Första och enda gången jag varit inlagd på sjukhus var den en sköterska som vid inskrivningen frågade mig om jag var vegetarian. Nej, sa jag. Bra, sa hon, för det finns ingen vegetarisk mat.

Under vistelsen kämpade jag i mig kebabgryta med överkokt spaghetti, falukorv i ugn och ”medelhavsinspirerad” kycklinggryta med ris (medelhavsdelen av grytan bestod i att det var torkad oregano i). Samtliga rätter var en uppvisning i förakt för mat och allt vad mat har potential att vara. Trist, äckligt och inte ens möjligt för alla att äta. Det var synd, eftersom jag var på sjukhus för att jag var sjuk, och just av det skälet kan man ana att det hade varit bra att äta ordentligt.

På det deprimerande viset är det dock inte överallt. Från och med maj förra året har ett pilotprojekt pågått på en av psykiatriavdelningarna på S:t Görans sjukhus. Man har testat att servera vegetarisk mat som huvudalternativ till patienterna. Det var en av sjuksköterskorna som kom med idén och tog den vidare till den ansvarige överläkaren. Projektet visade sig bli lyckad, och de fick med sig fler avdelningar. Den fjärde april klubbades det igenom att samtliga tio slutenvårdsavdelningar i norra Stockholms psykiatri gått över till att servera vegetariskt som huvudalternativ.

I en intervju med tidningen ETC säger överläkare Antoinette Lundahl att det finns flera skäl till förändringen – dels hälsoaspekten, då det finns en överrepresentation bland patienterna i många sjukdomar, och många är överviktiga på grund av ett ofta onyttigt leverne. Därför är det bra om vården kan erbjuda mer hälsosamma alternativ. Sedan är det naturligtvis miljöaspekten. Men det finns också en jämlikhetsaspekt, säger Lundahl vidare i intervjun.
– Tidigare har det varit exkluderande, nästan diskriminerande. Till exempel de av muslimsk härkomst som inte äter fläskkött och hela tiden måste påpeka det och känna sig annorlunda. Vegetarisk kost blir inkluderande, man slipper känna sig utanför.

Just av den anledningen har de också sett till att behålla köttalternativet för de som föredrar det. Men de är i minoritet. Enast en eller två av de sexton patienterna som får plats på avledningen där pilotprojektet genomförts har aktivt valt bort det vegetariska. Totalt sett har alltså de 449 patienter som berörts av förändringen i kosten varit positiva. I en utvärderingsenkät svarade hela åttio procent att de var nöjda med vegertariskt kost som huvudalternativ, och nästan hälften sade att de inspirerats till att äta mer vegetariskt utanför avdelningen.

Förhoppningar om att se projektet växa så att vegetariskt blir norm inom hela vården, men än så länge finns inga planer på det.

/Slaktarn

Den här purjo- och getostterinen är så snygg att man nästan struntar i om den är god eller inte. Men jag kan berätta för er att den är det, god alltså. Men vad är då en terrin? Det låter så medeltida tycker jag. En terrin är varken mer eller mindre än en slags soppskål på fot, men i det här fallet och i dagens kökstugg menas mat som pressats ned i en avlång form tillsammans med något typ av bindmedel, som man sedan kan skära skivor av. Det går att göra av egentligen vad som helst, bara man får till en konsistens som håller ihop.

Den här varianten kan man skära och ha på mörkt rågbråd, bara som den är eller kanske tillsammans med rökt lax. Eller så använder du skivorna som någon slags fönsterdekoration till finare högtider. Oavsett vad du ämnar göra av den när den är klar bör du planera lite i förväg – den går ganska snabbt att knåpa ihop, men måste ligga och vila i minst åtta timmar i kylskåpet innan du sätter kniven i den.

1. Skaffa ett gäng späda purjolökar i någorlunda liknande storlek. Grooma dem lite, skölj (men försök hålla formen intakt, pajja de inte!) och skär bort rot-delen och den mörkgröna blasten. Koka upp lättsaltat vatten i en traktörpanna eller någon annan vid variant och sjud lökarna i omgångar tills de är mjuka. Det tar runt tio minuter tills de blir mjuka. Forsla över lökarna att rinna av på en kökshanddu och kryddar med svartpeppar och salt.

2. Blanda runt 400 gram rumstempererad getost med samma mängd creme fraiche. Riv i citronskal från en citron, salta och peppra.

3. Ta fram en sån där avlång brödform, runt 20×10 cm, och klä med plastfolie som du låter hänga över kanten, i alla fall 15 cm på varje sida. Lägg purjolökar och getostblandningen om vartannat, men se till att börja och sluta med lök. Försök packa alltsammans tajt! Vik lastfoliet över alltsammans och lägg avslutningsvis en bit katrong eller något annat hårt som går att klippa så att det passar perfekt i formen, och så lägger du den ovanpå terrinen för att sedan lägga på något stort och tungt, typ en tegelsten eller annat valfritt robust objekt. Ställ i kylen och låt stå i minst åtta timmar, kanske gör du den dagen innan och låter stå över natten.

4. Ta fram, stjälp ur formen och a bort plastfilmen, och skär upp i skivor som är i alla fall två och en halv centimeter tjocka. För tunna skivor faller bara isär, och så blir man arg för att man lagt ner arbete men det bara blir en ful hög av klibbig purjokök. Det vill vi undvika.

5. Ät! Ät! Ät!

/Slaktarn

Hallå hörni. Vilka toppentips ni förmedlade när jag efterlyste sådana inför New York-resan! Nu är jag på plats i en bekants lägenhet i Williamsburg och har mer eller mindre avverkat dag nummer ett på resan. Den bekante i fråga är vegan sedan många år, och har således guidat oss runt bland närområdets veganska vattenhål.

Vi började dagen med att gå på Matcha Bar. Vi beställde av en tjugonånting-årig tjej med stora svartbågade glasögon som mycket effektivt sålde in konceptet med att hon tidigare ofta lidit av ångestkänslor, men upptäckt att matcha-te lugnade henne på grund av den enorma mängd antioxidanter det innehåller. Hon fick samma känsla som när man äter en stor skål blåbär, berättade hon. Jag själv tyckte som brukligt att det var gott, men den lugnande antioxidant-ruschen uteblev då jag efter att ha slukat hela glaset direkt hoppade in i en bil och istället upplevde ett lätt illamående.

Här är en bok jag hittade på Matcha Bar som upplyste mig om vilken personlighet jag har baserat på min födelsedag. Det var mycket informativt.

Bilfärden tog oss till Dun-Well Doughnuts på Montrose Avenue. Jag åt där mitt livs (hittills) godaste doughnut, som var glaserad med jordnötssmör och fylld med hallonsylt. Fluffig och lätt som ett moln, och som sagt – vegansk. Som ni hör gäller inte min antisocker-policy här. Det vore enbart korkat. Och jag vill förstås inte framstå som korkad.

Doughnut x 2. På en bädd av trä.

Ett stenkast bort nådde vi slutdestinationen på det veganska äventyret, som var Champs Diner. De serverade flottigt diner-käk i enorma portioner, samtliga rätter på menyn veganska. Efter en brunch bestående av tempeh-wings, tofu scrambled eggs, seitanburgare och soysage burritos var vi knäckta av mättnad, och avslutade därmed rundturen.

Champs Diner

Resterande tid av dagen har ägnats åt en slags nostalgivandring i the village med syfte att återuppliva gamla minnen hos mitt resesällskap som bott där en period för femton år sedan, men inte besökt området sedan dess. Ungefär samtidigt som vädret slog om från extremt soligt och varmt till sen eftermiddag och kyligt avgjordes ett andra parti schack i Washington Square park, och vi packade ihop oss för att vandra hem med en pappmugg linssoppa i näven. Någon gång om inte allt för lång tid ska jag äta någon slags middag. Undrar vad.

Vi hörs.
/Slaktarn

Efter den initiala chocken med Vegorätt tycker jag ändå att bedrövelsen lagt sig lite. Nu har det sänts tre avsnitt, och de två som följde på premiäravsnittet har inte varit fullt lika bisarra. Nja, alltså de har varit ganska tossiga de med – gitarrspelande män i skogen och hålla upp armarna mot regnbågen, för att nämna några exempel, men ändå på en lite mer sansad nivå. Eller så har jag bara vant mig sådär som det sägs att grodor gör om man lägger de i en kastrull med vatten och slår på värmen. Jag inte hoppat ur kastrullen ännu, och med det menar jag att jag ju faktiskt sett alla avsnitt som hittills sänts.

Struntsamma. Vem orkar prata mer om detta egentligen? Förutom jag då. Vi gör detta snabbt nu, som när man drar av ett plåster.

Jag ville ändå nämna något kring recepten. Många av recepten är bra! Speciellt linsragu-bolognesen, den grillade salladen och egentligen alla delar av tacosegmentet i avsnitt tre. En vän lagade burgarna, de blev också bra förutom att de var alldeles grå. Smällar man får ta i bönornas värld, antar jag.

Nu drar det ihop sig här, anledningen till att jag överhuvudtaget skriver om detta igen är något annat. Det är mixandet. Jag gjorde en liten uträkning (ganska osympatiskt och pedantiskt av mig, jag vet) på hur många recept det används mixer i, och det är en hel del. I de tre avsnitt som sänts hittills har vi fått ta del av inte mindre än tjugotre recept, och hela tretton av dessa involverar mixande. Det är mycket! Mer än hälften! Lord!

Jag antar att det har med raw-grejen att göra. Cashewnötter som ska ge krämighet (cashewnötter är f.ö. inte raw, de ångas under plockprocessen), dadlar ska bli till sött klibb, soltorkade tomater ska mixas till ketchup. Helt enkelt en massa donande med konsistenser, för att man inte helt sonika kan koka ihop ingredienserna till önskad form.

Jag köpte en mixer för ett halvår sedan ungefär. Innan dess hade jag använt mig av en liten matberedare från sjuttiotalet som jag fått av min tidigare partners mormor efter att hon rensat ur garaget. Jag är ganska så jäkla förtjust i min mixer, mest för att jag som icke-stavmixer-ägare kan göra släta soppor med den. En bra grej helt enkelt. Men det känns ju jobbigt att bygga en hel matlagningsfilosofi kring den. Man vill ju tugga på saker ibland, tänker jag.

Slut på tanke.
/Slaktarn

PS. Förlåt att jag använde det improviserade ordet ”tacosegment” tidigare i texten.

Jag har i hemlighet gått runt och känt mig dum för att jag inte förstått alla dessa ”skålar” som plötsligt dykt upp på kaféer.

Oftast har de marknadsförts på engelska. Acai bowl, chia bowl, smoothie bowl. Jag har tänkt att det måste vara något speciellt, detta nya med skålarna. Att de måste innehålla något som särskiljer dem från andra maträtter, någon speciell ingrediens eller så. Av någon anledning har jag inte brytt mig om att ta reda på det heller. Men igårkväll när jag tittade på första avsnittet av Vegorätt trillade äntligen skålpoletten ner.

Vegorätt kickar igång med ett frukostrecept på en ”schysst smoothieskål”. Jag inser att jag aldrig hört de där engelska uttrycken översatta innan, skål istället för bowl. Det visar sig alltså vara en smoothie som serveras i en skål istället för ett glas. Gojibär, björnbär, aroniabär och acaibär blandas med avocado och banan i en mixer. Den ena programledaren, Elenore Bendel-Zahn, kan som hon själv säger ”bara inte hålla sig”, utan måste också ha grönkål i sin smoothieskål. Hon måste också ha det i sin medprogramledares hår, visar det sig. När smoothin är färdigmixad lägger de upp den i den berömda skålen, strör över lite quinoapuffar, och vandrar barfota ut på en åker. De väljer ut en höbal som de på något vis tar sig upp på, och där äter de sin frukost. Det ser härligt ut. De ser jättelyckliga ut. Extatiska, faktiskt. De fortsätter verka vara extatiska (och barfota) hela programmet ut. Höga på superbär, kanske.

I recept nummer två är det Karoline Jönsson som sköter spakarna. Vi får lära oss hur man bakar ett slags glutenfritt knäckebröd på olika frösorter, och att man kan krydda det med vad sjutton man har lust med. När knäcket, som ser väldigt gott ut, kommer ut ur ugnen är det återigen dags för Elenore att ta fram mixern, för hon ska göra ett pålägg av soltorkade tomater. Efter att de ätit sina mackor händer något mycket underligt. De tar sig återigen ut på åkern, denna gång med ett par stora flaggor av jordfärgat tyg, och utför någon typ av yoga. Kanske solhälsningen. Det verkar vettigt att uppmärksamma solen, för den avger ett väldigt speciellt ljus. Ett ljus som påminner om ett instagramfilter.

Efter frukostdelen av programmet ska det lagas hamburgare med ketchup och majonäs, och peppen för detta är stor. Exalteringen över att maten verkar onyttig, men i själva verket absolut inte är det, är också stor. Vi får ta del av ett recept på vegobiffar som verkar väldigt goda, och sedan är det dags för ketchupen och majonnäsen. Det är stor emfas på det här med ketchupen och majonnäsen, att det känns lite crazy. De är båda raw, och båda ”fullproppade med näringsspäckade ingredienser”, så man kan äta hur mycket som helst av dem. När det är dags att presentera aktionsplanen för tillagningen av majonnäsen (som är gjord på cashewnötter, näringsjäst och miso) drabbas Elenore av ett fnissanfall, som visar sig vara ett resultat av att Karoline ställt sig bakom henne för att hålla fram sina armar så att det ser ut som att hon har fyra armar istället för två. De har överhuvudtaget väldigt kul ihop, det skrattas mycket och de står genom hela programmet tätt ihop eller liksom hänger på varandra. Eller matar varandra med rawketchup simultant.

De tar sig ner till stranden, till vilken de har med sig en rustik trälåda innehållande ett antal rotsaker som de skrubbar i strandbrynet, för att sedan slå in i foliepaket och lägga på elden. Några flaskor läggs att kylas i vattnet. Jag blir plötsligt lättad, tänker att de verkar lite mer ”normalt” livsbejakande i och med burgarna och ölflaskorna på kylning. Det börjar skymma, instagramfiltret byts ut till en kallare variant, elden tar fart och några vänner som också ska vara med på strandmyset dyker upp. Ett trevligt häng med mat, helt enkelt. Maten ser god ut. Allt ser härligt ut. Det visar sig att de där ölen i själva verket var kombucha-te, och det är det bästa Elenore vet att dricka. Jag känner mig dum (och ohälsosam och lite smutsig) för att jag trodde att det var öl. Naturligtvis var det inte öl. De är ju inga grisar.

Okej. Som ni märker avskydde jag det här programmet. Jag vred mig som en mask när jag tittade på det. Hela upplägget är som en parodi på sig självt, och kunde inte ha gjorts mer parodiskt ens av en grupp satirskådisar. Jag undrar om någon av de inblandade i produktionen hatar veganer, och har gjort allt i sin makt för att göra Vegorätt så chiafrö-sitta på höbalar-slokhatt-fjäder i håret-rädd för onyttigheter-klyschigt det bara går, för att försäkra sig om att inte antalet veganer i världen ökar. Det är olyckligt av en mängd skäl. Recepten är bra (förutom den där ”skålen” då kanske), programledarna kan uppenbarligen sin sak och det verkar ha lagts ner en hel del krut på produktionen. Allt detta hamnar i skymundan, för som tittare distraheras jag hela tiden av ovanstående faktorer. Sveriges första helt vegetariska, och i princip veganska, matlagningsprogram kommer inte att frälsa någon mer än de redan frälsta. Och det är fruktansvärt synd. Lifestyle vs life, 1-0.

/Slaktarn, som ofrivilligt just slaktade ett efterlängtat matprogram, och nu dessutom känner sig som ett as