Det finns en handfull röster jag drar på i mina lurar när jag behöver få ut gråten. Ni vet när den ligger och bubblar under ytan men aldrig riktigt går hela vägen. Då behöver man vissa röster för att släppa spärren och bara låta det ösa ur en. En av mina starkaste sådana är Matilda Sjöströms. Alltså sångerskan i göteborgsbandet Steget. Sedan de släppte sin första skiva 2010 så har jag använt den på det sättet några gånger om året. Hennes röst (i kombination med hur hon tar sig an text, hur musiken passar så perfekt och hela sjunga på göteborgska om platser i Göteborg-grejen) går rakt in i mig.

Så! I veckan såg jag någon statusuppdatering från henne om att hon ska släppa sitt första singel som soloartist och att det var en dröm hon inte vågat genomföra innan. Soloprojektet heter Det Brinner och den första låten kom ut imorse. Låt oss säga så här:

Om du gillar en röst som är så direkt att det inte går att hålla upp försvar mot den, texter som drar åt bitter hämnd-hållet, La Roux-mollig discopop, dubbelhandklapp och cowbell, en Nile Rodgers-funkig gitarr och en fucking Phil Collins In the air tonight-trumma. Då kommer den här låten kännas lika mycket i dig som det gjorde i mig. VARSÅGOD!

PS. som extramaterial: Phil Collins In the air tonight-tumsolo loopad i 30 minuter. Hehe.

”I run best when I run free” är en gästblogg här på Sorayas konto. Jag heter Iki Gonzalez Magnusson och jag har rest ner till Västsahara för att springa Sahara Marathon, för att vi måste börja prata om Västsahara. Jag ska berätta allt och förhoppningsvis får fler upp ögonen för detta. Bra, nu kör vi.

Bakgrund:

En dag sprang jag på min kära vän Julia Finér. Julia jobbar som ordförande på Emmaus Stockholm och är en av de smartaste jag vet, men även en av de svenskar som jobbar hårdast för ett fritt Västsahara. Hon var på väg till ett seriöst möte och jag satt och drack kaffe i Götgatsbacken för att fördriva tiden. Julia skämtade och frågade om jag inte skulle med ner till Västsahara och jag sa ja. Och på den vägen är det. Vi kom på att jag kunde köra lite dansworkshops och kanske springa lite i öknen som många av de andra skulle göra. Självklart, tänkte jag, och letade upp mitt pass. Så nu sitter jag här i ett västsahariskt flyktingläger som heter Smara och bloggar och försöker berätta något viktigt.

Det värsta jag själv vet är mycket text med invecklade ord och meningar så jag ska försöka att förklara situationen här nere med en liten ”lathund”. Jag ska göra mitt bästa så att alla förstår :)

  * LATHUND- ETT FRITT VÄSTSAHARA *

Västsahara är ett land i nordvästra Afrika. Det är Afrikas sista koloni och ockuperas militärt till stora delar sedan 1975 av Marocko. Världens längsta militära mur delar Västsahara i två. En stor del av befolkningen bor sedan Marockos ockupation i flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet (där vi är nu!). Den andra delen bor kvar i de ockuperade delarna av Västsahara och utsätts för väl dokumenterade människorättsövergrepp utan att FN:s personal på plats får ingripa. Fallet Västsahara är det ENDA fallet i världen där FN inte får rapportera om övergreppen. Sveriges regering hade ett löfte om att erkänna Västsahara, vilket hade inneburit ett stort steg framåt, med Sverige gjorde det INTE! Anledningen till att vi är här och dokumenterar, springer Sahara Marathon är för att uppmärksamma detta men också för att få Sverige att förstå att ett erkännande är extremt viktigt. Den västsahariska kampen är helt fredlig men tyvärr skapar det inga rubriker. Därför måste vi skapa dem.

RESEBLOGG: lite bilder och lite mer random info!

Resan tog typ 28 timmar och jag är den mest flyggrädda person jag känner. Självklart hade jag en vit månad nu i februari så jag kunde inte bara bli full som jag brukar. Fyllan brukar ge mig en känsla av att inget egentligen spelar någon roll och det är ganska gött när en sitter i luften och har panik. Tabletter räknas ju inte som alko så jag hade riggat upp med ett göttigt medicinskåp. Detta resulterade dock mest i att jag sov mig genom hela resan och är väldigt glad att alla väckte mig på random bänkar och caféer. På resan har vi även med oss de två fantastiska konstnärerna Eva Kenell och Vilda Kvist. Här är ett konstnärligt konstfack collage som Eva gjorde på mig under resa.

Tre grader av däckning: Liggandes på café, sittandes ovärdigt med öppen mun i flygplansstol och den gamla klassikern: somna ståendes i kön. Tack Eva för att du förevigade. Och tack för att vi kom fram safe. Dock utan våra väskor :) Men vi hoppas att de kommer fram innan vi åker hem. Superspännande och se hur länge vi står ut med varandra utan nya kläder. Det luktar mycket kvinna i vårt rum just nu!

Vi är ett gäng på 15 personer. Allt ifrån bigboss ordförande Julia till löparfreaks som vunnit resan för de vill löpa och flera personer ifrån Emmaus. Och såklart Mårten som ska springa men också hålla workshops i rap typ. Här nere går han under namnet ”PRÅMEYO”, den direkt spanska översättningen.

Här har vi precis registrerat oss för loppet. Pråmeyo, jag och Linnea och Amanda som vunnit resan för att de är proffs på att löpa och himla trevliga personer :)

Här kommer lite bilder ifrån Smara: ett av fem flyktingläger och där vi bor just nu.

Gökarna jag bor med. Ordförande och de löpande Linnea och Amanda.

Ordföranden Julia i blåsig vind.

Djur på plats.

De vita och solen. Team rednose.

Julia och kampen om att få vårt bagage. Telefontid ungefär 5h per dag.

Nu ska vi ladda inför morgondagens lopp. Jag tror det kommer vara värre än att föda barn på medeltiden så om jag aldrig skriver igen: Tack för att du läste. Och tack alla gulliga vänner som messar eller mailar gulliga hälsningar.

PUSSSSSHAAAAJ <3

Här är de enda två låtarna jag vill höra precis just nu:

Skander – Nu (Don’t Panic): Jaha här var man kanske sen på bollen men vem bryr sig när man står på tunnelbanan och låten dyker upp från ingenstans i lurarna och jag inte ens märker hur full vagnen är längre? Hann inte ens lyssna igenom hela första gången innan jag ”spolade tillbaka” för att höra den från början igen. Åkte rakt in på min Bäst 2016-lista.

Nao – Adore you: Här var man två år sen på bollen, men jävlar vad jag mimar som att jag menar det till den här. Jag gör det utomhus, fast folk går förbi och ser. Det är inte vackert.

(lägger upp den i videoform fast det inte är en video, för vem fan orkar klicka upp ett Spotifyfönster mitt i livet?)

Ja fy fan vad sjuk jag har varit, det går liksom aldrig över. Under friska perioder tänker jag ändå ganska ofta att det vore lite skönt att bli halvsjuk och få ligga hemma i några dagar och bara kolla tv-serier. Så blev det inte. Jag mådde piss och kollade skitdåliga filmer istället (kan rekommendera exakt ingen av de över 20 filmer jag lyckades klämma i mig, eller jo The Overnight på Netflix kan ni se om ni gillar skruvade indiekomedier och Jason Schwartzman, som man ju gör. Varn för livets största och minsta penisatrapper). Något med sjukhjärnan gjorde att jag inte ens klarade av att se om favoritserier. Tills jag började må lite bättre. Så nu ska ni få två urstarka tips.

The Affair

The Affair ligger på HBO Nordic och jag rekommenderade den i somras när jag tipsade om tv-serier i P4. Då liksom nu tycker jag att det är en riktigt knullig serie = den bygger upp stämningar på ett urstarkt sätt. Men under andra säsongen så blir den bra på riktigt, eller på fler sätt. När relationerna mellan alla får utvecklas och framför allt när de svikna parternas sidor av saken också börjar skildras. Ja, alltså serien handlar om Noah och Alison som är gifta på varsitt håll men blir kära i varandra och har en – you guessed it – affair. Formen är att vi i nutid möter karaktärerna under ett mordförhör och de tittar tillbaka på hur allt började och var. Först Noah som berättar hur han föll för Alison och andra hälften av varje avsnitt berättar hon sitt perspektiv (okej, ibland berättar hon först). Vilket ju gör att man som tittare inte riktigt vet vad som är sant, de minns saker på olika sätt. Så man måste vara alert. Jag har nog aldrig varit med om en serie som är så här långsam där jag inte plockar upp mobilen hela tiden, men här händer inte det. Mest av allt gillar jag de svikna karaktärerna, Joshua Jackson (alltså Pacey från Dawson’s Creek) och Maura Tierney (Cityakuten) är helt fantastiska. Relationer mellan alla: föräldrar och barn, ex, svärföräldrar, det nya paret – de är så starka, de får ta tid och bli jävligt jobbiga och jag gillar det. Jag gillar att det inte känns som att de bara vevat ihop det här, utan att människorna bakom verkligen har ansträngt sig för att skildra något. Kanske inte så konstigt med serier som In Treatment, House of Cards och How to make it in America på sina CV:n. Aaaa just det, den fick en Golden Globe också för bästa dramaserie. Ja, ni fattar – den här ska ni se!

30 grader i februari

Äntligen är den tillbaka, det kan ni inte ha missat! Och jag behöver kanske inte säga så mycket om den för er som såg första säsongen och tyckte om den lika mycket som jag gjorde. Men för er andra som missade den första säsongen så har svt äntligen lyckats ordna så den ligger uppe på play nu. Ni har 180 dagar på er!

Shoutout till när Glenn ska förklara för sin fru Oh att allt är bra (alltså ”dee” på thai) och på den bredaste göteborgskan bräker:

– Jo men det ÄR dee, det är gör-dee! 

Du som skrev detta i manus, gift dig med mig tack.

Ja ni hörde mig. För det är Sia och det är James Cordens Carpool Karaoke. Om ni har läst var jag har skrivit ca någonsin eller ens sett min presentationstext här på sajten (som jag visserligen inte skrivit själv) så fattar ni hur stort detta är för mig. Ja.

Gaaaah, grinar en liden förskvätt redan nu innan jag vågar trycka på play!

PS. För er som piper till så fort nån säger Elton John så satt han i bilen förra veckan (den är inte jättebra kan jag ju säga med en gång, men ändå lite värd om man känner starkt för honom). Och Chris Martin var med nu innan Superbowl….. men den… nej den behöver ni verkligen inte se.