Bland all bra och nyskapande rap 2015 har att erbjuda gör Divine Council och Lord Linco den mest spännande.

Att det finns gott om grupper och kollektiv inom rap är knappast någon underdrift. Sedan internet blev en av genrens främsta redskap sprudlar det med konstellationer av likasinnade artister bland det vida nätets alla hörn. Utbudet kan dock kännas överflödigt när alla inte erbjuder någonting nytt, utan snarare följer trender. Detta är dock inte fallet med Erykah Badus nya favoriter i Divine Council, ett kollektiv bestående av Cyrax, ICYTWAT, $ilkmoney och dess de facto Lord Linco, som i helgen släppte sitt nya album.

På Love Hard, Die Young mixar Virgina-rapparen influenser som obskyr soul, avant garde rnb och skränande punkrock likt en självlärd kock, lagandes en middag för två han i slutändan vet att han äter själv. Resultatet blir till en säregen stil, svår att placera, vars skrovliga ljudbild gör Linco till en oslipad diamant värd att ställa ut i en Post-Based värld.

Med sin skrovlig röst ämnad för en vocoder kan Lord Lincos unga knarknynnande stämma famla mellan scenerier uppbyggda av Always Friends dramatiska synthar, för att landa bland de 808s-flytande tropiska housetonerna Lateisha erbjuder och lyftas till ovan med Place Like This vemodigt pitchade änglakörer. När den högt ljudande basen och trummorna sedan kickar in hintar det om ett artisteri förfinat men medvetet bristfälligt, likt hur en repad cd-skiva kan hitta undangömda melodier i en hackande loop.

Över elva spår lyckas renässansmannen helt enkelt springa varv runt både progressiva rnb-sensationer och Atlantas trapscen med sitt hårdnackade men ack så mjuka flow, lämnandes alla med en förvirrat avundsam blick på sina ögon. För att ta renässansliknelse än längre verkar Linco och hans vänner sätta Bastiljen i brand just nu, och Versailles inneboende gör bäst i att stå redo vid portarna.

2015 har varit ett starkt år för de unga artister vars talang har bemästrat Soundclouds kapaciteter. Men bland alla låtar som pendlar fram och tillbaka i myllret av reclouds – alltså musikdelningsforumets benämning för retweets – sticker Lord Linco, tillsammans med Divine Council, ut allra mest. Efter låtar med Power Rangers-referenser, förkrossande klubbkvällar gjorda för tv-sända tonårsromans och ett generationsenligt doftande R Kelly-flexande kan säkert resten av världen inse detta. 

Med sin fjärde film tar en av de mest lovande regissörerna just nu sikte mot nya utmaningar bland stjärnorna.

Sen debutfilmen Shotgun Stories har Jeff Nichols skildrat den amerikanska södern likt ingen annan, med en stillsam känsla för det vackra men dramatiska, där en vy över Arkansas torra slättar kan bli till något lika hjärteskärande som skrämmande. Efter att ha rönt framgångar med Take Shelter och Mud – vilket även var det officiella startskottet för McConaissance – är han snart tillbaka med sin kanske största utmaning hittills: sci-fi-dramat Midnight Special.

Även ifall trailern inte gör det uppenbart agerar här för fjärde gången Nichols lantliga barndomstrakter i södern sceneri för ett drama med den långlivade skådespelarpartnern Michael Shannon i huvudrollen. I detta Starman-esquea och John Carpenter-inspirerade äventyr spelar Shannon fadern till en son med något utomjordiska krafter, vilket leder till att den ondskefulla staten – ledda av en måhända mer sympatisk Adam Driver – ger sig ut på en jakt efter de två.

Nichols är utan tvekan en av mina moderna favoriter i registolen och han har ännu inte gjort en dålig film – efter att ha sett trailern tvivlar jag också på att Midnight Special skulle vara den första att floppa. Med en indiedoftande talang för finstämt nagelbitande och alla de fantastiska vyer en filmkamera kan fånga är Nichols det mest spännande namnet Hollywood har att erbjuda 2015. Dock är sci-fi ett stort steg från rivaliserande bönder och kontemporära Tom Sawyer-tolkningar, men jag vill tro att regissören ännu en gång kan bringa något nytt med hjälp av tidslösa influenser – hans lågmälda signaturer tycks i alla fall finnas där.

Om han nu lyckas, ja då väntar säkert ord om nya Spielberg runt hörnet.

Det är svårt att tänka sig var Tupac hade befunnit sig idag ifall han inte sköts ihjäl den där septembernatten i Las Vegas 1996 – huruvida han hänger på en undangömd och illuminatiägd ö med Elvis tänker jag inte spekulera i. Hade den legendariska rapparen idag lagt mer tid på skådespelandet eller än en gång bytt hemvist, nu från Los Angeles till Atlanta, och rappat över beats av Metro Boomin?

Makavelis hypotetiska framtid går alltid att spekulera kring men en sak är i slutändan säker, den tid han tillbringade i liv är en fascinerande sådan, så pass att det är ett under att vi ännu inte har en film baserad på rapparens liv. Efter framgångarna med Straight Outta Compton är nog producenter mer benägna än någonsin om att förverkliga detta, men kontraktdispyter och annat dylikt drar ut på processen.

Tur då att vi har Kina, vars ekonomiska dragningskraft har gjort dem essentiella när en blockbusterfilm ämnad för biosuccé skall marknadsföras. Om din film har en scen som utspelar sig i Kina, eller bara en skådespelare härstammande därifrån, kan det inbringa miljoner i intäkter. Detta faktum verkar dock ha gjort dem lite maktgalna – vilket kanske inte är något nytt – när de nu lanserar en film om Tupacs liv, innan Hollywood ens har hunnit spela in en egen.

Visst, fördomarna säger att det borde handla om en film vid namnet Way of the Killuminati där west side och east side gör upp i en blodig kung fu fight. Dock är detta något ännu mer förundrande. Från trailern att döma handlar filmen om en kinesisk student som under ett skolarbete om Tupac får kontakt med en tidigare bekant till rapparen, och därifrån blir det bara otydligare.

Känslan efter att ha sett den 4 minuter långa förhandstitten är måhända lite mer Killa Season med en social thugaktivistisk kontext än 8 Mile när det kommer till produktionsvärde. Samtidigt verkar den laddad med mer dramatik än vad Biggie-filmen Notorious någonsin gjorde, så vem vet, kanske är detta ändå något för alla äkta konspiratoriska hiphophuvuden där ute? Om inget annat verkar Tsalta Baptiste i rollen som Tupac ämnad för en lysande karriär, eller?

TV-hösten är över oss och vi druknar sakta men säkert i det flödande utbudet av serier.

Som så ofta verkar en stor del av dessa serier ha endast en målgrupp i dess sikte: grabbar. Ja, tv tycks ofta vara ett medium utformat för just män, vilket HBO om några – med serier som Entourage, Oz och Ballers – har kapitaliserat på och låtit andra kanaler ta efter.

Men vad krävs för att skapa en av alla dessa serier? Jag som en vit man i 20-årsåldern är ändå en del av målgruppen och kanske, bara kanske, bäst lämpad för att berätta detta. Ladda fördelaktigt upp med (tv-)maratonvänliga kläder och pizza, för nu tänker jag tar er igenom de fem stegen till en perfekt ”grabbig HBO-serie”.

1. En manliga protagonist

I huvudrollen, eller till och med huvudrollerna, krävs en man att antingen identifera sig med eller bara känna ett allsmäktigt avund inför – så länge det är en man funkar egentligen allt. Men vem är egentligen denna protagonist? För att besvara den frågan krävs ännu fler punkter:

1. Låt han vara snygg, men kanske lite ovårdad så vi inte går miste om igenkänningsfaktorn.

2. Ge han åsikter, och låt dem ljuda, för ingen man i fronten av en HBO-serie håller sin käft – nej, han sätter alla de som opponerar sig mot honom på plats.

3. Än bättre ifall punkt två backas upp av en humorbegåvning så edgy att K Svensson skriver om sitt cv och beger sig till Arbetsförmodligen.

4. Knarkar snubben? Ja, bland all alkohol och linor av kokain har han kanske till och med tid för en cigg då och då.

5. Sen ifall han är begåvad med det kvinnliga könet, ja, låt oss kanske bara segwaya till andra steget.

2. En kvinnlig… SEEEEEEEEEX

HBO är inte lik alla andra kanaler, som behöver tänka ett varv extra när det kommer till sexscener och kameravinklar. Här är censuren bannlyst och istället erbjuds ett harem av nakenhet.

The vag full frontal? Det vet du.

Bröst? Ja, och gärna av den fylliga sorten.

Kukar? Öh, nej, om det är något en grabbig HBO-serie inte behöver så är det bilder av det manliga könsorganet. Tittarna vet redan hur en fallos ser ut – de bär på en själva, nämligen.

Det enda som skulle kunna vara värre än en kuk i tv-rutan är en kvinnlig karaktär med någon form av narrativ. Vad kan ens en serie om en kvinna handla om, mens, eller?

3. Våld – av den blodigaste sorten

Förutom okontrollbara sexorgier kan HBO även slå på extra – och då menar jag bokstavligen – med dess våldsbruk. Behöver du varva ner efter jobbet med att se huvuden flyga likt bollar i en baseballmatch? Om våld var en sport hade HBO slaktat det racet rakt igenom, alla fans av Game of Thrones vet i alla fall det.

4. Ett soundtrack din offentliga Spotify inte behöver skämmas för

Musiken gör atmosfären, och i detta fall även festen. Finns det ett bättre sätt att kicka igång ett givande samtal med en tjej du har stiftat bekantskap med på en efterfest än ”den här låten som spelades i min favoritserie”? Nej, förmodligen inte, och tur nog vet HBO vad du gillar. Rock, rap, elektroniskt eller rent av klassiskt – musiksättarna har ådror gjorda av allt från Diplo till Rolling Stones, redo att försäkra dig om att din älskade tv-serie alltid kan vara vid din sida, eller ja, i dina öron om inget annat.

5. Martin Scorsese

Varje fulländad grabbserie behöver i slutändan en producent som kan ro projektet i hamn. Visst obskyra individer likt Nic Pizzolatto eller George RR Martin finns, men i detta läge är dock det säkraste kortet den amerikanska populärkulturens egen gudfader: Martin Scorsese.

Vi talar ändå om en regissör vars liv har gått ut på forma filmer efter män han själv önskade att han var. Mean Streets, Goodfellas, Casino – alla verk skildrandes gangsters Scorsese inte hade stake nog för att bli, en karriärserfarenhet som borde kunna placera honom i epicentrumet av tittarnas virvlande psyke.

Och om du, som tjej, någonsin skulle befinna dig i en killes lägenhet där affischer från minst en av dessa filmer sitter uppe på väggen – vänd om, släng en stol genom fönstret och ta brandvägen eller bara vad som helst. För oddsen är att du aldrig kommer få ut något ur en relation där motparten kan citera Joe Pesci, aldrig. 

Med alla stegen avklarade, vad får vi då:

Det är bara att börja skåla med glasen, för klart är det att vi snart har ännu en grabbig HBO-serie att ta del av: Vinyl. Dock borde jag väl ärligt talat säga nu då jag, personligen, hellre skulle konsumera all den kokain Bobby Cannavale tycks göra i serien och sätta mig framför Öppna Kanalen än att se ett avsnitt av någon rockfantasi Scorsese har skapat tillsammans med Mick Jagger.

Att Terence Winter har gått med på detta, ännu en skildring av rock n rollens ljuva 70-tal – laddad med sex, droger och attityd. Precis vad världen behöver, precis lika mycket som denna bittra värld behöver mer av Ray Romano.

Visst, Scorsese gjorde en utmärkt rockdokumentär med The Last Waltz, och med den bedriften kommer HBO försöka lura i dig att Vinyl är något sevärt. Men vi lever i en tid då det finns outhärdligt många bra tv-serier att ta del av, och då lär vi lägga en hel del tanke på våra val.

Så när denna serie har premiär nästa år, tänk efter, för ja, det finns betydligt roligare tv där ute än den där 70 procent av karaktärerna är destruktiva snubbar vars miserabela leverne i slutändan kommer lösa sig – för de bakom serien förväntar sig helt enkelt inte att vi som tittare skulle kunna efterfråga mer.

Med trailern till Gods of Egypt dör drömmen om mångfald i Hollywood med varenda CGI-animering. 

Vilken är egentligen den äldsta klyschan bland storslagna Hollywood-produktioner? Kan det vara, sen datoranimeringarnas intrång, de hyperboliska robotorgierna? Eller den klassiska mansrollen, med en kvinna inspärrat i något torn eller liknande suktandes efter ett par omfamnande muskulösa armar?

Kanske, men allra äldsta är nog måhända en av de äldsta konstruktionerna någonsin: rasism, som till och med kan kombineras med robotorgier – se Transformers 2 för ett par afroamerikanska nidbilder gjorda av metall.

Filmbranschen har sedan länge varit djupt rotad i rasism, det är ett faktum många känner till och självmant blundar för. Men med det annalkande pk-samhället varenda flashback-troll fruktar kan inte ens Hollywoods fallenhet för hudbaserade val av skådespelare fortlida. Dock verkar inte skaparna bakom filmen Gods of Egypt ha fått pm:et, för ja vi ska återigen besöka filmvärldens bild av den antika Egypten och än en gång är det mer än ökensanden som bländar ens ögon.

De inblandade i denna buddycop-rulle, om en tjuv och en mytologisk Gud i ett minst sagt gudafruktigt Egypten, lär känt hur samvetet vacklade och kollapsade likt en diabolisk bakfylla när Ridley Scotts whitewashing-epos Exodus: Gods & Kings förra året lynchades av kritiker och biobesökare för sin skeva tolkning av de gamla testamentets Egypten. Denna Alexander Proyas-regisserade rulle tar nämligen priset i vitmålning av ett historiskt faktum: människor i norra Afrika är inte vita och har aldrig varit, men ändå bär filmen på en rollista där Chadwick Boseman tycks vara den enda rasifierade.

Hur omfattande denna form av rasism faktiskt är blir påtaglig med den första trailern, där vi ser smakprov på Hollywoods gamla 50-talsanda – i allt annat än god bemärkelse. Se till exempel på skådespelaren Brenton Thwaites i en av huvudrollerna som tjuven Bek. Här talar vi om en nästan okänd australiensisk skådespelare som har sminkats till någon producents bild av hur en egyptier såg ut för 1000-tals år sen – vilket kanske är en kontemporär klassiker i jämförelse med den gången Mickey Rooney lekte asiat i Breakfast at Tiffanys – bara för att det, enligt all statistik antar jag, säkrare mer biobesökare jorden runt.

Huruvida det fanns en mer talangfull skådespelare med en hudfärg som inte är vit spekulerade säkert ingen i, för om det är något Hollywood älskar så är det historierevidering – American Sniper nominerades trots allt till en Oscars för Bästa Film – medan de hatar mångfald.

Som om inte historierevideringen av ett folk var nog besudlar även Gods of Egypt sina egna huvudkaraktärerna: gudarna. Filmen påstår sig vara en storslagen tolkningen av Myten om Osiris och Isis, som i korta drag handlar om hur Osiris mördas av Set för att sedan utmanas av den förstnämndes hemliga son Horus – vilket med andra ord är den klassiska premissen för ett hundratals mytologiska epos, dock har denna tydligen en hel del underliga sexritualer som jag till viss del kan förstå att de skippade.

Men hur kan man klanta till ett av världens äldsta recept på framgång? Ja du tar lite av Percy Jacksons handling, blandar ut det med Clash of the Titans-remakens katastrofala effekter och resultatet blir en CGI-frossa, gjord för ett premiärdatum i februri, där färgskalan är spya och alla gudarna – förutom Boseman – är vita kolonisatörer. Egentligen har människor inget samröre överhuvudtaget med gudarna i den antika Egypten, men det är väl försumbara detaljer när du gör en film som liknar Stargate på tjack?

Allvarligt talat Hollywood, Egypten ligger kanske nära Europa men det är ändå inte en del av Europa. Sen har faktiskt även vi rätt coola gudar om jag själv får påstå och – precis som ni – är deras största fans rasister. Kanske vore det en idé att göra en film om asagudarna där samtliga skådespelare är rasifierade, jag menar någon form av kompensation är väl på sin plats?