Bortfallet av julrelaterade recept här är ingen slump. Jag blir alltid så uppstressad i juletider att det helt enkelt inte finns utrymme för sådant. Detta betyder inte på något vis att jag ogillar så kallad julmat, tvärtom. Naturligtvis finns undantag för detta. Lutfisk tillexempel är inget jag ger mig på. Härom dagen upptäckte jag lutfisk i mataffären, närmare bestämt på Coop, som marknadsförde sig själv med lockorden ”luftisk i micro”. Obegripligt, i åtminstone för en sådan som mig som hellre äter mina egna naglar än micrad lutfisk. 

 

 

Julbordsfavoriterna är i vilket fall många. Bäst är det kallskurna, som gubbröra, kycklinglevermousse på rostat surdegsbröd, syrliga sillvarianter med potatis och allehanda inlagda ting. Den absolut största favoriten är brysselkål med flingsalt, sirap och granatäpple, grönkålspaj och köttbullar med rödbetssallad med mycket äpple i.

 

…Vilket påminner mig! För hundra år sedan ungefär publicerades en text i Nöjesguidens malmöupplaga där jag tipsade om mina fem bästa vegetariska julbordsfavoriter. Den finns här.

 

På efterrättshimlen finns egentligen endast en starkt lysande stjärna, och det är ris a la malta med mycket flagad mandel, och till det körsbär sjudna i portvin. Orka att man skaffat sig en så ”mogen” smak. På det mogna temat finns det även en kaka jag senaste åren har sökt upp i juletider. Jag firar jul i Stockholm, och här finns som många känner till ett etablissemang kallat Chokladfabriken. Där kan man, för sextiofem kronor, köpa en fikonkaka. Den är fyrkantig och avlång och tung som en trädstock, för den är fullmatad med torkade fikon och mörk choklad, och sedan indränkt i rom. Detta är en typisk marmite-smak (marmite = mystisk produkt som man i regel antingen hatar eller älskar). Faller du så faller du hårt, faller du inte för den så faller kakan hårdare.

 

Jag påbörjade egentligen denna text för att berätta om ett recept på citronkola, som är snuskigt god och saknar all den insmickrande klumpighet som vanlig kola kan ha (missförstå mig ej, jag uppskattar vanliga kolor mycket, de kan bara inte mäta sig med denna), utan är istället ett under av sofistikering och mjuk syrlighet. Efter att ha gjort denna upptrappning till att inviga er läsare i citronkolans storhet kommer jag nu att dra bort mattan under era fötter. Jag är nämligen helt slut, och orkar inte skriva receptet. Dessutom ska jag laga dessa kolor under morgondagen, så vi tar det då istället. Inte för att jag tror att någon orkar stå med en enda kolasmet efter att julen inträffat. Men, vem vet.

 

Så är vi alltså framme vid dan före dopparedan. Och där står du med kycklinglevermousse upp till armbågarna och svettas, eller också är du i butiken och racear mot kyldisken där de sista två ekologiska julskinkorna slagit läger. Själv längtar jag till juldagen. Alla vet ju att det bästa med julmaten inte är att äta den på julafton, utan att vakna och göra sig en brutal brunch av allt som finns kvar.

 

/Slaktarn