Redan innan Shibumi öppnade var gamla Jarlateatern på Kungstensgatan i Stockholm sprängfull av kulinarisk skicklighet, med Esperanto på övervåningen och sushirestaurangen Råkultur i entréplanet. Jag ska inte dröja mig kvar vid något slags hyllningsintro, det har andra gjort så mycket och bra redan. Vi gör en snabbspolning: jag var på Råkultur och åt middag för ett tid sedan. Jag, och några kvinnliga släktingar, varav två fyllde år för nära ett halvår sedan och fortfarande inte hade blivit ordentligt firande.

Det har hänt förr. Råkultur alltså. Men endast i lunchsammanhang. Jag har varje gång jag varit där haft en känsla av att det är något med inredningen, att den är så oerhört sympatisk. Jag får samma känsla där som jag fick när jag var sjutton år och var i Prag, och vi satt på ett gammalt kafé inrett i jugendstil hela eftermiddagen och tecknade medan en gammal man spelade vemodiga melodier på en flygel. Det var mycket högt i tak, och vi rökte smala cigaretter vars rök liksom försvann upp i oändligheten. Jag kände mig mycket fri och mycket vuxen (och nu i efterhand: generad över mitt pretentiösa lill-jag). Vad inredningen på Råkultur har med detta att göra är ett frågetecken hur jag än försöker matcha synintrycken, men den sammanlagda känsloupplevelsen är av någon anledning densamma.

De allra flesta tankar som dök upp under ätandet, bland annat i samband med en rå pilgrimsmussla toppad med miso, var något i stil med herreguuud! och skulle, om de sades högt, sägas på ett sätt som antyder att upplevelsen var nära extatisk. De lite mindre primitivt formulerade intrycken kring det som serverades skulle kunna formuleras ungefär som nedan. Jag tar de i punktform så att ingen blir yr och tappar fotfästet.

– I efterrätten var en av komponenterna en creme anglais smaksatt med miso. Det var en klok kombination som blev ännu bättre tillsammans med hallon. En vacker dag kommer den att kopieras, och jag kommer att ljuga för mina gäster om vem upphovsmakaren är.

– Plötsligt har min tolerans för röksmak nått sitt tak. Det skedde när vi alla samtidigt smakade på en oerhört konstfullt monterad bit sushi vars huvudattraktion var rökta laxfenor och forellrom, och någon av oss ropade Åselerökt skinka på tunnbröd! Det finns en tradition rörande en av jubelarernas födelsedagar som involverar just en sådan macka, och som alltid levereras inslagen i ett A4-kuvert. Alla instämde. Detta är olyckligt främst på grund av att det funnits planer att besöka bröderna Vollmers nya Malmökrog inom en snar framtid. Helst vill jag inte närma mig en sådan krogupplevelse med en tunnbrödmacka som närmaste association.

– Känslan av att pensla sojan med en liten träpensel på det som ska ätas = MVG i tillfredställelse. Tack för det.

Efter allt detta sushirelaterade prat måste jag innan jag tackar och bockar även passa på att även nämna Saiko, för den som önskare ett sydligare alternativ av sushirelaterad bliss. Råkultur och Saiko är två mycket olika syskon, men utmärkta sådana non the less.

Tack och bock!