Den som vill vara med och dra sitt strå till stacken vid öppnandet av ett veganskt gourmet-hamburgerhak i Stockholm har nu sin chans. Crowdfundingen för pubkonceptet GRUB öppnade första maj, och har i skrivande stund nått elva procent av finansieringsmålet på femtontusen euro. Tjugofemåriga Selena Hami ligger bakom konceptet.

“I början lagade jag mat inspirerad från Mellanöstern och skapade den första burgaren- rödbetsfalafel med karamelliserad lök, hummus på grilla paprika och vitlöksmarinerad aubergine- som blev så populär att jag började experimentera fram nya burgare. Tillslut hade jag skapat en hel meny med ett koncept jag tycker saknas i Stockholm idag: en vegansk pub med gourmet street food, hantverksöl och sociala aktiviteter som konstutställningar och bordspel”, säger hon i ett pressmeddelande. Förutom veganska burgare kommer det också finnas en del latinamerikansk street food på menyn.

Mer om Selena Hami och projektet finns att läsa här, och crowdfundingsidan hittar du här.

/Slaktarn

Silvio Berlusconi är ju inte guds bästa barn, och just på grund av detta kommer hans senaste utspel som något av en överraskning: han har lyckats reta upp den italienska slakteribranschen genom att ansluta sig till en vegetarisk kampanj och adoptera fem lamm, och därmed rädda dem från att bli påsklunch.

Under helgen har en video signerad djurrättsorganisationen Italian Defence League of Animals and the Environment cirkulerat i diverse sociala medier, där man kan se Berlusconi och hans flickvän Francesca Pascale (även hon aktiv inom Berlusconis gamla parti Forza Italia, från vilket han själv är avstängd sedan 2013 på grund av skattebrott) gosa med sina nya lamm och mata dem med nappflaska framför en skylt med texten ”Defend life, choose a vegetarian easter”.

Förra året skrev flera italienska tidningar att den nu åttio år gamla forne premiärministern verkar ha blivit vegetarian, men det är inget han själv konfirmerat. Vegetarian eller ej så har i alla fall kampanjen upprört den italienska slakerilobbyorganisationen Assocarni, som nu uppmuntrar till bojkott av Berlusconis tv-kanaler och tidningar. ”Det är otroligt att han trots att han är affärsman bidrar till att skada köttindustrin på det här viset, och det för att få röster från djurälskare”, säger de i ett uttalande.

Den här rätten ser mest ut som en monokrom sörja, men som med så många andra rätter i samma kategori (brunmurrig mat som inte genererar speciellt många likes på instagram) är det inte utsidan som räknas. Gnocchis i femtio nyanser av brunt är nämligen ett litet välsmakande mirakel till sidorätt. Principen: knubbiga blekfeta små gnocchis, som skrubbar sig med grovkornig senap medan de förlustar sig i en rykande het spakälla av gul lök, torr äpplecider och grädde.

Gör så här:
Skär en stor gul lök i båtar och fräs i smör. Låt den mjukna, men inte ta för mycket färg. Följ upp med att dra i ett par deciliter sprakande torr äppelcider. Höj temperaturen och luta dig över pannan, unna dig en liten ångbaserad cider-facial medan alkoholen kokar bort och alltsammans reduceras en smula. Klicka i en rejäl matsked grovkornig senap, du har säkert någon egen favorit som åker fram då och då, varför inte låta den få en stund i rampljuset? Rör runt och häll sedan i grädden, en halvdeciliter borde göra susen, och så avslutar du med salt och peppar efter tycke. Dumpa i dina gnocchis och rör runt så att alltsammans får bekanta sig, och så låter du de gå några minuter tills de är mjuka och redo att ätas med hull och hår.

Ibland har jag färsk dragon i mot slutet, speciellt om jag ska äta detta tillsammans med en bit pocherat kycklingbröst. Detta är emellertid en rätt som går utmärkt att servera på egen hand: lägg bara till ett lass lättkokta haricot verts, eller en sallad på tunt skuren fänkål som fått en dusch i citronsaft. Såsen ensam är även den användbar att ha i rockärmen – lägg till några bitar äpple när du steker löken, och den blir perfekt som komplement till en omsorgsfullt tillagad bit fläsk.

/Slaktarn

Här kommer en trött spaning: Hamburgaren har blivit hot stuff i det här landet, och det verkar som att nya hamburgerställen med ägare som varit på amerikaturné dyker upp varje vecka. Alla vill vara sitt egna lilla Shake Shack.

Nå, det ska vi inte dröja oss kvar vid onödigt länge, vi ska istället fokusera på något som följer med den utvecklingen: även den vegetariska burgaren fått mer strålkastarljus. För varje ställe nyöppnat ställe med dubbel ostburgare samt sideorder av äpplecoleslaw och sötpotatis-pommes frites på menyn, dyker också  ännu en tappning på vegoburgaren upp. Alla tvingas helt enkelt hitta på en egen.

Det är falafelburgare med guacamole, portobelloburgare med tryffelmajo, halloumiburgare med picklad rödlök. Jag kan fortsätta i oändlighet, hela vägen genom hamburgerkedjan Max vegoserie med pulled oumph i spetsen, och ända fram till… Burger King. Som helt missat att hoppa på tåget.

Det var flera år sedan jag åt på Burger King. Inte av något speciellt skäl egentligen, jag vill minnas att jag föredrog BK framför andra kedjor en gång i tiden, men dessa dagar blir det med största sannolikhet någon av dess konkurrenter som får mina surt förvärvade slantar de gånger jag är på jakt efter ett happy meal. Igår befann jag mig dock i en situation då ett besök kändes som en god idé, och jag såg då även min chans att testa deras (enda) köttfria burgare. Det framgick inte av menyn vilken typ av biff jag hade att se fram emot, men sådant kan man ju också välja att se som lite ”vardags-edge” om man är lagd åt glaset-är-halvfullt-hållet.

Jag vet nu mer detaljer, dels för att jag som sagt beställde den och åt den, men också för att jag googlat: ”Det perfekta alternativet för dig som vill äta en smaskig grönsaksburgare. Serveras med färsk sallad, solmogna tomater, lök, ketchup och pickles”, skriver Burger King på sin hemsida. En grönsaksbiff, men som innehåller både ägg- och mjölkprodukter.

Jag öppnade burgarens prassliga omslagspapper (högt rankat i listan över livets härligaste saker, näst efter att öppna en riktigt kall burk cola!) och stirrade min lunch i vitögat. Biffens utseende var inte speciellt avslöjande, den såg krispig och liksom panerad ut. Mer information gick lyckligtvis att utläsa efter att ha tagit ett bett av den, och inte någon positiv sådan.

Här ska ni få se en bild.

Ser ni det där gröna? Det som sticker fram i mitten av burgaren? Det är ärtor. Något annat som inte syns i bild men som definitivt gjorde väsen av sig i min mun: majskorn.

Fråga: hör ärtor och majskorn hemma i en hamburgare?
Svar: nej. NEJ.

Jag kan acceptera ärtor och majs både här och där, men i hamburgare hör de definitivt inte hemma. Möjligen i nermald form, oidentifierbara, men inte synliga och i sin naturliga form, så att de till och med faller ur biffen och ner i knät på mig. Burger King har helt och hållet missuppfattat den vegetariska burgarens potential, och istället ger de sina icke-köttätande matgäster en mosig sjuttiotalssula till biff, tillverkad av formpressad barnmat och hela ärtor. En skymf. Men det är kanske så de vill ha det.

Är jag ensam om dessa känslor? Förtjänar jag inte bättre, och gör inte skolmatsalsärtan och burkmajskornet det också?

Hu jeda mig. Nu tar jag helg.
/Slaktarn

Sedan urminnes tider har de lärde tvistat samma fråga: vad ska jag laga för middag ikväll? Och dagen efter det? Och alla andra dagar som följer? Det är inte så lätt att vara påhittig hela tiden, men det är därför sånna som jag finns och kan berätta för dig att det åtminstone då och då kan vara halloumi tikka masala.

Den som orkar med att googla ”tikka masala” får upp en miljard recept. Det finns säkert bättre och sämre varianter, och vem vet var receptet jag tänker dela med mig av hamnar på skalan, men det roliga med sån här mat är egentligen att se receptet mer som en skiss och härja runt lite med det, testa sig fram med kryddmängderna (läs: använda näsan och smaka på maten ofta medan du lagar). För hur kan jag vara säker på att dina kumminfrön är lika aromatiska som mina? Du kanske måste ha i lite mer än vad jag hade. Hur kan jag veta att din halloumi har samma sälta som den jag använder? Det kan jag inte! Alltså kanske du måste axla en del av ansvaret själv. Men ansvar är kul, och misslyckanden gör för det mesta att man utvecklas. Det finns således inget att förlora på att vara lite gutsy.

Men, detta sagt: vissa dagar orkar man kanske inte ens orkar borsta tänderna innan man går och lägger sig, så hur ska man då orka vara gutsy med kryddor? De dagarna lägger du improvisationerna på hyllan och bara följder receptet. ”Rutiner är frihet”, som min mamma brukar säga.

Halloumi tikka masala (4 personer)

1. Börja med att sno ihop en liten marinad till din halloumi (ibland skiter jag i det och bara försteker den som den är så att den får fin färg, och har i marinadkryddorna i såsen istället, men nu låstas vi inte om det): Blanda 1-2 deciliter syrlig yoghurt, 1 matsked garam masala, en matsked malda korianderfrön, en rejäl nypa salt, och en ännu större nypa svartpeppar. Skär 500 gram halloumi i kuber, lägg i marinaden och blanda runt. Låt stå kylt i någon timme, sedan steker du bitarna på medel/hög värme tills de ser snygga ut och luktar gott. Lägg tillbaka i eventuell kvarvarande marinad och ställ åt sidan.

2. Steg nummer två: såsen! Första momentet är att hacka lite grejer. Två gula lökar i stora bitar, två vitlöksklyftor i små bitar, en ordentlig bit skalad ingefära (tänk dubbla dina tummar) i minimala bitar, och om du vill: färsk röd chili. Jag föredrar att dra på ordentligt med ingefära istället och få hettan därifrån, men smak som bak. Andra momentet är att fräsa det du hackat. Börja med löken, kör den på medelvärme tills den är transparent, och lägg sedan till resten.

3. Vid sidan om detta har du under tiden rostat dina torra kryddor i en torr panna: en halv tesked spiskummin, en tesked kumminfrön, en halv tesked gurkmeja, en matsked bockhornsklöver, och ett tiotal hela gröna kardemummakapslar som du gett en hyfsat oambitiös bankning med mortelstöten. Medelvärme gör susen, de ska inte brännas. När de börjar dofta gott är de klara.

4. Blanda nu ner kryddorna i lökmixen, och tillsätt ett par ordentliga matskedar tomatpuré. Hög värmen och se på när tomatpuren lider i värmen medan den mörknar. Häll sedan i en burk krossade tomater (400 gram) och låt bubbla upp. Tillsätt salt, en knapp tesked eller så, och en matsked socker. Avsluta med att hälla på tre deciliter vispgrädde, sänk till låg/medelvärme, låt sjuda runt tjugo minuter.

5. Kontrollera att konsistensen är som du vill, är kryddningen som du vill? Om det är för torrt tillsätter du lite vatten. Vill du så mixar du alltsammans slätt i detta läge, men det är inte nödvändigt och enligt mig inte ens att föredra. Ös nu i halloumin och blanda runt. När den hettas upp i såsen uppstår en slags underbar ostmagi: krispig och smakrik på utsidan tack vare sin marinering och stekning tidigare, men mjuk och halvsmält på insidan. YES.

Jaha, så var du i hamn. Servera varmt, eventuellt med yoghurt- och myntasås men definitivt med basmatiris och mangochutney vid sidan. Sen äter du! Som om det inte fanns någon morgondag då du måste komma på något nytt att laga till middag!

Vad har ni läsare för tikka masala-trix och knep? Jag vet nog att ni sitter på ett berg av visdom.

/Slaktarn