Min historia med en galax långt långt borta är en lång lång sådan, och i skrivande stund har vi inte direkt någon tid att fördjupa oss i den. Star Wars återvänder som bekant till julen med en sjunde installation regisserad av JJ Abrams, där en ny generation av hjältar är redo att introduceras, och nu är den sista trailern här.

Även ifall John Williams musik kan göra två timmar av handelsfederationer och Jar Jar Binks smått episka, finns det ingen tvivel om att allt med denna trailer är storslaget. Det är en spektakulär men mystisk inblick vi ges till rymdoperans fortsättning, där de gamla filmernas hjärta pulserar tungt. Med andra ord, det finns en hel del att studera och analysera, vilket jag bara var tvungen att göra.

Se trailern nedan och ta sedan del av min nörddarrande djupdykning i återkomsten, liten spoilervarning för den överkänsliga är väl värd att slänga ut.

Okej, låt spekulationerna börja:

Vi välkomnar än en gång Rey, spelad av Daisy Ridley, den ensamma skrotsamlaren vars dagar spenderas rotandes bland kraschade rymdfartyg på ökenplanet Jakku. Marknadsföringen bakom filmen har knappast hymlat om att hon har en central roll, ett faktum de första sekunderna av denna trailer cementerar. ”En kvinna har huvudrollen i nya Star Wars?” Mm, galet eller hur, och vi vet alla bättre än påståendet att hon skulle vara ”ingen”. Att vara uppvuxen på en deppig sandhög till planet är egentligen det mest creddiga hjältecertifikationen som finns i en galax långt borta. Gissningsvis kommer en upptäckt bland allt ökenskrot ta henne ifrån den ensamma tillvaron och ut bland stjärnorna. Upptäckten? Allting pekar väl egentligen mot Anakin och Luke Skywalkers gamla blåa lightsaber som vi har sett i tidigare trailers – att den hamnar i händerna på Rey kan vara en hint om varför vi fortfarande inte känner till hennes efternamn.

Efter en blodig händelse verkar vår andra hjälte Finn ha upptäckt att The First Order – som JJ Abrams har liknat vid rymdimperiets motsvarighet till en storskalig samling av Argentina-nazister – kanske inte är den mest sympatiska sidan att kämpa för, vem hade anat? I ett något bråkigt försök att desertera hamnar även han, passande nog, på Jakku. Det mest intressanta här är kanske inte att Finn är rasifierad, för ärligt talat det är endast nördiga rasister som gör det till en grej nuförtiden, utan att han ”uppfostrades till att göra en sak”. Uppfostrad till vad? Att bli en stormtrooper? Det låter något spartanskt och kanske inte bästa upplägget för en coming of age-rulle, men skulle förklara varför någon väljer att kriga för ett gäng erkänt hemska intergalaktiska nazisympatörer.

På tal om rymdens nazisympatörer, här har vi kanske den största av dem: Kylo Ren. Från artiklar och intervjuer har det framgått att den nya antagonisten är något av en Darth Vader-fanboy som älskar sithklenoder. Men istället för bombarjacka ser vi honom här i sin Vader-esquea hjälm, som förvränger Adam Drivers röst lagom mycket för att alla minnen av hans tid i Girls skall vara bortblåsta. I bilden ovan verkar han även beundra The First Orders nya supervapen, eftersom Abrams står för regi och manus kan jag bara anta att det handlar om en gigantisk lens flare.

Och här har vi den sista från den nya generationen: Oscar Isaac som X-Wing-piloten Poe Dameron, galaxens skönaste bro i den absolut oskönaste av sitsar. Efter att bara ha sett klipp av honom tjutandes i sin cockpit blir jag överraska över att han faktiskt kommer stifta bekantskap med den mörka sidan på nära håll. Vilka kluriga frågor kommer han möta i den heta stol han befinner sig i? Talar vi om ännu en undangömd rebellbas? Alternativen är nog ett rakt svar eller en hjärnskrynklig från Kylo Ren – Poe har uppenbarligen gjort det heroiska och valt det sistnämnda.

30 år senare och jedis verkar än en gång tillhöra myter från det förflutna, vilket skulle kunna ha att göra med Lukes omisstagliga frånvaro. Charmigt nog är det de gamla filmernas största tvivlare Han Solo – vars övergång från sliskig smugglare till allas mysgubbe verkar ha varit en smärtfri sådan – som nu predikerar om kraften och dess utövare. Abrams kärlek för de gamla filmerna blir här påtaglig, att än en gång förvandla kraften till ett sagoväsen inom filmerna känns väntat men även välkomnat.

I kanske en av de mest dräggelframkallande stillbilderna från trailern hänger Kylo Ren med resten av sitt gäng gotiska nazi-samurajer från Knights of Ren. Ja vi talar alltså inte om den uråldriga sithorden vi har lärt känna i tidigare filmer, utan en helt ny falang av mörka sidan-nyttjare. Ren är därmed inte Kylos riktiga efternamn, utan mer av en titel, vilket – precis som i fallet Rey – öppnar upp för en rad spekulationer kring vilka hans föräldrar kan tänkas vara. Jag menar, så många vita människor med en känsla för kraften kan det väl inte finnas kvar i den där galaxen?

Explosioner på explosioner, och mer än någonsin tidigare liknar dessa rymdslag något taget ur andra världskriget – vilket var George Lucas största inspiration när han och effektmagikerna i ILM skapade striderna till första filmen.

Han Solo, tillsammans med sina proteger, på väg att entra galaxens kanske hetaste klubb tillhörande Lupita Nyong’os karaktär Maz Kanata? Ifall vi ska tro Vanity Fair är det en plats gjord för smugglare och pirater, vilket betyder att Solo lär få släppa mysgubbe-faktorn ett tag. Ingen Chewbacca syns heller till här. Kanske har han tillbringat tiden efter Return of the Jedi bland klubbljusen, med en flaska i handen, sörjandes faktumet att hans tidigare kumpan har gett upp ett liv av homoerotiskt laddade äventyr för en stillsamma vardag med en viss prinsessa – tills nu. Eller försöker de bara finna en ledtråd till var Luke kan befinna sig? Rimligtvis. 

Gwendoline Christie som Captain Phasma – vilket kanske är ett av filmens mest ondskefullt sci-fi-klingande namn – är fortfarande något jag är orimligt pepp inför. Med en roll i den sista Hunger Games och ännu en säsong av Game of Thrones – där hon förhoppningsvis får göra mer än att stirra ut genom ett fönster – på ingång verkar en framtid i varenda slående nördhjärta säkrat för skådespelaren.

Med ett gäng nya unga och fräscha skådespelare finns det knappast plats för alla gamla eller hur? Någon eller några måste ryka och Rey verkar bevittna det hela. Vem kan det tänkas vara? Svaret finns nog, lite oväntat, i Star Wars historia.

Svårt att inte bli lite varm inombords av detta känslomässiga mys. Efter alla år verkar Leia och Han fortfarande veta att de älskar varandra, vilket är tur för jag är trött på att populärkulturella kärlekspar dumpar varandra offscreen – ja, jag snackar om Fox Mulder och Dana Scully.

Finn och Kylo Ren i vad som tycks vara filmens klimax. Efter klippet med en gråtande Rey vågar jag gissa på att Finn här är ute efter hämnd, men av ansiktsuttrycket att döma kan han ha tagit sig lite vatten över huvudet. För i en post-prequels-värld behöver du knappast vara en jedi – eller sith – för att äga en lightsaber. Rent stilmässigt är de båda säkert långt ifrån klassiskt tränade i lasersvärdskonsten, vilket betyder att duellen kommer spegla de gamlas och inte de nyares helt konsekvenslösa gymnastikdravel.

Övriga funderingar långt långt ifrån bekräftade:

Var Luke Skywalker håller till är ännu ett mysterium, men det verkar i alla fall bekräftat att han inte kommer vara en del av filmens marknadsföring. Varför? Det finns många potentiella skäl. Skulle hans nuvarande tillstånd vara en spoiler i sig? Mycket möjligt. Men mest rimligt är nog att Abrams, vars fallenhet för hemlighetsmakeri är känd, kommer hålla på denna hemlighet fram till premiären bara av anledningen att det är en sån ikonisk karaktär. Hans återkomst till vita duken vill vi egentligen inte få spoilad, eller hur? Sen finns det en chans att hans roll i den här filmen är rätt liten, det pågår redan en hel del i trailern, men det återstår att se.

Kraften och jedis verkar åter en gång vara bortglömda, vilket betyder att Luke inte gjorde någon comeback-turné efter att den andra dödsstjärnan sprängdes. Övergav han allt och plockade upp eremitlivet? Om Rey och Kylo nu faktiskt tillhör Skywalker-familjen, vilket jag insinuerade lite smått ovan – Star Wars är trots allt historien om just denna familj och ingen annan – så är nog anledningen till att Rey hänger på Jakku medan Kylo tjänar den mörka sidan samma som fick Luke att säga ”fuck it” och överge allt.

De nya Tie-Fighters och X-Wings ser fantastiska ut, inte sant?

Vad kan detta nya ”vapen” som vi såg en glimt av i den senaste postern egentligen vara? Dödsstjärnan 2.0? Hur toppar man egentligen en rymdstation med kapaciteten att förstöra planeter?

Fotbollsroboten BB-8, som även är helt praktiskt gjord, är redan en fanfavorit med all rätt. Men var har vi C-3PO egentligen? Av alla karaktärer de väljer att vara sparsamma med är jag ändå chockade att de väljer Luke och världens mest neurotiska diplomat av metall.

Rey hittar Lukes lightsaber vilket leder henne på en jakt efter den försvunne jediriddaren, med Vader-fanatikern Kylo Ren hack i häl? En stor del av handling är fortfarande ett frågetecken, men det uråldriga vapnet verkar i alla fall få agera McGuffin – så mycket känns säkert.

”Just let it in” – ja, jag är mer än redo för premiären 16 december, är inte ni?

Än så länge verkar detta gå vägen? Ingen tvekan har ännu infunnit sig hos mig, och bara de undviker överdrivet nostalgivurmande à la Jurassic World – ”it’s like poetry, it rhymes” – så är jag helt för vad som komma skall. Fast det var i och för sig också biobesökare i augusti år 1999, hur det slutade känner vi alla till tyvärr.   

Men i slutändan är vi alla Daisy Ridley just nu:

Daisy Ridley (Rey) reacts to the new trailer. #ReyIsBae

A video posted by Star Wars Movies (@starwarsmovies) on Oct 19, 2015 at 8:23pm PDT

Som om Yemi hade varit nedfrusen i en kryostillande sömn sen det tidiga 2000-talet, börjar nu isen längs hans ansikte smälta, redo att explodera med den nya singeln Fenix – en låt doftande av överarbetade rökmaskiner och med pulsen av frenetiska strobeljus taget ur en illegal klubbtillställning för ett decennium sen.

För den musikintresserade 90-talisten var ZTV en logisk tillflyktsort efter milleniumskiftet. Även fast kanalen erbjöd allt från uttjatade listettor till svettig hårdrock, vilade något mer lockande under tablåns senare timmar. Elektronisk musik härstammande från Europa likt trance, hardstyle och givna eurodance hade där och då ett hem, samt en kultur, ytterst främmande för någon vars klubbliv inte ens hade börjat bubbla.

Nu flera år senare återuppstår den – precis som fågeln – med Yemis senaste låt. En självsäker rap-odyssé om odödlighet, slumrandes i en annan tid med en alarmklocka satt på år 2015. Med rader om den vardagliga grinden tar rapparen sikte mot skyn – och får luft under sina vingar när producenten Yung Guds vrålande melodier assisterar – redo att aldrig någonsin återvända hem. Det är lika nostalgiskt som egensinnigt framåtsträvande, och Yemi gör sitt hittills största avtryck på ett Stockholm där endast nattljusen härskar.

Om inte vurmen för hardstyle-gnistrande ljudbilder var nog med låten, ges den desto mer sprängkraft när den ackompanjerande videon regisserad av Natan Gullström träder in i bild. Uppbackad av den redan nämnda producenten, rapkollegan Busu och dansaren Evelina Jacobson Potenciano – vars rörelser är av den hypnotiserande sorten – ges Yemi en storslagen entré och tas därefter på en medryckande resa. En vid vy över ett vattendränkt grustag blir till ett inferno helt i linje med musiken när vi alla tas igenom skärselden. Det är en rödfiltrerade adrenalinchock, gjord för att slita sönder sulor till medan synder dryper längs kroppen – med andra ord, droppa denna när ravesugna själar siktar mot himlen Gud.

Hösten kom utan någon förvarning, och nu står vi alla här frysandes i vinterjackan från förra året. När tiden då vi faktiskt kan ta del av solen verkar rinna ut allt snabbare, smyger enkelt känslan av hopplöshet sig på. Därför är det viktigt att alltid ha ett medel för att fly verkligheten till hands när vardagen trycker ner oss, och vad passar egentligen bättre i höstmörkret än en riktigt bra podcast?

Då talar jag inte om en där två mediasnubbar typ håvar in pengar på att snacka barndomsminnen. Istället tänkte jag något mer engagerande, med förmågan att skrämma och fascinera, gjort för att omfamna årstidens dolda mysfaktor:

Lore

Från folksägner till gamla mordutredningar, vår tids spökhistorier har en vid bakgrund av skrämmande sanningar och i podcasten Lore utforskar författaren Aaron Mahnke dem. I vad som kan liknas vid en klassisk amerikansk förlaga av Creepypodden – viralgranskaren Jack Werners hjärteprojekt om troll spökhistorier från Reddit – studerar Mahnke till exempel mytiska väsen som vampyren, hur yxan kom att bli skräckfilmsantagonisternas främsta vapen eller hur något så harmlöst som en docka kan skrämma livet ur oss.

Med ett soundtrack helt enligt de gastkramande ämnena, ett alltid lika fascinerande utbud av fakta som sträcker sig från 1900-talet till medeltiden och Mahnkes stilla stämma byggs en svårslagen atmosfär enkel att förlora sig i – ända tills man nästan förlorar sig själv i kalla kårar.

You Must Remember This

Det gamla Hollywood är ett mytomspunnet sådan, men oftast är det en myt polerad. Filmbranschen är väldigt noga med att inte kasta skit på fel folk om vi säger så, därför är skildringar av det förflutna Hollywood ibland oärliga eller bara blinda inför sanningen. Dock är detta inte fallet när vi talar om filmkritiken Karina Longworth vars podcast You Must Remember This berättar historier från en gyllene era som du kanske inte kände till, men gör bäst i att minnas.

Podden yttrar sig likt en ärlig dramadokumentär i ljudform där Longworth med hjälp av dammiga dokument, legendariska anekdoter och röstskådespelare försöker fånga ett essens av en tid kanske inte så skrupelfri som många antar. Vilka skådespelare flydde tjänstgöring i andra världskriget, för att sedan spionera åt nazisterna på amerikansk mark? Hur nära var Charles Manson ett liv bland filmstjärnornas glamour innan han slog tillbaka med en ökänd våg av mord? Och hur blev Greta Garbo skvallerpressens mest älskade enigma? Svaren på dessa frågor finner ni med Longworth, en oändlig apparat av kännedom och kuriosa, redo att teleportera er till Los Angeles boulevarder.

Welcome to Night Vale

Till skillnad från de andra två är denna podcast av det fiktiva slaget. I praktiken är Welcome to Night Vale en radioshow som sänds från en gåtfull ökenstad vid just namnet Night Vale, där dess underliga invånare och paranormala förteelser ofta är en del av programmets segment.

Podcasten har sen den startade för tre år sen släppt över 80 avsnitt och lockat till sig ett kultfölje av lyssnare. Påminner det om något? Ja, att likna podden vid Twin Peaks känns självklart lite för enkelt, men är i viss mån helt korrekt.  För med en känsla för mystik, surrealism och absurdheter gör den för lokalradio vad David Lynch gjorde för såpoperor med sin klassiska tv-serie. Sen kan även staden Night Vale ta till en rad rysliga metoder för att få en att överväga hur mycket tid man tillbringar med serien, dock står det klart att det rödljumna molnsceneriet vilandes över ett samhälle fyllt av slumrande mysterier är som gjort för att fly till när höstens kyliga trisstess bankar på dörren.

Få har väl gått miste om hur den brittiska garage och rap-hybriden grime har blivit en internationell angelägenhet detta år. Efter att Drake plockade upp slangen och hela genrens elit härjade med eldkastare på scen tillsammans med Kanye West har varje man börjat veta bättre – och de vet att Skepta är i fronten av den rådande globala spridningen.

Denna Shutdown-mc och BBK-de facto möter nu producenten tillika landsmannen Klimeks – vars hypnotiserande melodier och dånande basgångar, klingandes likt sci-fi-trap, har gjort honom till en av de vassaste bland Soundcloud-belägna beatmakare – för en remix av singeln Nasty.

Med Klimeks i registolen förflyttas Skepta och hans gäng från en klar dag i norra Londons grimedjungel till en dunkel och strobepulserande moshpit dränkt i neon. Vita Nike Runners och Stone Island-jackor glimrar likt reflexvästar i mörkret, med Skeptas aggressivt men medryckande flow intakt. Det hela är ett perfekt möte mellan två världar, där en lämnas med förhoppningen att Grime-legenden och producenten en dag kan mötas i studion för något mer än en remix – vilket endast är en tidsfråga med tanke på hur Klimeks de senaste åren har tagit sig fram på ett futuristiskt ånglok bland resterande Soundcloud-producenter, en term nästan lite nedvärderande vid det här laget egentligen.

Skeptas kommande album Konnichiwa väntar just nu runt hörnet, samtidigt jobbar Klimeks på en ny ep och fortsätter att skapa fantastiska grejer tillsammans med sitt kollektive Wavemob där vi bland annat finner rappare som Spoze. När dessa herrar är klara med 2015 lär allt vi vet och känner vara, ja du gissade rätt …

Stockholms självbetitlade gulligaste och äckligaste band Dolores Haze tar i sen senaste musikvideo oss med ner i underjorden, och låten Touch Me genomgår en förvandling från euforiska Kraftwerk-influenser till gotiska och postpunk-aktiga mardrömmar.

Det är som någon har tagit det danslystna hjärtat i singeln som släpptes förra månaden och snärjt in den i taggtråd. Från att ha omgetts av pulserande synthar fylls nu atmosfären sångerskan Groovy Nickz släpiga stämma sätter av skriande och tungt medryckande ackord, som gör mig redo att släppa allt och spendera mina resterande dagar med att tapetsera Robert Smiths nylle längs lägenhetsväggarna.

Även ifall låten på egen hand kickar igång alla ens melankoliska dansluster, så skadar knappast den gastkramande men fantastiska musikvideon. I en tillsynes enda lång tagning får vi följa hur bandmedlemmarna faller som en morgonstjärna genom ett Lynchian-snetrippat sceneri av frisläppta hämningar och syndfullt beteende – nämnde jag att detta kanske inte är något disco lämpat för jobbdatorn? Hur som helst är det bland det bästa och mest djärva jag har avnjutit från något svenskt band i år.

Albumet The Haze Is Forever släpps den 13 november. Videon regisserades av Natan Gullström – som tidigare har samarbetat med Yemi – och Rikard Jarl, för props lär ges.