Här igen, äntligen: veckans samlade intryck. Egentligen insamlade över en längre tid, egentligen ett sporadiskt återkommande inslag här snarare än regelbundet. Och vad finns det att säga om senaste tiden? Det har varit jul, det har varit årsskifte, det har varit januari. Januari har ju inte det bästa ryktet, det brukar faktiskt vara en de som folk anger är årets värsta månad i undersökningar, och jag är beredd att hålla med. För att pigga upp mig själv har jag kombinerat träning (japp, det är sant, plötsligt händer det) med pizzaätande och högt alkoholintag. En lösning som gjort underverk för humöret, och jag rekommenderar alla som inte har en stark intolerans mot något av komponenterna att testa denna kur.

Nu till väsentligheterna – de så kallade intrycken! Varsågoda.

1. För den som är lite fin i kanten: Heinz ketchup-kaviar

Ja, det är naturligtvis en PR-ploj och produkten kommer endast att producerar i en liten upplaga, men Heinz hade mig verkligen at hello när jag såg detta. För vilken människa med normal till hög uppskattning för ketchup skulle kunna motstå ketchup i sfärformat? På företagets twittersida basunerades det nyligen ut att den som känner sig manad kan delta i utlottningen av en av de 150 mycket exklusiva ketchupkaviarburkarna lagom till alla hjärtans dag. Bu eller bä? Se deras egna film nedan innan du fäller domen.

America’s favorite ketchup presents America’s favorite caviar. Reply with #HeinzKetchupCaviar and #Sweeps for the chance to get your hands on one of 150 jars this Valen-HEINZ day. No purchase necessary. Rules linked in bio. pic.twitter.com/aa8NNebVk1

— Heinz Ketchup (@HeinzKetchup_US) 24 januari 2019

2. Färdigrätter från Muji

Japanska Muji gör produkter med minimalistisk design för alla delar av livet och har funnits i Sverige ett bra tag. Jag gillar Muji och har därför blivit smärtsamt medveten om att det utbud jag haft att tillgå här är en miljard gånger större utomlands. Särskilt plågad har jag varit av att deras hudvård (som är lika minimalistisk den, vilket ett känsligt fejs tackar glatt för) inte funnits att tillgå – tills relativt nyligen. Och samtidigt som hudvården entrade den svenska marknaden dök även Mujis utbud av mat upp! När jag såg det pirrade det till i hela kroppen kan jag berätta, och jag valde raskt ut ett snack (en uppsättning rättikachips i funky färger) samt två vegetariska rätter förpackade i vaakumpåsar. Någon mer som testat? Det är trots hela vaakumförpackningen/astronautmatkänslan något tilldragande över det hela som jag inte kan sätta fingret på riktigt ännu, men vill ni så gör jag ett utförligt försök.

3. Inköpslistans död

I botten på en kundkorg låg den fastklibbad, en relik från en svunnen tid: den fysiska inköpslistan. Minns ni förr när de fanns överallt? De låg i drivor i slutet av kassornas rullband tillsammans med kvarlämnade kvitton, de dök upp i jackfickor och berättade historier om en dag för länge sedan som man för nästan lika länge sedan glömt. De spelade till och med huvudrollen i böcker som typiskt såldes i butiker som Designtorget – ni vet sånna lite knasiga böcker som Brev till samhället eller de där med foton av arga lappar på stan. Men det senaste årtiondet när vi alla jobbat smartphones har de dykt upp allt mer sällan. Jag insåg när jag såg denna ganska intetsägande lilla lapp att jag saknat dem. Det finns sällan möjlighet längre att fundera kring vad någon lever för liv som handlar mjölig potatis, vatten och morötter.

4. Opjåskiga matböcker

Varför och vilken nytta eller skada det eventuellt gör kan vi tala om en annan gång, men det försiggår ett jävla pjåskande med maten nu för tiden. Alla har specialkost, alla har dåligt samvete, alla är oroliga. Under ett besök i en bokhandel för en tid sedan noterade jag dock två böcker som båda faller in i en kategori jag valt att kalla opjåskiga matböcker. Ät din jävel av etnologen och journalisten Malin Haawind kan beskrivas som en bok om hälsohets och om hur vi bygger identitet genom vad vi äter. Hänsyn tas till att vi alla är människor och inte kan mer än påverkas av löpsedlar och diethets, men på det helaa taget: en opjåskig bok om mat. Och så var det bok nummer två: Det ängsliga matsamhället av Andreas Håkansson. Där ställs andra frågor, som tillexempel vad som händer när kemister designar maten snarare än kockar, eller för att ta bokens baksida till hjälp: ”många högröstade kritiker menar att industrimaten är näringsfattig, miljöfarlig, bedräglig eller rentav giftig. Finns det fog för denna kritik? Det ängsliga matsamhället tittar närmare på den industriella matproduktionen och drar slutsatsen att industrimat inte alls är så farlig som många tror. Kritiken bygger snarare på att den storskaliga industriella matproduktionen har hamnat på kollisionskurs med en samling vanliga värderingar”. Pjåskfritt där med. Behagligt va?

Och där stoppar vi och säger tack och hej för denna gång. Hoppas det var givande på ett eller annat vis.
/Slaktarn

Hej hej hemskt mycket hej! Glöm riksdagsdramatiken, dagens stora nyhet är att McDonald’s i Sverige följer upp succén McVegan som kom i slutet av 2017 med ett veganskt happy meal.

Kul, tänkte jag, och visualiserade en miniversion av tidigare nämnda burgare, kanske till och med en skiva lagom klistrig veganost? Hela tilltaget med en växtbaserad variant på happy meal, denna barndomens heligaste av måltider, får naturligtvis A for effort – men tyvärr måste jag bekänna att en viss besvikelse infann sig när det istället för den burgare jag visualiserade visade sig innehålla falafel och dippsås.

Den troligtvis ganska oimponerande och torra falafeln kommer kunna upplevas på samtliga McDonalds från och med den 22 januari. Någon som kan tänka sig att testköra? Jag håller mig i väntan på en mini-McVegan.

Slut på nyhetsrapport.
/Slaktarn

PS. Älskar du McDonalds och vill veta allt om knasiga lokala variationer på deras käk? Vilken tur, den läsningen finns nämligen här!

Året går ofrånkomligen mot sitt slut, och vad finns egentligen att säga förutom möjligen let’s party?

Du kanske tillhör den skaran som ägnar årets sista dag åt att ta ett extra långt bad, lägga en sheet mask och måla naglarna andaktsfullt med en svalkande dryck inom räckhåll. När eftermiddagen börjar bli till kväll glider du in i klädnad som är kvällen värdig, och så strosas det under behagfulla former iväg mot den plats där det gångna året ska vinkas av.

Kul för dig, isåfall. Det kan nämligen också vara så att man tillhör den skaran som tagit sig an att hålla i årets sista måltid, och istället för att reflektera och ägna sig åt skönhetsvård har man sprungit runt svettig i olika butiker för att få ihop det sista inför matlagningen (som även den alltid tycks hamna minst ett par timmar senare i schemat beräknat). Tio minuter innan gästerna rusar man in i badrummet för att dränka sig i närmsta glitterögonskugga. Men vem bryr sig, året är ju snart slut! Bubblet ligger på kylning och nästan poppar sin egen kork av förväntan! Och man har lagat världens godaste drinktilltugg! Närmare bestämt en underbar krabbröra med heta jordnötter som serveras i salladsskålar! Och nu ska jag berätta hur det går till att göra sådana!

Krabbröra med heta jordnötter
Idén till den här rätten kommer från ett recept från New York-restaurangen Red Rooster, och rätten funkar både som ett slags drinktilltugg eller som förrätt. Lägg antingen upp krabbröran i salladsskålarna och toppa med jordnötsströsslet och den syrliga räddisalladen, eller duka upp alla komponenter och låt dina medmänniskor pyssla själva.

Krabbröra
Kött från en stor kokt krabba (250 gram)
0.5 dl majonnäs
0.5 dl gräddfil
saft av en halv lime
1 krm salt
1 tsk wasabipasta

Syrlig sallad på gurka och rädisa
Saft av en halv lime
1 msk flingsalt
1 msk strösocker
En fjärdedels gurka
1 salladslök
4 rädisor

Jordnötströssel
1 dl torrostade osalta jordnötter
rivet skal av 1 lime
1 tsk torkade chiliflingor

Till servering: två små huvuden hjärtsallad

1. Börja med krabbröran. Ta ut allt krabbkött och krabbsmör ur krabban och lägg i en bunke. Lägg i resten av ingredienserna till krabbröran och blanda noga. Låt stå i kylskåpet i minst tjugo minuter innan servering.

2. Blanda saften av en halv lime med salt och socker och rör noga tills det löst sig. Skala gurkan, dela den på längden och gröp ur det blöta kärnhuset med en tesked. Skär gurkan i små kuber. Finhacka vårlöken och skär rädisorna i tunna skivor, gärna på mandolin. Blanda ner i limedressingen.

3. Pulsa jordnötterna tillsammans med limeskalet och chiliflingorna i en matberedare tills konsistensen är som grov sand. Smaka, bestäm om du vill ha ytterligare hetta, justera eventuellt.

4. Montera ihop! Ät! Fira nyår!

En underbar rätt. Testa själva får ni se. Något att notera: jordnötsströsslet är supergott att lägga på annat också, så gör lite extra när du ändå är igång och ös på alla former av wok, kokta grönsaker, sallader eller protein som behöver en spark i rumpan.

Gott nytt!
/Slaktarn

När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Att grava lax är en sån där sak som kan kännas totalt övermänskligt. Eller alltså, jag tyckte det innan jag begrep att det är jättelätt, och att majoriteten av tiden det tar för laxen att uppnå gravad status så gör man något helt annat, som exempelvis sover, jobbar eller sitter nere på puben. Den första biten lax jag framgångsrikt gravade bidrog inte bara till min livskvalitet genom sin goda smak och sin fenomenala konsistens, utan även med en slags visdom. Den löd såhär: Det här var lätt. Lättare än man kunde tro. Kanske finns det andra saker som verkar jättesvåra och krångliga men som är lättare än man kan tro. Tänk om hela livet är fyllt av sådant? Självförtroendet växer, dörrar öppnar sig, och så plötsligt står man där med världen för sina fötter.

Från början gravade man lax av hållbarhetsskäl. När jag säger ”man” här menar jag nordbor under 1300-talet, nordbor som kanske fångat ett helt gäng laxar men inte kunde frakta bort mer än en viss mängd i taget. Resterande mängd saltades och grävdes ner i jorden, där hållbarheten garanterades av saltet (som man använde hyfsat sparsamt av då det var högvaluta) och en fermenteringsprocess inte helt olik den när man framställer surströmming. Detta refereras till som surlax, och det är inte samma sak som den gravlax vi äter idag. Någon gång under tidens gång ersätts dock surlaxen med gravlaxen, det är lite oklart när men de flesta källor anger 1600-talet som en trolig tidpunkt.

Skillnaden mellan de två är denna: medan surlaxen lutar sig mot fermentering som garant för längre hållbarhet så bygger gravlaxens framgång på en sönderdelningsprocess av cellerna som kommer av att socker och salt samarbetar med fiskens enzymer. För oss lekmän är detta överkurs, och det vi behöver känna till är att:

1. Den här processen för med sig att fisken släpper ifrån sig vätska = fastare konsistens
2. Texturen blir mjuk som smör
3. Gravningen gör att laxen blir nästan glasartad, och alltså sitt mest attraktiva jag

Till jul vill många passa på att inkorporera mer gravlax i sin diet, och därför tänker jag såhär halvvägs in i december förgylla dessa personers tillvaro med två recept på gravlax. Gravlax är som jag förklarade tidigare mycket enkelt att ta sig an, och jag vill påstå att just dessa recept också ger mycket god gravlax. Efter att ha kommit över det initiala mentala hindret (att man tror att det är skitsvårt fast det är skitlätt) blir det dessutom KUL, för då kan man experimentera med smaker. För min del resulterade den senaste experimentrundan i en variant med rödbeta, dill och citron samt en med smak av ingefära och miso. Jag har bara bild på den förstnämnda, den är så snygg att det är omöjligt att inte fotografera den, men den andra finns det inga bilder på eftersom den var så fruktansvärt god att det var omöjligt att fotografera istället för att äta.

När det gäller laxen har jag fått lära mig följande: använder man vildfångad lax så ska den frysas innan den gravas, men använder man odlad lax som är uppfödd på pellets så är det fritt fram att köra på utan frysning. Vid osäkerhet: frys ändå, eller fråga i fiskdisken.

Rödbetsgravad lax med dill och citron

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
o.5 dl flingsalt
1 grovriven rödbeta
skal av en liten ekocitron
1 knippe dill, hackad

Blanda socker med salt och klappa in i laxsidan. Lämna ingen yta obehandlad! Lägg i en plastpåse (ziplock är ett hett tips här) tillsammans med rösbetsrivet och citronskalet. Lägg på ett fat i kylen i minst tre dagar och helst en vecka. Vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du bara ut den ur påsen och skrapar av rödbeta och dill, skär upp och voila – du är inte längre snyggast på festen.

Misogravad lax med ingefära

500 gram laxsida utan skinn
0.5 dl strösocker
0.5 dl flingsalt
2 msk ljus soja
2 msk mörk misopasta
en rejäl stump ingefära, tänk ett par tummar i size

Blanda socker och salt med misopasta och soja. Gnid in laxsidan i blandningen. Riv hälften av ingefäran grovt och dela resten i grova bitar. Lägg alltsammans i en plastpåse och se till att ingefäran är fördelad hyfsat jämt över fisken. Lägg på ett fat i kylen och låt ligga minst tre dagar men allra helst en vecka – vänd en gång om dagen. När det är dags att äta den tar du ut den ur plastpåsen och skrapar av eventuellt överskott av misopasta och ingefära och skär upp.

Hej så länge,
/Slaktarn