Nu har jag sett de 7,5 första avsnitten och längtar inte alls efter att se mer. Såååå synd! Jag har verkligen gillat Orange is the new black, såg första säsongen två gånger till och med, men nej.

Nu vet jag inte om det är så här, men det känns som att man har tagit 15 olika manusförfattare, kastat in deras manussidor i en tombola och slumpat ihop till en bunt timmeslånga avsnitt med en prao i rollen som ihopklistrare. Nä, inte riktigt så illa, men det är ganska stor skillnad mellan avsnitten i hur dialogen flyter på. Den fantastiska humorn kommer inte förrän tre avsnitt in och då menar jag igen – i dialogen. Det kanske tar sig, vad vet jag, men jag är inte så sugen på att lista ut när det finns så mycket annat jag inte har hunnit se sen jag började jobba på Rättis. Det är alltid mysigt att få träffa karaktärer man gillar igen efter ett säsongsuppehåll, men jag bryr mig liksom inte alls om vad som ska hända. Minns första säsongen som väldigt spännande, som att jag inte gick och lade mig pga BARA ETT AVSNITT TILL!!! Men nu känns det mest:

Kör maraton idag, nya säsongen kom ut för två timmar sedan och vi är inne på andra avsnittet. Ledsen att pinka på lyckoparaden och så, men det är rätt segt hittills? Störigt när man längtat så himla länge.

Skickat från min DeLorean

Var med i Partiprogrammet igår.

Spola till 18.02:

– Vänstervågen finns, därför att jag anser att vi bör räkna med Sverigedemokraterna som ett tydligt vänsterparti. De är ett rasistiskt vänsterparti i svensk politik.

För att se min ”samlade” reaktion on the outside, spola till 25.15. Men känsloregistret under tiden detta pågick och jag var ur bild, well.. Låt mig ta hjälp av Nicolas Cage, världens mesta face actor:

Först blev jag ställd:

Sen började det sakta gå in medan jag fortfarande försökte hålla minen:

Kroppen gick emot mig och började reagera med stressryckningar i ögat:

Sen magvärk, svettningar och svårigheter att andas:

Och på insidan:

..som eskalerade:

Och vände till mer… kraft kan vi säga:

Eh-skah-leh-rah-deh:

Vansinnet gjorde ett bekant besök:

Sen när jag plötsligt hörde hur Berhang vände sig upp mot Hanna och mig:

Allt medan Federley ba:

Gott snack gubbar, gott snack!

Sedan jag skrev förra mega-inlägget som blev två inlägg har jag fått många kommentarer i stil med ”Fast du ser väl att vi är många som inte tycker rasismens framfart är okej?” Typ: Men se det positiva :) Jag känner spontant nej. Alltså jag ser att vi är många, men jag undrar varför vi inte är fler? Jag kan liksom inte vara tacksam för att folk inte är rasister. Det är att sätta ribban lite väl lågt.

Bestämde mig imorse för att försöka att inte tänka på rasisim idag. Gick förbi min snusgubbe på väg ner på stan. Han tjoar alltid HEJ HABIBI! när jag kommer in, det är fint. Jag frågade hur det är med honom och han berättade att några nazister hade kommit in i hans butik igår och ställt sig och skrikit och hotat. Han hade stått helt still för att inte provocera. För. att. inte. provocera. <– att jag ens behöver skriva detta? När nazisterna gått ut ur butiken där han var helt ensam ringde han polisen. Det tog dem 4 timmar att dyka upp. Vad händer nästa gång nazisterna kommer in? När de tar steget längre och vill göra något mer än att bara manifestera makt och pinka revir? Han sa åt mig att vara försiktig, att inte gå ensam någonstans. Jag sa att jag ska. Jag sa detsamma till honom och gick ner i tunnelbanan och tänkte, fast han är ju ensam i sin butik. Han står ju där alldeles själv hela dagarna. Vem ska skydda honom när polisen inte kommer på fyra timmar fast närmaste polisstation tar högst 10 minuter att promenera till om man går sitt långsammaste?

Kom hem och scrollade igenom mitt facebookflöde. Såg att en kompis länkat till den här artikeln. En kille går in på Kappahl och lägger undan ett par shorts, dagen efter när han ska hämta dem finns de inte kvar. Expediten säger: ”Du förstår ni svarta kan man ju inte lita på. Ni säger en sak och det blir en annan sak”

När Expressen frågar ut Kappahls regionchef Monica Lindh säger hon: ”Det är tråkigt att han har uppfattat det så här” SJU GÅNGER!

Det tråkigt att han har uppfattat det så här. Det är tråkigt att han uppfattar att någon säger till honom att man inte kan lita på honom på grund av hans hudfärg. Ja det var ju tråkigt att han UPPFATTADE att den kommentaren var konstig eller rastistisk eller kränkande. Bra jobbat med ursäkten där Kappahl. Kämpa x 7!

Så nej, jag kunde inte inte tänka på det idag heller. Det går inte. Det är överallt, det är hela tiden. Och jag tänker inte gå ner på mina knän och vara tacksam för de som inte är rasistiska, fördomsfulla eller allmänt dumma i huvudet för det är liksom det allra minsta man kan begära av folk – att de beter sig.

Del 1 läser du här

Dagen efter är jag på en EU-valvaka som är fylld av kärlek. Som om och om igen påminner mig om det jag egentligen vet: Vi är fler. Det har bara varit så svårt att vara helt säker på det för att *vi* är rätt himla tysta till vardags. Den här kvällen är ingen tyst. Alla skriker kärleksbudskap och tittar på varandra med respekt. Ärligt talat tar det mig fem minuter från det att jag kommit innanför dörren tills jag börjar skaka och gråta. Hela kvällen växlar jag mellan att skrika av glädje och skakgråta av chock för att det var så längesen jag kände att jag fick vara i ett rum fullt med människor på mina egna villkor. Att jag bara får vara utan att ha en gard uppe ifall att någott obehagligt ska hända eller sägas. Jag gråter för det jag var med om dagen innan och de fyra år som har varit och jag gråter för att jag är orolig för hur valresultatet ska se ut.

Det blir vad det blir och på vägen hem kan jag inte riktigt smälta vad som har hänt. Jag börjar bläddra i mitt twitterflöde och ser hur en tjej berättar om hur hon just precis samtidigt som jag är på väg hem på tunnelbanan. Hur hon alldeles nyss hade gråtit lika mycket som jag. Hur två män kommer fram för att fråga hur hon mår, om de kan hjälpa henne. När hon berättar att hon gråter över rasismens framfart och att så många har röstat på SD svarar en av männen med en hård örfil. När hon tittar upp ser hon att de båda har SD-pins (detta blev RT:at några hundra gånger, men är nu borttaget från twitter pga hot). Jag RT:ar henne. Jag RT:ar allt jag ser. I två dagar RT:ar jag för jag har inte så värst mycket att säga. Jag är i chock. Samma chock som jag kände när SD kom in i riksdagen. Den som till slut normaliserades (nåja) även för mig.

***

I tre dagar har jag den här låten på repeat var jag än går. Jag försöker ta fasta på Seinabos ord:

There is a light to all this darkness if only we
Fight against them telling us how we should be
I refuse to have you break me.

Jag försöker intala mig om att hennes ord är sanna. Jag ser ljuset i de YTTERST få politiker som aktivt står emot och säger ifrån på riktigt och jag ser ljuset i motdemonstranterna. Men just precis nu, prick nu, när jag också ser var vi är på väg så gör det så jävla ont för det ljus som finns räcker inte. Jag behöver mer. Och fler. Jag känner mig som ett vandrande mål på stan, som att jag syns för mycket i plockepinnspelet. Jag tittar folk i ögonen på stan och undrar ur vilket perspektiv de tittar tillbaka på mig. För varje dag blir jag bara mer ledsen när folk försöker skämta eller prata om annat för att lätta stämningen. Jag känner mig så jävla ensam när inte alla jag känner mår så här illa, liksom övergiven och utanför. Jag ser att den absoluta majoriteten av röster som höjs i sociala medier, alltså tweets, instagrambilder, facebookuppdateringar och bloggposter är skrivna av ovita personer som på alla sätt de kan försöker berättiga vår egen existens. Fast jag vet att vi är fler som kan säga ifrån, som tycker att det som händer är fel. Fast det är mer akut än någonsin att vi alla visar var vi står för att skydda och stå upp för våra vänner och alla andra som påverkas, för att visa att vi visst är ett VI. Den där ensamheten känns allra läskigast när jag tänker på hur de flesta kommer att ha vant sig lite mer om nån vecka efter att den stora ilningen har lagt sig. Hur allt fler kommer vänja sig veckorna och månaderna som kommer. När det blivit en nyhet man har tröttnat på. När det kanske till och med är tjatigt. Den känslan knäcker mig. För jag kan inte tröttna. Jag har inte den lyxen. 

Jag tänker att alla har sin anledning till varför de inte markerar tydligare. Varför de kanske inte vågar/pallar mer än att likea något som någon annan har skrivit. Det kanske är chocken, det kanske inte känns lika akut när det inte rör en personligen, det kanske känns utelämnande eller pinsamt, det kanske går över? Man kanske tänker att det inte är ens plats? Man kanske är rädd att trampa fel eller ta utrymme från någon annan som har en förstahandsupplevelse av rasism? Jag tror stenhårt på att vi måste hålla varandra om ryggen, internet och gatorna är stora nog för oss alla att stå upp mot rasism och för våra vänner. Vi måste föra varandras kamper tillsammans. Säg något, säg vad som helst! Gör något. Rita en ful bild i paint, skapa eller använd en hashtag som redan finns eller skit i hashtaggar om du tycker de är töntiga, kommentera på statusuppdateringar, sprid andras bloggposter, säg något själv, prata med folk. Gå ut med hur DU upplever detta. Håll inte tyst – markera! Förutsätt inte att det är självklart, för det är det inte längre. Och det kommer inte gå över av sig självt. VI måste få det att gå över tillsammans. Förstår ni hur jag menar? Vi som är direkt hotade av det som händer nu behöver er andra. Och nästa gång kanske några av er behöver oss, då ska jag vara där för dig. 

Här är några bra exempel på vad man kan säga om man inte kommer på något själv: 

Kristin Zetterlund

Kakan

Sonja

Elsa

Om inte för din egen skull, gör det för oss andra. Vi behöver dig också. Jag behöver dig.