Sara Ödmark, vilket länkgeni (så gamla nyheter jag vet, det är som att säga att vatten är blött)! Som om jag inte dött och återuppstått tillräckligt många gånger idag av hur bra Sia-videon var, så hittade Sara ett ÄNNU starkare klipp: När Sia och dansaren Maddie framför låten live hos Ellen. Jag skulle aldrig posta samma himla låt två gånger i rad om det inte var värt det, men det är det.

Säger bara: När Sias röst spricker på topparna. Jag har inte fler ord för detta, det är liksom alldeles för bra och jag blir helt sorgsen av att det kommer ta så lång tid innan nåt annat kommer att drabba mig lika hårt igen. Jag är ju helt uppenbart en person som känner tokstarkt när det kommer till populärkultur, men så här starkt blir det max en gång om året:

Älskar hur man aldrig får Se Sias ansikte och hur hon vinkar med foten som tack. Hur de kramas allihopa på slutet. Ååååh, låt mig aldrig tröttna på denna. Lovar att bara lyssna två gånger om dagen så den håller länge länge länge.

Visst har jag berättat om hur BEH-SATT jag är av Sia Furler? Well I am. Galen, tokig, sinnes i henne och hennes underbara himla hjärna och röst. Det har aldrig varit medvetet, men de tillfällen jag har mått som vidrigast har jag ofta vänt mig till hennes musik just för att den (för mig) är helt oslagbar i uttryck. Hon har ett sätt att få fram angelägenhet som ingen annan, hon sätter ett vrål på det där kliet i kroppen som ibland inte går bort men måste ut. Samtidigt som jag alltid blir så glad när hon lyfts fram i superkommersiella sammanhang för jag vill att alla ska älska henne och hennes skruvighet. Hon var till exempel med som Christina Aguileras hjälpande hand i amerikanska The Voices första säsong (bara min bästa talangshow i livet) och så kommer ni ju ihåg henne från David Guettas Titanium så klart.

Här är hennes senaste video och allvarligt talat, detta är så jag skrikgrinar rakt ut! Vem är den här tjejen som dansar? Hon är ju helt fenomenal!

Tycker du Sia verkar ball (du har helt rätt i det!) så tycker jag du ska börja med att lyssna på den här skivan från 2010, den här låten och den här låten och hennes band Zero 7. Ryyyyser bara jag tänker på henne och är så avis på er som inte hört henne förut och nu har ett helt nytt känsloljuduniversum att upptäcka.

(PS. Inte bara jag som tänker på Ms Chanandler Bong varje gång man hör ordet chandelier va?)

UPPDATERING:

Okej, nu bajsar jag på min egen parad här, men vilken sunkig känsla jag fick när min vän Rebecka visade mig att tjejen som dansar i videon som ju är SÅ gripande tydligen är med i en realitysåpa som heter Dance Moms? Huuu.. Hon heter Maddie Ziegler och är ju uppenbarligen mer fantastisk än någon annan kommer kunna bli under hela sitt liv. Men liksom hela det här med pressande vuxna som behandlar barn som skit för framgång? BARN!!! Klarar ej. Får bara ont i magen.

(och kommer antagligen börja kolla pga är ett monster)

Igår var det invigningsfest av HTL-hotellet (skrev jag just hotellhotellet?)

⬇⬇⬇⬇⬇ HALLÅ, FALAFEL PÅ RUMMET!!!! ⬇⬇⬇⬇⬇

Vi hann festa kanske två timmar innan Malmen och Cassandra fick ha fest utan mig pga detta hände:

Jag låste toadörren och låset pajade. Heh.. TACOLOV så var Malmen och Cassandra i rummet eftersom jag inte hade telefonen med mig in på toa och inte hade kunnat kontakta någon om jag varit ensam. Pga blir lugnast i världen av paniksituationer var det okej. Jag kände ju att det fanns en panik längst inne men höll mig helt sansad. Mest var jag rädd för att missa den löjligt braiga festen eftersom jag kunde höra alla på innergården från toan. För allt var verkligen så himla fint, gott, trevligt, snyggt, roligt och bra. Och där satt jag på ett toagolv och skrapade med tassen på dörren :/ Men tjejerna hämtade hjälp och efter pedagogiskt förklarande så hämtades tyngre tobak än skruvmejsel (bland annat VD:n och en kofot):

45 minuter senare var jag ute:

Och festen fortsatte :)))

Somnade typ med nattkörv i käften och vaknade med sminket på, tänderna oborstade och en allmänt go känsla i kroppen

Äeh. Jag kan väl inte vara den enda som tycker det känns som att nån har lurat in mig i en himla låtsasvärld, låst om dörren och kastat bort nyckeln? Är så låg och ledsen av att vi lever i en tid där det på allvar av så många ses som ett större hot mot demokratin att protestera mot ett rasistiskt parti än att det rasistiska partiet till exempel får köpa reklam (som OBS ej är en ”rättighet”).

Att rasismen är så normaliserad nu att så fort den ifrågasätts vevas en fullständigt missriktad yttrandefrihetsflagga. Att folk är så skraja. Att folk försöker skrämmas. Att det ska vara så vansinnigt svårt att vara lite jävla empatisk och mänsklig? Att man hör om galningar som sparkar och slåss mot personer som tigger, som om de inte sitter och ber på gatan om dina enkronor för att överleva – som om det är ett val dessa extremt utsatta individer har gjort utifrån rimliga eller rättvisa förutsättningar.

Eller att man som privilegierad person i sammanhanget ska behöva komma hem till post från rasister, post som har landat på ens hallmatta INUTI ENS HEM? Att man ska behöva känna sig otrygg när man börjar föreställa sig hur det skulle vara att stå och vänta på en t-bana där den där reklamen med allt den symboliserar är uppsatt om ett gäng triggerhappy galningar råkar stå på samma perrong. Att man undrar om någon ens skulle våga ta en i försvar om något hände. Att man ens ska behöva föreställa sig det? Att jag ens ska behöva skriva det här?

Så jag åker buss istället. Och jag promenerar hellre. Det får ta längre tid.

Okej? Okej.