Visualisera en kväll där fokus ligger på mat och prat, och lägg sedan till följande tre komponenter: japansk nyårsmat, Kikkoman soja och kocken Jennie Walldén. Låter bra va? Jag var på precis en sådan kväll för en tid sedan. Lärde mig saker, babblade alldeles för mycket, fick en proffsguidad kurs i gyoza- och mandutillverkning, och viktigast av allt, åt.

Först har vi det här med sojan. Min morsa köpte alltid bara soja från Kikkoman, med den extremt kortfattade och inte så utbroderade motiveringen att ”den är bäst”. Eftersom jag åtminstone i köket alltid gör som jag blir tillsagd av min mor så har jag följt hennes exempel, och alltså är Kikkoman soja en basingrediens här hemma. Det är en av de där ingredienserna jag alltid vill ha i lager, så jag har som vana att köpa den största varianten de har och festa på den tills det endast återstår någon deciliter, sedan är det bråttom att handla en back up. Jag vill helt enkelt inte vara utan. Den sojaprovning kvällen inleddes med var alltså lite preaching to the choir, men min långa och stabila relation till varumärket till trots fanns där saker att upptäcka: de har flera olika sorter, var och en lämpad för olika saker. En ny favorit är den med lägre salthalt – mycket populär i det saltförskräckta landet USA, och en utmärkt produkt när man lagar mat och vill ha mer umamityngd men inte mer sälta.

Foto: Emil Nordin

Här ser ni undertecknad stå och halsa soja som om det inte fanns nån morgondag. Emil Nordin har tagit bilden.

Lite mer sojakunniga var det dags att ge sig på matlagningen. Kocken Jennie Walldén har jag nämnt här både en och två gånger, så det var kul att få en pratstund med henne. Under hennes ledning lagades sexton rätter som (nästan alla) är specifika för det japanska nyårsfirandet. Jag och min grupp fick den ärofyllda uppgiften att laga dumplings: en färsfylld gyoza som stektes och sedan ångades, och en koreansk mandu fylld med kimchi och tofu som ångkokades. Med dumplingstillverkningen bakom oss tog vi oss sedan an en rätt kallad namasu, som är en sallad på morot och rättika med yuzu.

Jennie Walldén instruerar. Foto av Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

Avslutningsvis var det dags att äta alltsammans. Där fanns många bra rätter, och flera med en intressant historia som ackompanjemang, tillexempel en räktempura med ponzudipp – jag fick veta att räkan har ett symboliskt värde i japanskt nyårssammanhang, då dess form symboliserar åldringens krökta rygg och önskningen om ett långt liv. Min personliga favorit bland den ändlösa raden rätter var dock en som inte traditionellt käkas vid det japanska nyårsfirandet: en bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Den var helt enastående, och absolut något jag planerar att kopiera hemma så snart tillfälle ges. Stay tuned för recept på denna fantastiska skapelse.

Kvällens meny

Bifftataki med kejsarhatt, ingefärsdressing och tryffelmajonnäs. Foto Emil Nordin.

Foto Emil Nordin

De bästa sakerna i livet kommer med lärdomar i släptåg, och detta var sannerligen en sådan afton. Jag lärde mig massa nya saker, och har dessutom ett helt gäng nya recept i repertoaren. Känner ni läsare er extra nyfikna på något av menyns alla rätter får ni gärna låta mig veta, så ska jag dela med mig omgående.

/Slaktarn