Skickat från min DeLorean

Någon har som varenda himla sommar badat för mycket och blivit sjuk. Fick i alla fall tag i den sista fläkten på Kjell, en USB-driven sak i min fulaste rosa. Ska aldrig ha en annan relation än denna.

Hörni, nu när vi ändå pratar om att ligga hemma och ha ont i halsen, jag har blivit behsatt av en sån sjuk serie. Den går på HBO nordic och heter Hit the floor. Den handlar om en grupp dansare som heter Devil Girls (jag vet).

De dansar nån form av Pussycat Dolls-dans när basketlaget Devils har matcher. I första avsnittet hinner allt detta hända (spoilervarning här!)

Asha har HELA SITT LIV velat bli en Devil Girl:

Så hon söker in mot sin mammas vilka, som naturligtvis själv en gång i tiden var en Original Devil Girl:

Och i truppen är det en tjej som heter Jelena som är ledare. Hon är en taskmört:

Basketlaget har precis fått en ny tränare som i sin ungdom själv spelade i basketlaget:

Hehe, när han inte var Stålmannen alltså:

I alla fall, Asha kommer naturligtvis med i Devil Girls:

Och av nån anledning är hennes mamma med under sista uttagningen. Då träffar hon på tränarn:

Den här serien är så vedervärdigt kass och jag kan inte sluta titta, det är som en drog! För första gången på flera år längtar jag till en viss veckodag för att ett nytt avsnitt av en serie ska komma. Jag vet inte vad det är med mig. Säkert nån djup kris som gör att jag har suttit igenom 800 minuter av detta. ÅTTAHUNDRA minuter!!!!!!! På riktigt, den här serien är så dålig att jag vrider mig ständigt av skam. Jag skriker rätt ut av alla menande blickar och teatervändningar. Det är så dåligt att detta känns som en bikt. Kan någon stoppa mig eller förlåta mig? Kan nästa tisdag bara komma snart? Eller nej, sista avsnittet kanske var säsongsavslutning, det kändes så… 

NOOOOOOOO!!!!!!!!!

Skickat från min DeLorean

I måndags började min semester, men ärligt talat sedan i fredags är detta jag:

Eller jo, jag dök från mellanhöjden på hopptornet i Tanto igår. Kände mig som världens modigaste cirkusakrobathjälte. Sen kom typ en gymnast och började göra bakåtvolter. Så jag

Har liksom avbrutit all aktivitet som annars känns som en självklar del av mig. Har knappt läst några nyheter, följt några tweets, sett vad andra gör på instagram, tyckt en massa saker eller ens brytt mig om allt det jag brinner för eller kokar över av. Istället växlar jag mellan att som den 11-åring jag är dyka ner från bryggor i vattnet, klättra upp, dyka ner igen tills huvudet sprängs. Sen lägger jag mig i solen på mage och ”läser” sista delen i Hungergames. Har helt ojämn färg på kroppen för vem pallar läsa på rygg. Vem pallar läsa över huvud taget? Håller mest i min bok och stirrar medan den blir skrynkligare för varje dag av mina blöta tassar. Då och då kommer jag hem och kyler ner mig i duschen, fast oftast inte pga att bada är väl ungefär att bli ren?

Då och då gör sig världen påmind genom min Omni-app, typ som nu när jag fick en notification om att SMHI klass 2-varnar om extremvärmen. Eller när jag lyssnat på Athena Farrokhzad och Baker Karims sommarprat och lipat. Vill går in på varför de är så viktiga men min hjärna får bara fram små fragment. ”..livet…orättvist….äntligen…nån… pratar…….”

Aja, ni fattar. Jag har stängt av all aktivitet i hjärnan och kroppen – är bara en svettig fläck på en handduk någonstans vid vatten.

Bilden jag får i huvudet av insiktiga insiktsmän med splitternya insiktsglasögon som precis har upptäckt att världen har patriarkala, rasistiska, homo- och transfoba strukturer och bara måste dela med sig på internet/krogen/jobbet/varsomheeelst av sina ytkrafsande men ogenerat långrandiga analyser.

Känslan när dessa insiktiga insiktsmän får enorma mängder cred, hyllningar och uppmärksamhet trots att de som utsätts för strukturerna som insiktsmännen just har upptäckt – har skrivit, analyserat, skrikit, sjungit, demonstrerat, agerat och gjort och gör allt de kan för att synliggöra detta sedan långt innan insiktsmännen var födda.

Men att iniktsmännen alltid har haft och alltid kommer att ha privilegiet att bara inte lyssna

Känslan av att saker tydligen bara hörs när de som redan är on top säger dem

och att de som är on top inte har något emot att ta utrymmet ännu en gång.

Att de dessutom plötsligt framstår som himla världsräddande helgon som UPPFUNNIT insikten

..trots att deras insikt borde varit så enormt självklar sedan alltid (men inte har behövt vara det för att – just det! – vi lever i ett patriarkalt, rasistiskt, homo- och transfobt samhälle) gör mig exakt så här trött:

Asså, verkligen toppen att ni är med!

Heja getting there och så vidare! Men se gärna också att bara för att ni just fått dessa insikter så betyder det inte att ni inte fortfarande är en aktiv del av strukturen och läs gärna på om vad ni kan göra för att lämna plats åt andra. För tro det eller ej, det finns människor som kommit ganska mycket längre i sina analyser av det ni precis börjat ana och de kan vara värda att läsa, lyssna på och lyfta. Det måste alltså inte alltid vara ni som hörs.

Mmm.. jag vet, chockerade.

Okej, pusskramhej!