Det eviga konstprojektet Shia LaBeouf återvänder än en gång med en livestream av en potentiell stöld.

Efter ett år av stulna bars, green screens och ett antal alkoholdränkta eskapader – allt kanske i samma veva – börjar det bli svårt att förutspå vad skådespelaren ska göra härnäst. Ja ingen kan väl förneka att filmstjärnan känd från Michael Bays robotfantasier och Lars von Triers sexfantasier har gjort en del tveksamma val. Kanske är det därför han – just nu – befinner sig på en amerikansk biograf för ett 72-timmars långt maraton av hans egna filmer, spelade i kronologiskt bakvänd ordning? Vare sig du har tröttnat eller ej på dessa konstnärliga hit and runs från LaBeouf lär du medge att idéen låter spännande, om inte lite skrämmande.

Därför presenterar konstnärerna Nastja Säde Rönkkö och Luke Turner en livestream, från biografen, fokuserad på Shia LaBeoufs ansikte. Varför? Ingen aning. Det kan handla om ånger, men kan även vara en närmare studie av vad den fjärde Indiana Jones-filmen egentligen gör med en människa. Eller så gillar folk bara att stirra på LaBeoufs fejs, i så fall kan jag bekräfta att ja, det har ätits popcorn. 

En sak till, och jag borde här egentligen be om ursäkt för att jag uppmärksammar detta spektakel, men glöm inte spelschemat:

Here's Shia LaBeouf's movie schedule. It might be wrong, but it might be right! pic.twitter.com/Uwy1hJxTwm

— Jen Lewis (@thisjenlewis) November 10, 2015

Längtan efter det nya äventyret i en galax långt långt borta börjar bli outhärdlig. Efter att förra månaden ha fått vad vi trodde var den sista trailern innan premiären av Star Wars: The Force Awakens, tvingas nu alla fans – som har lagt timmar på analyser och teorier– att lämna sin kryonedfrysningen. För idag släpptes en internationell trailer, med en massa nytt att spekulera kring.

Rey gör det äntligen, nästan officiellt, var hon härstammar ifrån. Vi får se mer av R2-D2 och C-3PO:s framtida ersättare BB-8, som kan spela exakt samma roll i denna film som sina föregångare gjorde en gång – vilket antingen är briljant eller mer som George Lucas definition av poesi.

Även Kylo Ren syns här flexandes mer med sin lightsaber, och Finn övertygar oss om att han faktiskt heter just det. Sen är det väl ändå rebellbasen på Yavin 4 från första filmen som Leia hänger på? Ja en del är fortfarande rätt oklart, men det är uppenbart att JJ Abrams inte planerar några större utsvängningar. The Force Awakens kommer att spela ett rätt säkert spel där de kan vinna med något som känns nytt och fräscht men igenkännbart, utan att bli för beroende av nostalgieffekten.

Från Sydney till Portland, på Soundcloud finner vi inga landsgränser när två av årets mest prominenta namn på musikdelningsforumet samarbetar.

Representerar Australien gör regenten av bubbelkicks och synthladdade symfonitraps: UV boi – som på första singeln från sin kommande ep [L-UV] samarbetar med min personliga favorit EASTGHOST. Kombinationen av dessa artister tillika producenter är en vi kanske inte visste att vi saknade, men när de äntligen möts är känslan att vi har längtat efter detta sen de två reggade sig på Soundcloud.

If She, Is He är en komposition helt sammansatt av UV där flämtande andetag, basgångar av en annalkande domedag och sprudlande synthackord förvandlas till en bitterljuv palett för Eastghosts filtrerade röst. Låten i sig känns som ett praktexempel på hur en kärleksballad av beat-generationen kan yttra sig, där varma känslor blandas med självhat och luster med rädsla. Ljudbilden kan liknas vid att uppleva slutskedet av en tonårsromans, nedsaktad i tempo för att varje naiva hjärtekrossande ögonblick ska kunna tas in.

Vi har länge väntat på en ny och bra ”joint” från Spike Lee – regissören vars karriär har blivit synonym med starka skildringar av afroamerikaners upplevelser i ett rasistiskt USA, men som under senare år tycks ha tappat fingertoppskänslan. Men efter den frustrerande onödiga Oldboy-remaken och den ojämna Red Hook Summer är kanske upprättelsen här med Chiraq. Men bara kanske.

Först en snabb bakgrund. Kring 2010-talets början växte nämligen en ny subgenre inom rap vid namnet drill upp ur gängkrigens brutalitet i Chicago. Över gastkramande och trapinfluerade beats gav unga rappare som Chief Keef en aggressiv inblick i stadens gängvåld ackompanjerat av adlibs och medryckande refränger, vars slagkraft väckte en skrämmande fascination världen över. När det stod klart att fler människor miste livet dagligen i staden än den amerikanska krigsföringen i Irak myntades namnet Chiraq av drillpionjären King Louie.

Från första början var det uppenbart att Spike Lees skildring av staden och gängkrigen den tampas med kunde bli en kontroversiell sådan, redan före inspelningen började hamnade filmskaparen i bråk med Chicagos borgmästare över titeln. Och nu med den första trailern står det klart, att ja, en del diskussioner lär kunna mynna ur denna historia – men frågan är ifall det är de efterfrågade.

Med den antika grekiska komedin Lysistrata som grund handlar filmen om hur kvinnorna i Chicagos kanske farligaste område Englewood går samman för att få ett stopp på dödandet. Ifall männen tänker fortsätta mörda kommer de helt enkelt sluta ha sex med dem. En hedervärd premiss, men av trailern att döma – där humor och ett budskap om att vapen suger tycks blandas – verkar Lee helt ha gått miste om den historia han borde ha berättat.

Drill har lärt oss att tillvaron i Chicago är allt annat än någon solskenshistoria. Med musiken kom så klart även musikvideos, och de om något visade upp en bild av stadens rådande verklighet. En bild rå och blek, långt ifrån glamorös, fullspäckad av vapen men även energi från de unga svarta män flexandes med dem. För sanningen är att i gängkrigens epicentrum finner vi just de unga svarta män vars ansikten vi har skymtat på Youtube. Det är inte på låtsas när de tjuter bang bang med en pistol i handen framför en kamera, utan det är mer verkligt än någon modern rapbeef. Skott avfyras varje dag i Chicago och fingrarna längs avtryckarna tillhör allt yngre individer, precis som de kulorna är avsedda för.

Men istället för att visa realiteten tycks Spike Lee valt att skapa något långt därifrån. I filmen Chiraq bubblar staden av färger, blekheten vi känner igen från musikvideos är som bortblåst i Lees tolkning av ”the windy city”. Ett slöseri med tanke på alla de unga talangfulla videoregissörer staden sitter på, varför kunde inte Lee låta deras bild av sitt hem spegla hans vision? I filmen Chiraq talar även alla teatralisk slang, som om det inte är ett uppenbart försök att flörta med den Oscarssäsong filmen har premiär under, maskerat som progressiv språkanvändning eller någon skit. Sen är kanske det mest upprörande i filmen Chiraq att de manliga huvudrollerna spelas av Wesley Snipes, Dave Chappelle och häpnadsväckande nog Nick Cannon, alltså ett gäng medelålders män – att unga män dödar varandra på riktigt blir där med allt svårare att ta in när de representeras av dessa avdankade skådespelare.

Addera sedan den satiriska tonen och faktumet är uppenbart att Lee har flytt från den sanna historien. Bara för några dagar sen sköts en pojke på nio år ihjäl i Chicago, men visst, en film om några vuxna män förbannade över att de inte får ligga är skildringen gjord för att tackla våldsdåd likt detta? Jag tappar nästan andan av den djupa suck faktumet tvingar fram.

Var är förresten stadens unga musikaliska talanger? Jag vet att bland annat Sasha Go Hard och Young Chop har någon form av roll, men var är de? Om detta nu verkligen är en film gjord med syftet att påverka och tvinga fram en förändring, varför inte göra det med de som känner staden allra bäst i fronten, varför inte berätta deras historia? Nej, istället ska 35 år gamla Cannon, som inte heller är någon vidare erkänd dramatisör, spela en rappande ”savage” – eller ja, tonårig gängmedlem ifall vi ska skippa slangen – samt göra filmens drill-soundtrack?

När vi ändå talar om savages är det värt att nämna att gängen verkar vara uppdelade i en varsin färg likt blood och crips, ett konstnärligt försök att förenkla antar jag, dock blir det här än en gång påtagligt hur distanserad filmen är från verkligheten då stadens största gäng Black Disciples har tre färger: svart, röd och blå. Men Samuel L. Jackson i en orange kostym är helt enkelt mer tilltalande för biopubliken än några grabbar helt klädda i märket True Religion med långa dreads krypande längs deras ansikten, i alla fall om du satsar på göra en film som kan dra in pengar framför kanske något mer indie-esque.

En regissörs uppdrag är främst att berätta historier, inte verkligheten – filmer är trots allt ofta en flykt från den. Men när du tar öknamnet gett till en av världens dödligaste städer samt deras vardag och kultur för att sedan filtrerar den genom någon färgglad Hollywood-maskin, ja, då framstår din motivation som filmskapare något skev och en känsla för ansvar avlägsen. För i slutändan är kanske verkligheten, om inte den bästa, den viktigaste historien. I detta fall är den dock inte en lämplig palett för egna konstnärliga utsvängningar av den magnitud demonstrerad i trailern till Chiraq.

Förra året firade Spike Lees klassiska film Do the Right Thing 25 år, en film där både humor och en brutal ärlighet förankrad i verkligheten gav berättelsen om relationer bland etniciteter i New York sprudlande artisteri och betydelse. Den berättelsen håller än idag och hyllas fortfarande av människor boende i staden under den tiden. De känner igen det pulserande sceneriet, de fantastiska karaktärerna och den dunkande hiphoppen. Hur många Chicago-bor kommer känna igen sig i den satirbuskis Chiraq tycks vara?

Nej, Spike, den eftertraktade upprättelsen fortsätter att slinka mellan dina fingrar, du skulle bara ha gjort de rätta och struntat i detta projekt.                

Med novembers mörker kring hörnet bestämde jag mig under helgen för att göra en mix i Halloween och Alla Helgons tecken.

Med inspiration av 90-talets – och numera även 2010-talets – craze för tonårshäxor och gamla skräckfilmer slängde jag ihop denna mix för hand i FL Studios, döm mig därför inte för mycket när det kommer till övergångarna. Resultatet blev en blandning av akustisk emo-trap, sorgligt nedpitchade Justin Bieber-remixer, gammal fransk coldwave och en del häxkonst – guldstjärna till den som känner igen bonusspåret. Om den enda högtiden du bryr dig om är Midsommar och alla de svenska traditionerna finns i alla fall två låtar från de svenska producenterna GRXGVR och CVRL att hålla utkik efter.

Men har du ännu inte kommit över den gångna helgen och vill komma närmare de ockulta, eller bara lyssna på ett oklart urval av bra låtar, är det bara att tänd några ljus och trycka på play.

Tracklist:

1. GRXGVR – Northbound
2. Asylum Party – Julia
3. nothing,nowhere – lake house feat. Mikey The Magician
4. Jack Ü – Where Are You Now feat. Justin Bieber (KamiYa remix)
5. NYQUILL – Fell Ur Love
6. Roy Wood$ – I Got (WTCHCRFT remix)
7. Hellion – We Drink the Blood, We Eat the Body feat. Fifty Grand
8. EASTGHOST – Lethe
9. HNRK – Nekrophag
10. Skepta – Nasty (Klimeks remix)
11. glocque – Quelling Deposit
12. CVRL – You
13. Cyrax – I Like