I slutet av förra året såg jag en så himla fin bild på instagram, den borrade sig rakt in i hjärtat och värmde upp mig när jag var som tröttast och jävligast. Titta vad fin:

Jag blev smått besatt av den och som vanligt när jag känner så, så måste jag veta allt. Så jag tog reda på vilka som låg bakom och fick ställa några frågor:

Hej Hanna Stenman och Lisa Ewald, hur känner ni varandra?
– Vi lärde känna varandra när Hanna var full på en fest på Bokmässan, Lisa hade inget annat val än att lyssna när hon pratade om hur jobbigt det var att flytta från Stockholm. Sen började vi låna lim och tipex av varandra på Serieskolan och klickade extremt mycket.

Vad är historien bakom den här bilden?
– Vi hittade texten på ett Instagramkonto och tänkte: RELATE! vi borde göra en teckning av det här. Vi översatte den till svenska och ritade lite goa tjejer.

Vilka snälla fulla tjejer minns ni mest från toaletterna?
– De som alltid är redo att låna ut en tampong eller typ kan vakta om låset inte funkar på toan är ju riktigt härliga. Och de som inte är blyga för djupa samtal och spännande möten.

Vad mer kan vi se fram emot från era superhjärnor den närmsta tiden?
– Vi gör en del samarbetsserier ihop, men eftersom vi inte bor i samma stad längre så blir det mer sällan nu. Fast vi kanske klämmer ur oss nåt i mellandagarna?

Om man vill ha tag i en sån här fin affisch, hur gör man då?
– Maila! hanna.stenman@gmail.com

Lisa och Hanna

Om man bara får säga en bra sak med 2015, så hade en rimlig person kanske lyft fram sin kille, sin nya lägenhet eller alla vänner som bäst osv. Men inte jag. Jag vill sammanfatta året som gått med min största besatthet: Bananas 

Men Soraya, hur kan du föredra en restaurang framför allt det andra? Jo, för så bra tycker jag att Bananas är – trots att det tagit namn från livets hatfrukt (plus att de andra bra sakerna med året ingår i det jag associerar till Bananas). 

Nä, allvarligt talat. Hit går jag oftare än vad som borde vara rimligt när man inte känner någon som jobbar där. Och 99% av gångerna beställer jag samma sak: råbiffen. Jag har aldrig varit en råbiffsperson, men så klev Bananas råbiff rakt in i mitt liv och vägrade lämna längthjärnan. Som mest har jag varit där fyra gånger på en vecka och nu försöker jag hålla mig till en gång i veckan. Men vad ska jag göra då, jag bor bara någon minut bort, maten är sinnes, de som jobbar där är skittrevliga, stämningen och lokalen är supermysig men ändå uppstyrd. Jag kan inte tänka mig någon som jag inte skulle kunna ta med dit.

Som sagt, råbiffen är min bästa kompis där och egentligen kanske jag inte kan säga så mycket om de andra rätterna eftersom jag nästan bara tar den. Men allt annat som jag provat själv eller smakat från andras tallrikar har varit helt ljuvligt gott och jag har sällan sett någon ta en första tugga utan att bli tyst och rulla bak ögonen så långt att jag tror de ska fastna. 

I ett annars ganska mediokert (förutom kille, vänner och lägenhet) och känslomässigt tungrott år med lite för många djupa suckar, knutna nävar i fickan, ilskeutbrott och en idiotvärld i brand så har den här platsen för mig bara bestått av goda minnen med människor jag håller så himla nära hjärtat. Nästa år ska jag ta dit ännu fler och skapa mer av den där varma känslan i neonrosa.

Gjorde kompistatueringSkickat från min DeLorean

God jul alla ni som firar. Här kommer mitt årliga Världens bästa julgodis-recept (aka Enklaste sättet att få folk att gilla dig). Kallas även för Brigadeiros.

Det går skitfort, är jättesvårt att göra fel och de flesta ingredienserna har du säkert hemma. Skoja, det har du säkert inte – men om affären är öppen!

Ingredienser:

1 burk sötad kondenserad mjölk

2-3 msk kakao

1 msk smör

Chokladströssel eller annat strössel, nöt/dajm/chokladkross eller smält som skulle kunna vara gött på

Blanda ihop den kondenserade mjölken, kakaon och smöret i en kastrull och puttra under omrörning (på 3:an-4:an om ni har en vanlig spis) i ungefär tio minuter.

När smeten börjar lossna från kanten är det klart, koka inte för länge som jag gjorde alldeles nyss, då blir det för segt. Vänd upp smeten på en tallrik och låt kalaset svalna.

Här kommer det svåraste momentet: att inte äta upp allt innan det har svalnat (asså smaka inte ens, då kommer det vara kört). Ta det som finns kvar på tallriken och rulla till små bollar (lättare om du har lite smörade händer), rulla i strösslet och lägg över i knäckformar. Klart!

I helgen var jag strax utanför Ljungby och hälsade på min barndomskompis Evalena. Vi har känt varandra sedan hon var 5 år och jag var 6. När vi var små hängde vi med varandra så mycket det gick och sedan fick hon in mig på ridning. Vi hängde på hennes lantställe och lekte Ronny och Ragge, hon lärde mig allt om Ebba Grön och Thåström. Hennes föräldrar var de bästa man kan tänka sig att ens kompis kan ha, såna som litar på en och lär en massa om världen. Och hennes pappa brukade alltid göra världens godaste pannkakor och som vi smällde i oss framför MTV. Det är bland annat därför pannkakor fortfarande är min favoriträtt. Sen tappade vi lite kontakten så som det blir ibland. Men vi har hörts av ungefär varannat år. Hon flyttade från Göteborg nångång under gymnasiet och skulle hålla på med hästar. Jag fattade inte alls vad det handlade om. Men nu, örti år senare fattar jag. Nu har hon en himla ranch med egna hästar där hon håller utbildningar i westernridning och är allmän boss. Så sjukt häftigt! Och tänk att hennes pappa kom hela vägen från Göteborgsområdet och passade på att göra pannkakor till oss igen, fatta den känslan 20 år senare! 

Självklart hade vi alldeles för kul för att ens tänka tanken att ta en bild på Evalena och mig så många år senare, så här är en med mig och två djur.

Åk och hälsa på henne om ni har vägarna förbi: Ängarnas Ranch. Då kanske ni också får ha Bon Jovi mellan bena (förlåt, detta är tydligen det vanligaste skämtet alla som har ridit hästen som heter så, alltså den på bilden, drar…).