Jag o min kompanjon, xxx, är stora nätverkare, o hjälper ofta våra kontakter att connecta till andra i vårt nätverk. Säg bara till om jag kan hjälpa med någon kontakt, information eller referens/verifiering.
Thomas”

Jag bestämde mig för att svara Thomas och testa om han verkligen är så connectad som han påstår:

11:14 PM

”Hej Thomas, och tack för ditt meddelande. Faktum är att jag just nu befinner mig i en situation som jag har svårt att veta hur jag ska ta mig vidare från. Kanske kan du med ditt internationella kontaktnät hjälpa mig?

I de nepalesiska bergen finns ett isolerat folkslag, rauterna, som lärt sig vissla på ett särskilt sätt som inte kunnat efterliknas av några andra människor. Somliga säger att det beror på dricksvattnet i bergen där, vars unika ph-värde och salthalt skapar en alldeles särskild tandemalj, som i sin tur ger visselljuden sin distinkta karaktär. Jag vet inte.

Hursomhelst: människor i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är beredda att betala dyra pengar för dessa ljud, så länge de är inspelade i original och det faktiskt går att verifiera att ljudupptagningarna inte kopierats.

Tydligen finns det i den wahhabitiska tolkningen av islam några slags indikationer på att dessa ljud vore heliga, varför rika araber från dessa länder är beredda att betala enorma summor för ljudinspelningar av rauternas visslande.

Jag behöver därför hitta en nepalesisk ljudproducent som åtföljs av ett säkerhetsteam specialiserat på den bergiga terrängen i området, någon som kan översätta till och från rauternas lokala språk, samt en sunniarabisk handelsman med stort kontaktnät på arabiska halvön, för att kunna agera matchmaker på denna marknad, som mycket få ens har identifierat.

Av förklarliga skäl måste denna information behandlas strikt konfidentiellt. Idén bygger på exklusivitet. Jag kan tänka mig en generös revenue sharing med den som kan hjälpa mig med rätt kontakter.

Är det något som du kan hjälpa till med, tror du?

Bästa hälsningar,
Simon”

Ett par dagar senare svarade Thomas:

6:57 PM

”Simon, jag gillar utmaningar, och inget är ovanligt nog för att anta uppdraget. Faktum är att jag direkt kan uppfylla ett antal punkter av de krav du har, som t.ex. ljuduppspelning och säkerhet. Översättare/tolk tror jag mig kunna ordna genom redan existerande kanaler, och jag har ett mycket stort nätverk i det sk. GCC-området så det skall inte vara svårt att finna en lokal partner att samarbeta med. Det finns en del legala regler att ta hänsyn till när det gäller kompanjonskap eller representant, samt finansiella transaktioner. Dessa har jag också både koll på, och kan arrangera. Det jag behöver veta mer är den ekonomiska delen då jag dels kommer att få frågor som snabbt kommer in på; Whats In It For Me, och möjliga intäkter ställt till kostnader för den operativa delen. Kan du ge mig lite mer info om ekonomin, så kollar jag av med kontaktnätet.”

Jag replikerade kort senare:

7:35 PM

”Hej Thomas, och tack för svar. Det jag känner saknas i det du presenterar är Nepal-bitarna. Även om vi kan nå de arabiska köparna så måste jag ha hjälp med lokal kompetens på plats i Nepal för att lösa supply-sidan. Bara att översätta till och från rauternas språk kräver mycket unik kompetens, då rauterna bara består av ett par hundra individer. Den rautiska minoriteten är av så marginell storlek att det inte ens går att hitta någon läsning om dem på svenska, bara på engelska: http://www.dailymail.co.uk/travel/travel_news/article-3669621/Life-hunter-gatherer-Candid-images-reveal-nomadic-people-Nepal-live-forests-trap-monkeys-food.html Samtidigt – du har 8 500 affärskontakter på Linkedin. Man behöver inte vara Kevin Bacon för att inse att någon av dem lär känna nån som känner nån som har en ingång på rauterna. Men då, först då, går det att skapa en fungerande distributionskedja. De nepalesiska kontakterna är nästan viktigast, och den mest uppenbara flaskhalsen i hela affärsmodellen. Här gäller det att kunna garantera säkerheten, men också att kunna skapa goda relationer till rauterna. För att skapa förutsättningar för det måste vi prata med rauter på rauters språk. De är kända för sin vresighet, och går man inte varsamt fram är det lätt att hamna i en konflikt. Om fel team skickas till rauterna i Nepal är risken att vi bränner våra chanser, och i värsta fall att det blir våldsamt – en sådan konflikt skulle reta upp alla från UNESCO till internationella domstolen i Haag.”

Först insåg han inte att jag skojade lite med honom:

8:47 PM

”Hej Simon Tack för din info. Jag förstår att du gjort ordentlig research, och har bra info-kanaler. Det är så att jag har flera kontakter i Nepal. Jag har inga detaljkunskaper om dessas kunskap om just denna minoritet, men jag kan börja och ställa frågor. Fråga; Om jag börjar ställa frågor till mina lokala kontakter i Nepal, finns det risk att vi väcker misstankar, eller kan förstöra affärsmöjligheter? Isf är det inte bara ett NDA utan också gå mycket försiktigt fram. Jag är van vid att behöva signa sekretessavtal, så har Ni något sådant så kan du bara sända det till mig. Mitt förslag är att jag på spekulation tar fram intel och underlag för ett business case som sedan blir underlag för en business plan där vi gör en agreement om ekonomi och fördelning alla stakeholders emellan. Simon, om det ovan make sense för dig ber jag dig som första action att informera hur jag skall förhålla mig angående förfrågningar, och hur mycket jag kan säga till mina kontakter? Bästa hälsningar Thomas

Men när det gick upp för honom tog det hus i helvete.

”End of Prank?”, skrev Thomas först i ett meddelande. Sedan kom ett till:

”Simon
Jag o min kompanjon har cirka 30.000 bara på Linkedin, o när vi går ut i Sociala Medier får vi tio-tusentals visningar, och exponering.

…

För oss är det ett intressant case att visa upp som ett totalt misslyckat exempel, och även som fall av att helt såga sitt varumärke och möjlighet på marknaden. Har jag inte fått någon replik och förklaring från er inom fem dagar så utgår jag från att ni inte kan eller vill svara – o då förbehåller vi oss rätten att publicera och sprida hela materialet.”

Jag har klippt bort vissa delar så att Thomas inte ska kunna identifieras enkelt. Men Thomas gjorde tydligt att han är en mycket mäktig person, som skulle förstöra min karriär och till och med ge sig på mina vänners bolag, samt använda min korrespondens med honom som exempel på hur man inte nätverkar och bygger sociala relationer i sina föreläsningspresentationer och inför alla sina 800 miljarder Linkedin-kontakter. Det var som att han var helt övertygad om att mitt avsteg från hans Linkedin-handbok skulle leda till att ingen någonsin skulle vilja jobba med mig igen.

Jag gav honom ett kort och koncist svar och förklarade i det att de var mina sista ord i diskussionen (eftersom jag anade att han säkert skulle vilja debattera saken i evigheter). Han försökte provocera fram ytterligare svar från min sida och menade att han skulle hänga ut mig och att jag nu skulle få ta de långtgående konsekvenserna av detta avskyvärda etikettsbrott. Han skickade också sin kollega, en annan person som lever sitt liv på Linkedin, efter mig. Kollegan kontaktade mig på Linkedin, Facebook och Twitter. Jag svarade naturligtvis inte.

Till slut gav de upp och återgick till att nätverka med andra. Om mitt handlande fick några vidare konsekvenser vet jag faktiskt inte. Men det är möjligt att de nu håller kurser där jag tjänar som ett varnande exempel på hur man inte nätverkar.

Jag har som tidigare konstaterat inte särskilt mycket till övers för republikaner (alltså de som vill ha republik, inte amerikanska högerpartister). Men det finns något bra att hämta hos alla, även hos dem.

Det svåraste argumentet att bemöta – deras bästa argument – är ju orimligheten i att man föds in i något, det antiegalitära i att vissa omfattas av andra rättigheter och skyldigheter än övriga medborgare. Ett fullt giltigt argument och det är absolut en nackdel med monarkier värd att ta i beaktande när man viktar olika plus och olika minus mot varandra som vi pragmatiker till skillnad från principryttare gör i enlighet den gamla keynesianska principen “it’s better to be almost right than precisely wrong”.

Så ja, detta med det orimliga i att man föds in i något har ändå gjort avtryck hos mig. Och en demokrati är en ständigt pågående förhandling mellan olika individer och grupper. Vill man inte möta en motpart på en punkt, då blir det extra viktigt att göra det på någon annan.

För att möta republikanerna kring att staten inte bör borga för att någon föds in i något kan jag tänka mig att övergå från en medborgarskapsmodell som närmast påminner om en pluralistisk monarki – och det närmast utan invändningar – till en modell där medborgare helt enkelt väljs var fjärde år, som små presidenter.

För vad är väl vi svenska medborgare i nuläget om inte 10 miljoner små, små kings som också uppbär apanage i form av bidrag utan krav på motprestation i form av exempelvis socialbidrag, i en värld av 7,6 miljarder människor som inte omfattas av samma rättigheter? Den Svenska Medborgerligheten är ett stort kungahus med många familjemedlemmar, sett som andel av världsbefolkningen. Om vi jämför med vanliga kungahus sedda som andel av sitt eget lands befolkning så utgör vi till exempel en nästan tre gånger större andel av världsbefolkningen än vad huset Saud, Saudiarabiens kungahus, utgör av landets 33 miljoner invånare (det saudiska kungahuset – och nu pratar vi extended family – består av cirka 15 000 personer); svenskarna är 1,3 promille av världsbefolkningen och Saud-familjen 0,45 promille av den saudiska befolkningen.

Ju mer jag tänker på det inser jag att frågan om valbarhet inom själva styrelseskicket är en distraktion från det faktum att nästan ingen annan väljs, att alla föds in i Den Svenska Medborgerligheten, trots att det, åtminstone enligt mig, finns gott om människor som borde väljas bort och väljas in med jämna mellanrum.

Om den medborgerliga församlingen skulle väljas var fjärde år skulle alla människor plötsligt ha helt andra incitament att bete sig i enlighet med de normer och regler som vårt samhälle har satt upp – och i stället för att hindra/rädda en handfull personer från att födas in i något skulle vi befria miljontals.

Medborgerliga val vore överlägset mer demokratiskt än det nuvarande systemet. Det skulle förmodligen också göra Sverige till ett mer utvecklat land som står sig bättre i den internationella konkurrensen. Det finns fortfarande detaljer som måste lösas, att systemet utarbetas på ett smart sätt – för att undvika alltför uppslitande konflikter till följd av valresultaten, inte minst – är absolut nödvändigt för att detta ska kunna fungera lika bra som det är tänkt. Men att det är rätt väg att gå borde alla rationella människor kunna hålla med om.

Kläckte just idén till min nästa roman, Jättecitronsmannen. En entreprenöriell typ som tar över ett apelsinföretag, bolaget är 100 procent fokuserat på apelsiner. Men apelsinens status har falnat. Konkurrensen kommer från flera håll, dels satsumas, klementiner och mandariner, men också från helt nya vitaminrika produktkategorier. Apelsinen sågs tidigare som något spännande, men dess karakteristika har bleknat, apelsinen har blivit ordinär. Så han bestämmer sig för att ”göra en ruccola”. Ruccola heter ju egentligen senapskål men någon kom på att ingen vill äta något som heter senapskål så man döpte om det till ett tjusigt italienskt namn i stället – och försäljningen sköt i höjden. Han döper om apelsinen till ”jättecitron”. Plötsligt är jättecitronen på allas läppar, den har blivit ett av landets största diskussionsämnen, och det avspeglar sig i butikerna. Folk handlar mängder av jättecitron. Genom att ta en position som är medvetet diskutabel (är apelsinen verkligen närmst besläktad med just citronen? Associationen är inte självklar) lyckas jättecitronen bli top-of-mind. Och Jättecitronsmannen blir efter några år en av Sveriges rikaste. Han far runt och missionerar om jättecitronen, lite som Bert och Ian gjorde med Ny demokrati i början av 90-talet, och hajpen blir bara större och större. Men Jättecitronsmannen bär på en hemlighet som riskerar att äventyra hela verksamheten. Så småningom visar det sig att jättecitronsimperiet är upprinnelsen till vår tids Kreugerkrasch. Jättecitronsmannen tar slutligen sitt eget liv i ett lager fyllt med jättecitroner. Men vissa spekulerar i att han i själva verket blev mördad.

Vad ska man välja för klädstil till sitt barn? Följa modet, spexa loss eller kanske välja second hand? What’s hot and what’s not?

Din fråga bygger på premissen att det är helt och hållet upp till dig som förälder. Jag tror att du gör klokt i att låta barnet utveckla en egen klädstil, inom vissa ramar naturligtvis. Men att barnet ska munderas av dig kan begränsa barnets möjligheter att utveckla en egen personlighet. Men förstås, när barnet är så litet att det helt saknar förmågan att göra den sortens val, då kan detta vara en fråga. Men i det stadiet är det också helt oviktigt vad barnet har för klädstil. Det spelar ingen roll.

Om mitt barn hatar mig och kanske tom önskar livet ur mig. Vad skall jag göra?

Om detta inte är övergående, utan en konstant önskan över flera olika mätpunkter, är det enda riktiga att bifalla önskan.

När kan man förgripa sig på sitt barn?

När man är i Belgien.

Om ens barn utvecklar sympatier för fel idrottslag, hur förhindrar man det?

Här, och bara här, advocerar jag barnaga.

Varför är mitt barn så litet?

I Norge har de ett ordspråk: TTT. Ting Tar Tid. Det är något man måste komma ihåg. Barn växer sakta.

Hur stor månadsbudget på Kidz brandstore är det rimligt att min elvaåring har? 5, 10, eller kanske 15 tusen, som ’alla andra’ barn i klassen?

Den där sortens kapplöpning är ohälsosam. Föräldrar måste kartellbilda bort bortskämdhet, så att det inte blir en konkurrenssituation som trissar upp budgetnivåerna. Samla klasskompisarnas föräldrar och skapa en överenskommelse som nedjusterar den generella månadsbudgetnivån. Det låter som en ond spiral.

Varför säger mitt barn sprinkles istället för strössel?

För varje år som går blir det svårare och svårare att skydda barnen mot anglicismer. Men det är viktigt. Barn som rör till det språkliga kommer röra till allt annat också. Att upprätthålla den språkliga stringensen är nödvändigt för att preventera mot kognitiva svårigheter.

Mina barn har inte bråkat med varandra på en vecka, vad ska jag göra?

Lite friktion är inte av ondo, så syskonen behöver som du själv är inne på bråka med jämna mellanrum för att utvecklas. Kanske kan ni anordna en debattklubb hemma där de går in i varsin roll och ska försvara konflikterande åsikter?

Min nittonårige son skiter helt i klubbande och vägrar blir DJ. Han bara håller på med sitt politiska engagemang, sitt skrivande, pluggande och sin hälsosamma livsstil. Vad gör jag för fel?

Det låter onekligen som att du har närt en plugghäst vid din barm. Å andra sidan har du bara dig själv att skylla. Bara genom att själv lägga om din egen livsstil kan du invertera hans. Barn fungerar nämligen enligt en tvärtomlogik i det avseendet. De blir sina föräldrars motsatser i livsvalen (om än inte till sättet, där är de mer lika sina föräldrar). Det fungerar enligt en varannan generations-princip. Farföräldrar får barn som blir tvärtom, som får barn som blir tvärtom igen, och därmed som sina farföräldrar. Dock är det förmodligen ingen bra idé att nittonåringen plötsligt ska anlägga en ny cool feststil. Har man inte med sig den sedan yngre ålder blir det konstlat att lägga sig till med i efterhand. Vid närmare eftertanke finns det nog få saker som är mer tragiska än när personer i vuxen ålder plötsligt anlägger en ny livsstil. Låt din son jobba med det han har i stället.

Hur vet jag om mitt barn är påhittat eller på riktigt?

Falsk dikotomi detta. Ditt barn är både påhittat och på riktigt.

Min dotter på snart fyra år började just kalla mig ”chefen”. Jag tycker nu hon är fullärd. Kan hon flytta ut nu?

Testa! Man kan alltid reversera om det inte fungerar.

Fler frågor har inkommit till mig som föräldraskapsexpert. Här svarar jag på dem. Skicka ytterligare frågor till mig så besvarar jag även dem i vanlig ordning.

Hur gör man bäst för att undvika att en 1,5-åring med vinterkräksjuka inte spyr på soffor och mattor?

Ett småbarn med vinterkräksjuka bör isoleras och inte alls sättas i kontakt med soffor och mattor. Antingen har man 1,5-åringen, i det här fallet, placerad i en spjälsäng eller ett badrum eller annan dedikerad yta som man anpassar för situationen, genom att till exempel plasta in väggar och golv. Att låta barnet kräkas runt bäst det vill är oansvarigt, även om det mest drabbar er föräldrar.

Har det blivit mer ok att uppfostra föräldrar som uppfostrar sina barn på ett annat sätt än vad man själv föredrar?

Jag uppfostrar inga föräldrar, snarare uppfordrar, men det kanske var det du i själva verket avsåg. I så fall: skulle det tidigare ha funnits ett problem med det? Att dela ut pekpinnar kräver förstås djup expertis, som därigenom borgar för den nödvändiga trovärdigheten utan vilken mottagaren inte skulle tycka att rekommendationerna vore legitima. Att uppfostra sina barn är mer vetenskap än konst och därför handlar det inte så mycket om vad jag eller någon annan “föredrar” – det är ingen stilfråga vi pratar om – utan att bidra till att förbättra barns förutsättningar i livet. Jag tror att det har varit okej hela tiden, då som nu.

Letar efter 200,000 barn och vuxna i alla åldrar för ett experiment. Föräldraledighet, föräldraskap, dagis, skola och senare i livet olika former av chefskap kostar samhället miljarder euro varje dag.

Idén är att alla när de föds får en mentor som är två år äldre som sedan ansvarar för uppfostran, utbildning och senare i livet även chefskap för den yngre personen. Eftersom mentorn också i sin tur har en person som är två år äldre som sin mentor bildas en kunskapskedja över generationsgränserna. Två år är den perfekta ålderskillnaden, man är gammal nog att ha tillskansat sig ny kunskap, men nära nog i ålder för att kunna relatera och ”tala samma språk”.

Jag avslutar nu ett livslångt experiment med min bror Ola Persson som fallit väldigt bra ut och söket nu efter kandidater till en större, randomiserad studie.

Jag hoppas att du lyckas tillgängliggöra medel för att genomföra studien. Den hade med största sannolikhet gett ett utfall i linje med vad som verkar vara din hypotes; att denna kunskapskedja över generationsgränserna med alldeles lagom stora mellanrum i ålder fostrar barn till starka, begåvade vuxna.

Varför är det inte längre socialt accepterat att sätta ut sina barn i skogen, om man inte vill ha dom, längre?

Förmodligen har populariserandet och avdramatiserandet av prenatal abort bidragit till att postnatal abort blivit allt mindre accepterat.

Vad gör man om själva föräldern är en idiot?

Detta är en mycket intressant fråga. Och Dunning-Kruger-effekten är aldrig så stark som när det kommer till inkapabla föräldrar. Kort sagt skulle jag vilja hävda att det inte är så dumt att ha ett system där det finns visst utrymme för staten, samhället, att gripa in i de fallen. I det avseendet skiljer sig länder åt, i många stater är maktbalansen mer förskjuten i familjens riktning, i andra är statens överinseende roll mer kraftfull. Att staten på ett rättssäkert sätt kan gripa in när föräldern är en idiot ser jag som övervägande positivt. En generös abortlagstiftning är en annan aspekt som bidrar till att färre idioter väljer att föda sina barn, åtminstone om man ska tro amerikanska forskningsstudier efter avgörandet i Roe vs. Wade.

Hur mycket vill du ha för att vara au pair hos oss?! Så mycket visdom!

Efter att jag började skriva min föräldraspalt har många förfrågningar inkommit om att jag ska vakta läsares barn. Det är förstås smickrande, men inte heller särskilt konstigt. För att dylika tjänster fakturerar jag 4 000 – 5 000 kronor i timmen. Säg att min konsultation kräver 10 timmars arbete i månaden för att ge betydande, varaktig effekt. Det är 480 000 – 600 000 om året. Låt säga en halv miljon för enkelhetens skull. Över 18 år blir det då nio miljoner kronor. Men då kan man räkna med att barnets årsinkomst i vuxen ålder höjs med en miljon i genomsnitt, det vill säga 40 – 50 miljoner över en livscykel (räknat i dagens penningvärde). Även om det främsta motivet med denna investering inte är av strikt ekonomisk karaktär, utan att man av andra skäl vill ha ett barn som man trivs med, uppskattar och har utbyte av, så är det också en mycket bra ekonomisk investering, sedd i det långa loppet.