När min moster och hennes familj skulle köpa en sommarstuga för många år sedan hittade de ett hus som var ett dödsbo från en man som varit lite av en enstöring i bygden. I hans hem var det mesta ordinärt, men en specifik sak särskiljde honom från mängden. Han hade klistrat etiketter på allt. Alltså allt. Telefonen i hallen hade en klisterlapp med inköpsdatum, tändsticksaskarna i en låda i köket var märkta med inköpsdatum, liksom fryspåsarna i sin förpackning och klädnyporna i linneskåpet. Det fanns inte en pinal utan information om vilken dag de kommit in i hemmet. Denna man må ha varit ganska extrem i sitt etikettmärkande, men detta verkar vara något som gamla människor generellt ägnar sig åt. Handdukskrokarna i badrummet görs sällskap av en liten lapp där det står ”GÄSTER”. Man kanske hittar en plastlåda i skafferiet märkt ”SMÖRGÅSPAPPER”. I vardagsrummet är fjärkontrollerna uppmärkta för att man lättare ska se vilken respektive elektronikapparat de hör till (mycket bra idé som alla borde implementera, tycker jag).

Den yngre generationen verkar inte vara lika intresserad av att märka upp saker i sitt hem. Vi ägnar oss mest åt att sätta sociala labels som vi basunerar ut. CIS-man, allkonstnär, sanningssägare. Undantaget är väl den våg av scrapbookälskande homestylingpersoner som jag misstänker är samma individer som bakade muffins och macarons när dessa hade sin stora renässans. De här typerna klistrar lappar på burkar och skriver ”make jam not war” och fyller dem med hemlagad bjärnbärssylt. Dessa slår också in presenter i gammeldags brunt papper och kompletterar med grovt snöre och en liten lapp där det står ”Yay! It’s your birthday!” i snirkliga bokstäver.

Efter den här långa introduktion har det blivit dags för mig att berätta om mig själv. Jag har aldrig känt mig hågad att fylla i lapparna som kommer med sånna där vita ikealådor i papp (…”kasett”?) som alla har hemma. Lapparna där man ska skriva typ foton eller sladdar eller vad det nu är man har tänkt förvara i lådan. Jag har aldrig lyckats fylla en låda med bara de föremål som lappen säger ska ligga där. Det blir alltid ett slaskigt virrvarr av prylar, eller så inser jag att jag måste lägga ner något nytt i lådan och får då sitta och pilla med en ny etikett. Vad gäller gästhandukar med tillhörande lappar har jag alltid trotsigt valt den andra, den som tillhör de som bor i huset, bara för att irritera. För att sånna där lappar där det står ”gäster” irriterar mig. Med vänlig hälsning, en trotsig tonnåring.

Allt detta ändrades igår. För igår gjorde jag bekantskap med en helt ny pryl som jag redan känner enorm tillgivenhet till. Jag köpte en label maker.

Den är inte vacker att se på, men den producerar små svarta plastremsor med ord som har klistrig baksida, och den gör det med ett mycket behagligt klick för varje ingraverad bokstav. Jag kan inte beskriva denna akt annat än som djup tillfredställelse.

Det första jag gav mig på att märka upp var mina kryddburkar. Jag har ett skåp med kryddor som alltid är i total oordning. Burkar av allehanda slag huller om buller som aldrig verkar vara fyllda med det de utger sig för att vara. I jakten på stjärnanis får man först öppna fem andra, för att ingen är märkt. Nu har varje anonym burk försetts med en pedantisk liten text. Jag känner mig förbannat självgod och nöjd när jag tittar på dem.

Huruvida jag faller in i cupcakerunkarna som märker upp saftflaskor med texter som ”30 cl of something you’ll love” eller bara håller på att åldras på ett oroväckande snabbt sätt är omöjligt att säga i denna inledande fas av passion för etiketter. Dyker du däremot upp hemma hos mig och ser att den ena handdukskroken i badrummet fått en liten svart remsa ovanför sig så vet du vilken kategori jag tillhör. Men än så länge är jag inte där.

/Slaktarn