5:35 10 Okt 2017

Dra på trissor hörni, nu ska ni få höra på grejer. Tack vare era nomineringar är Slaktarn-bloggen en av tio finalister i Matbloggspriset 2017:s ”Folkets val”-kategori. Det gjorde mig så glad att jag knäckte en folköl innan det ens officiellt hunnit bli cocktail hour!

Slaktarn Matbloggspriset folkets val 2017

Grejen med den här tävlingen är att vinnaren röstas fram, och detta genom likes på Facebook. En like är en röst, helt enkelt. Vill du lägga en röst på mig (och/eller andra finalister) går du helt enkelt in på Matbloggsprisets facebooksida och trycker gilla på den bild som representerar den blogg ni vill rösta på. Omröstningen pågår från den 11 oktober fram till den 22 oktober vid midnatt.

Slaktarn-bloggen kan du rösta på genom att klicka här och sedan trycka like på bilden.

Hurra för detta, skål på er!
/Slaktarn

Härom veckan hörde jag något som fick mig att tappa hakan så hårt att det nästan var irreversibelt. Detta skedde när jag lyssnade på ett avsnitt av radioprogrammet Meny i P1 som handlade om ointresse för mat och matlagning. Regionpolischef Carin Götblad visade sig vara ett extraordinärt exempel i sammanhanget – hon äter nämligen samma sak till middag varje dag, och har gjort det i flera år.

Frågorna hopar sig för mig. Hur klarar hon av att leva på detta vis? Vad säger det om henne som person? Och framförallt: vad är det för maträtt? Det måste vara något alldeles speciellt som fått ta så många av livets måltider i anspråk, och i en obruten följd dessutom. I inslaget får vi höra ett klipp från en fem år gammal intervju med Carin Götblad där hon berättar om sina enformiga middagsvanor. ”Det beror på att min man bara kan laga en rätt”, säger hon. ”Lammköttfärssås med spaghetti och halloumi med spenat”. ”Men du kan väl laga mat?” frågar intervjuaren. Götblad svarar nej. ”Jag hinner inte. Jag jobbar väldigt mycket”.

Tre år senare, i en annan intervju, tas frågan upp på nytt. Är det sant att hon äter samma rätt till middag varje dag? Japp, still going strong, samma gamla lammköttfärssås med halloumi. Och liksom i den första intervjun förklarar hon detta med en referens till hundar: ”Jag förstår det här med att man säger att hundar ska äta samma slags torrfoder varje dag. Det har blivit lite så för oss. Man mår bra av det”.

Jag gör ett tankeexperiment och applicerar hennes matvanor på mitt eget liv, känner genast stark vånda. Hur kan hon leva så? Samtidigt fylls jag av beundran för henne för att hon berättar detta. Vi lever en värld där det läggs allt större vikt vid vad och hur vi äter, där vårt engagemang i köket definierar oss, säger något om vad vi är för slags människor. Det är högstatus. Men det struntar hon i. En annan aspekt som är omöjlig att inte ta upp i detta sammanhang är hur det känns att höra en kvinna säga detta. Jag blir exalterad. Det känns exotiskt att höra en kvinna med mycket makt säga att hon bara äter en enda maträtt, och detta för det är den rätt hennes matlagande partner där hemma lagar. Det är som att hon säger nej tack till att ansvara för att middagsmat överhuvudtaget hamnar på bordet, och nej tack till att bry sig om vad hon äter – bördor som traditionellt varit och i stor mån fortfarande är kvinnans att bära snarare än mannens.

Det finns nog fler Carin Götblad-människor där ute, människor som äter samma sak nästan varje dag och helt enkelt inte är intresserade av att äta och laga mat annat än i bränslesyfte, men som justerar ration middagar till antal olika rätter lite när frågan uppstår. En eloge till Carin Götblad, som ger dessa människor en röst och säger som det är: Hon kan inte laga mat. Hon har inte tid och hon är inte intresserad. Hon äter samma rätt år efter år och hon är nöjd som det är. Det är en icke-fråga.

Den enda andra person jag vet som överhuvudtaget kommer i närheten av Götblads matvanor är min pojkvän. Han har aldrig varit intresserad av matlagning, snarare sett det som ett nödvändigt ont för att få i sig tillräckligt med näring så att han kan ägna sig åt alla intressanta saker livet har att erbjuda. Fanns det ett piller som fyllde samma funktion som en tallrik pasta så skulle han ta det (ja, han har funderat på att börja med Soylent). I vår relation är jag den där matlagande partnern med totalitär makt över hans matvanor, en företeelse jag funderar mer kring här. Innan vi blev tillsammans och hans liv blev en ändlös rad av fantastiska måltider åt han mycket ensidigt. ”Jag kunde laga en enda rätt, pasta med pesto. Så jag lagade jättemycket och åt det flera dagar i rad” berättar han. Jag säger till honom att det måste varit tråkigt, att han måste ha tröttnat och ätit mindre och mindre portioner för var dag som gick. ”Nej, du förstår inte”, säger han. ”Det var typ det godaste jag visste”. Precis som Götblad.

SoylentLösningen på problemet? Amerikansktillverkade näringsdrycken Soylent har vunnit stor
popularitet
bland personer som av olika skäl inte vill lägga tid på att laga och äta mat.

Jag kommer aldrig att förstå detta förhållningssätt till mat. Och jag kommer nog alltid tycka synd om de som inte förstår vad som är roligt med mat, så som en nyfrälst känner för de som ännu inte upptäckt gudomlighetens ljus. Dock noterar jag med förvåning att mitt medlidande inte innefattar Carin Götblad. Nej, Jag respekterar hennes ensidiga matvanor, och framförallt respekterar jag hennes obryddhet över att dela dem med omvärlden (och detta utan att kasta skam över de som är intresserade – looking at you, Little Jinder). Skål på dig Carin, hoppas att lammköttfärssåsen smakar extra gott ikväll.

/Slaktarn

4:14 4 Okt 2017

Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Menyn på Taku-Taku Birger Jarlsgatan

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Bulgogi Pulled Oats på Taku-Taku

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

såser på Taku-Taku

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Bulgogi Pulled Oats på Taku-Taku

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

12:29 1 Okt 2017

Mackor, dessa livets små mirakel, kommer i alla tänkbara färger och former. Imorse vaknade jag och kände att det var dags för en hommage till den årstid vi befinner oss i, och ur detta föddes två höstiga brunchmackor: en med trattkantarellstuvning, timjan och västerbottenost, och en med köttbullar och inlagd gurka.

Köttbullsmackan är inget man ger sig på om man inte har några köttbullar över från en tidigare måltid, men skulle du råka ha det rekommenderar jag att du gör följande: fram med en skiva bröd, i mitt fall var det levainbröd, och rosta i brödrost eller torr het gjutjärnspanna. Klicka på creme fraiche, bred ut, och täck med valfritt salladsblad. Följ upp med halverade köttbullar, färsk körvel, och viktigast av allt: inlagd gurka.

Den får du till genom att göra en 1-2-3-lag (en del ättika, två delar strösocker, tre delar vatten) och skiva gurka tunt, blanda och låt stå så länge du orkar vänta. Sen kan du ha dessa i en lufttät burk och avnjuta när helst andan faller på.

Inlagd gurka

levainbröd till höstiga brunchmackor

Höstiga brunchmackor med köttbullar och inlagd gurka

Inte heller trattkantarellstuvningen är några konstigheter. Gå ut i skogen och plocka lite svamp, alterntivt gör samma sak i närmaste mataffär, och så tar du dig hem och går igenom skörden svamp för svamp. Borsta bort eventuellt skrufs, sålla bort eventuella objudna gäster, och riv stora svampar i mindre bitar.

Lägg alltsammans i en skållhet torr panna och se på när vätskan i svampen ångar bort, och när de slutat släppa ifrån sig vätska är det dags för en klick smör, salt, svartpeppar och färsk timjan. Bonusgrej: en gnutta finhackad vitlök, om det känns lockande. Fräs tills de får lite färg och häll sedan på grädde, låt bubbla tills stuvningen tjocknat – den ska inte vara för lös och rinnig.

Stjälp sedan upp på en skiva av ditt rostade bröd, toppa med västerbottenost och mer färsk timjan, och hugg in.

trattkantareller

Höstiga brunchmackor med kantarellstuvning och västerbottenost

Höstiga brunchmackor med kantarellstuvning och västerbottenost

höstiga brunchmackor

Glad söndag på er, hoppas att ni haft en lika tasty förmiddag som jag.
/Slaktarn

PS! Älskar du brunchmackor och kan inte få nog av dem? Här finns ännu fler.

12:48 27 Sep 2017

En niorätters lunch för trettionio kronor, för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Jag åt nämligen en sådan idag på stockholmsetablissemanget Tennstopet, som den här veckan fyller 150 år.

För att fira har köksmästare Micke Schedin tagit fram en jubileumsmeny med smårätter hämtade ur restaurangens långa historia, alltsammans till dåtidens priser – fem kronor för en varmrätt och tre kronor för en efterrätt. Jubileumsmenyn går att äta mellan klockan 14-16.30 mellan den 25-29 september, och trots att alla bokningsbara platser sedan länge har rykt lyckades jag idag knipa åt mig en av de drop in-bord de har i bardelen och på uteserveringen för spontana gäster. Har du något vett i skallen föreslår jag att du gör detsamma.

Tennstopet firar 150 år

Jag är tidig, klockan är bara halv två, men kön ringlar sig redan lång utanför Tennstopets entré. Så jag parkerar mig i den, och bakom mig sluter tre damer med likadana tunna svarta dunjackor upp. De diskuterar oroligt huruvida de ska få plats eller inte, de har ju inte bokat, har alla här bokat? Vi får vänta och se bestämmer de. Förbipasserande tittar på kön undrande, en man i fyrtioårsåldern tar sig fram till damerna och frågar vad det köas för.  Det är JUBILEUM, förklarar de bestämt.

Tennstopet firar 150 år

Så slår klockan två, i kön som nu är rejält lång skruvas det oroligt på sig, och så börjar den långsamt rulla framåt. Sällskap efter sällskap fångas in av hovmästaren, och jag visas till ett litet bord på uteserveringen, alldeles intill det sällskap om tre som stått framför mig i kön. De diskuterar menyn och jag tjuvlyssnar. Måste man ta alla rätter? Jag vill inte ha det där ”kolbulle” nej fy, mumlar en skinnjacksklädd man till sina instämmande vänner. Jag beställer en öl av servitrisen, och när hon tar sällskapets dryckesbeställningar passar mannen på att ställa den fråga som gnager honom: jag vill inte ha kolbulle den får ni plocka bort. Hon svarar att menyn är fast, och vill han inte ha den så får han helt enkelt strunta i att äta den. Måste jag ändå betala för den? oroar han sig. Ja, säger servitrisen. Sällskapet funderar ett slag och bedömer att fem kronor ändå är en okej summa att kasta i sjön om den visar sig vara hemsk.

Jag dricker av min öl med den kämpande höstsolen i ögonen, känner mig lycklig över att ha fått plats på denna speciella lunch. Jag uppfattar att övriga gäster känner något liknande, det finns en viss förväntan i luften, små glas med nubbe höjs mellan menande blickar och hissade ögonbryn, servetter placeras andaktsfullt i knän. Och så kommer den första serveringen.

Tennstopet firar 150 år

Först ut är den så kallade lerpottasillen, en klassisk anrättning som är dundergod i sin enkelhet: matjessill på hackat ägg, gräslök, potatis och brynt smör. Jag konsumerar den i ett nafs, toppar med ett par stadiga klunkar öl. Går sedan vidare till den lilla skålen köttsoppa, en mild liten historia med djup och sötma så som sig bör när rotfrukter fått blanda sig i. Jag gräver i djupet med skeden, får upp ett par kuber nötkött av mycket snäll konsistens samt ett par fluffiga bitar klimp.

Tennstopet firar 150 år: köttsoppa med klimp

Rätt nummer tre, kroppkakan, har jag sparat till sista rätt i denna måltidens första del. Detta för att jag älskar kroppkakor. Denna lever verkligen upp till förväntan med sitt inre av kantareller och lök och sin allt annat än kompakta sammansättning.

Tennstopet firar 150 år: kroppkakor med lingon

Första serveringen dukas undan, mina fat omsorgsfullt rensade. Jag passar på att studera klientelet ytterligare. Medelåldern är hög, definitivt femtiofem, säkert ännu högre. Jag tänker att jag kanske är den enda under trettio på den fullpackade uteserveringen, men så ser jag några hipstrar i tunna säckiga ullbyxor och omvärderar. Alldeles framför mig står en man som ser ut som någon jag vet, jag kan inte komma på vem det är, försöker titta utan att stirra. Efter en stund känner jag att det måste vara Peter Dalle. Är det Peter Dalle? Hur ser Peter Dalle ens ut? Googlar diskret. Det är nog han. Då och då dyker människor upp, frågar serveringspersonalen om det finns plats även för dem, men de får nej. Du var väl här igår? hör jag servitrisen fråga en av personerna.

Lagom till serveringsrunda nummer två får jag sällskap vid mitt bord av ett par. De bor i området och har oberoende av varandra klippt ut den notis om 150-årsjubileumet ur lokaltidningen Vi i Vasastan, och alltså är de nu här, mycket glada över att ha accepterats vid mitt solobord. Jag pratar om mig och de pratar om sig, och efter att de avslutat runda nummer ett får vi simultant in servering nummer två.

Tennstopet firar 150 år: doppsko, kolbulle och paltbröd

En samling rätter som är aningen mindre bekanta än de tidigare – vi serveras rätten doppsko, en slags gräddstuvad pytt krönt av en rå äggula och tärnad inlagd rödbeta, och så får vi paltbröd på grisblod, råg- och vetemjöl och sirap toppat med knaprigt fläsk. Nummer tre är den av skinnjackemannen omtalade kolbullen, en slags fläskpannkaka kategori mycket kompakt med en krispigt yttre, gjord på fläsk, vatten, ister och salt och toppad med lingon. Doppskon är förstås god, kolbullen och paltbrödet mindre goda men ändock en upplevelse jag är glad att jag utsatt mig för, i utbildningssyfte om inte annat.

Tennstopet firar 150 år: doppsko med äggula

Med femkronors-rätterna i ryggen har det nu blivit dags för finalen, och det i form av efterrätterna som kostar tre kronor vardera.

Tennstopet firar 150 år: änglamat, filbunke och sjuskinnagröt

Jag är ganska mätt, och tänker taktiskt när jag ger mig på den till synes stabbigaste efterrätten först (annars kommer det aldrig att bli av), nämligen en skål sjuskinnagröt. Ett osedvanligt oaptitligt namn om du frågar mig, men själva tanken är det inget fel på: risgrynsgröt med socker, smör, sötmandel och kanel, överringlad av en bärsås. I praktiken är den väl kompakt, och inte så spännande heller. Nja, jo, njä.

Jag går vidare till filbunken (ja den heter så), som är fet syrad mjölk serverad med färska bär och krossade drömmar. Kakdrömmar, alltså. Sist ut i detta historiska marathon är desserten änglamat, en rätt som mitt bordssällskap minns med glädje från barndommen. Då var det med lingon i och det serverades i strut, berättar kvinnan. Här får vi en lite flådigare version där den vispade grädden smaksatts med körsbärslikör och varvats med inkokta körsbär och pepparkakssmul. En strålande liten avslutning för en sådan som mig, som ju är mycket förtjust i körsbär.

Jag tar in notan, betalar de trettionio kronorna för maten och de sextiotre kronorna för ölen, och så säger jag och mina bordsgrannar adjö, och jag promenerar iväg mot nya äventyr (en tupplur i matkomans tecken). Tennstopet serverar sin jubileumsmeny fram till och med fredag denna vecka, och har du en långlunch att plocka ut så rekommenderar jag fylla den med lerpottasill, filbunkar och kolbullar.

/Slaktarn