Jag vill berätta om i lördags. Jag var på Norrmalmstorg när Jimmie Sha la la la la Åkesson pratade för inte så jättemånga anhängare medan väldigt många fler stod med ryggen emot och långfingret upp i luften.
I början av manifestationen står jag längst bak och känner mig bara.. ensam. Efter en stund går jag in mot mitten av folksamlingen för att känna mig mindre vilse, för att verkligen känna att vi är fler än dom. Det är en tryggare och skönare känsla som jag har känt allt mindre av de senaste fyra åren som SD har suttit i riksdagen. Känslan av att *samhället* vill stå upp för mig, att jag är en fullvärdig del av det här landet som är värd att kämpa för. Där jag har ställt mig just nu, står jag mitt i en klunga av samhället som inte själv är direkt påverkad av rasism (den här gången i form av tanter – älskar tanter) . De skramlar med nycklar, busvisslar, pekar finger och överröstar så att jag ska slippa höra hans ord om vad och vem som är ”svensk”. Det är fint. Det känns som att jag har en mur av mammor runt mig. Men medan jag står där undrar jag varför vi inte är fler.
Jag bestämmer mig för att gå längre fram, jag vill stå så nära det där staketet jag kan, så jag tar mig ut ur folkmassan och känner ännu en gång att det är alldeles för tomt. Jag trodde vi skulle vara fler? När jag har gått fram en bit på ytterkanten av folksamlingen ser jag hur polisen har spärrat av vägen in mot torget från Bernshållet och att det står hur mycket folk som helst bakom polisbussarna som inte släpps in. Jag ser min kompis genom bussfönstret och jag tänker att det är skönt att han står kvar. Att han ser att jag tänker ställa mig mitt bland SD:arna. Att det finns ett vittne som känner mig.
Bakom bussarna ansluter fler och fler människor. De skanderar att de inte vill ha rasister på våra gator. De klättrar upp i vägskyltarna och håller upp sina långfingrar. Jag undrar om de ska få kramp snart och ge upp. Samtidigt läser jag på twitter om hur polisen även har spärrat av de andra vägarna in till torget. Jag läser om hur gatorna utanför är fulla av antirasister som vill manifestera mot SD. I efterhand hittar jag en video från hur det ser ut på Hamngatan just då:
Plötsligt tystnar Schmåkesson och jag hör hur polisen pratar genom en högtalare, men jag vet inte vad de sagt förrän jag i efterhand hittar den här videon:
”..ni stör den tillståndsgivna allmänna sammankomsten genom ert agerande och era läten, era ljud. Det innebär att den tillståndsgivna allmänna sammankomsten inte når ut med sitt budskap. Ni beordras därför att flytta på er för att få fortsätta med eran oppinionssättning(?) i Berzelii park. Ni anvisas den platsen. Om ni inte efterföljer det gör ni er skyldiga till brott och kan komma att rapporteras för detta.”
Detta för att motdemonstranterna sa att de inte ville ha rasism på våra gator. För att de visade rasismen långfingret och vände ryggarna. (Skulle fortfarande gärna villja veta vilken lag som säger att det är brottsligt eller olagligt att låta en massa.)
Därifrån där jag står nu, face to face med SD:s väljare, ser jag hur polisen arresterar människor med provocerande och hatiska skyltar – som den det stod LOL på. Jag fotar loss, det här får inte glömmas.
På twitter läser jag samtidigt om hur motdemonstranter blir slagna i magen, tillsagda att de inte får skramla med nycklar, busvissla eller ha skyltar oavsett vad som står på dem (#norrmalmstorg). Du får inte göra så, ska polisen ha sagt. Du får inte skrika så högt.
Jag håller mig stilla precis vid stängslet, vågar inte kasta upp mitt långfinger för civilpolisen med öronsnäckorna står snett framför mig och tittar då och då åt mitt håll. Jag har inte den blekaste om det är för att skydda mig eller för att hitta en anledning att föra bort mig. Men med tanke på vad jag ser på plats och vad jag läser samtidigt på twitter hoppas jag knappt ens på det första alternativet. Jag är knäpptyst men gör mig så stor jag kan med med mina 162 och en halv centimeter. Jag placerar armarna i sidorna så att jag tar plats. Jag trycker ryggen mot staketet för det är det enda som håller mig uppe nu. Både bredvid och framför mig har jag Sverigedemokrater. Öga mot öga. Bakom dem, avspärrade antirasister. De är långt bort, men jag hör dem och jag vet att de är på min sida. Bakom min rygg, efter staketet står en rad poliser och ännu längre innanför deras cirkel står Jimmie.
Jag står och spänner mig samtidigt som jag då och då tar upp mobilen och hetstwittrar. Jag är så jävla rädd. Jag saknar den där stora trygga massan jag stod i nyss, men det här är hur det ser ut. Det här är vad det är. De här människorna som står bredvid mig med sina Heja Jimmie-skyltar, de som stirrar snett på mig eller flyttar sig så långt bort ifrån mig som de kan – this is it.
Plötsligt är det över. Hans tal är slut och massan börjar röra på sig från torget. Jag funderar på hur det ser ut när Sverigedemokraterna tar sig förbi avspärrningarna och ut bland alla antirasisterna. Vad skönt det måste vara för dem att kunna gömma sig i massan av andra vita normkroppar. Ingen utanför kan ju skilja på vem som var vad där innanför. Jag tänker lite på vad det privilegiet innebär medan jag går bakom en buss och inser så fort jag kommer ut att jag inte heller kan skilja den ena från den andra. Jag vet inte med vilken blick jag blir tittad på när jag kommer ut i gruppen som nu har blandats som ett plockepinn. För på mig syns det vilken sida jag står på. Jag kan inte gömma mig. Jag har inte den lyxen.
Jag hör hur SD spelar Black Jacks Inget stoppar oss nu och jag tänker inte så mycket mer på det medan låten hörs högt ända bort i parken där jag möter upp mina vänner som inte fick komma in. De bjuder mig på en bulle medan jag sitter och kokar av ilska och rädsla. Av känslan av att polisen sa åt folk att vara tysta och hindrade människor från att protestera mot rasism. Att de lyckades tysta ner mig utan att ens ha gjort något mot just mig. Jag skakar för att jag känner mig så osäker i mitt eget land. Vi var väl överens alldeles nyss om att rasism är fel? Jag är rädd på riktigt den här gången.
Vi pratar en stund till och plötsligt som en käftsmäll hör jag några alldeles för välbekanta handklapp och pianotoner klinga ut över parken från Sverigedemokraternas högtalare på torget. Först kan jag inte placera dem för de spelas i fel sammanhang, men sen kommer rösten. Rösten som är den största populärkulturella symbolen för min uppväxtstad. Den som jag har hört live flest gånger, den som har varit ett soundtrack till halva min ungdom och hela mitt vuxna liv. Den rösten som sjunger om gatorna jag levt nästan hela mitt liv på, gatorna där jag har lekt som barn och gått i skolan, hånglat mot träd, fyllekräkts i buskar, kastat snöbollar, doftat på syréner, svettats på uteserveringar och sprungit genom gula höstlöv i mina fula stövlar. Gatorna där jag fortfarande inte kan ta tio steg utan att morsa på minst lika många personer. Den rösten, den sjunger ”Du säger att du är stark, att du har vart igenom det här förut. Du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu”. I den stunden tappar jag det helt. Jag skriker rakt ut, utan kontroll: DE JÄVLA ASEN HAR SNOTT HÅKAN!!!!!!! FAAAAAAAAAN!!!!!!!!
