Med mindre än en månad kvar tills The Leftovers återvänder släpper HBO en andra trailer från seriens efterlängtade återkomst. Redo att bli deprimerad till tonerna av Max Richters musik än en gång?

Skaparen Damon Lindelof har nyligen, i både intervjuer och podcasts, diskuterat hur de första säsongerna av Lost och The Leftovers var några av hans mest påfrestande utmaningar. Har han kunnat andas ut under inspelningen av The Leftovers andra säsong är frågan?

Ja serien tycks i alla fall andas mystik och intriger likt aldrig tidigare, vilket är lika lockande som skrämmande. Första säsongen var nämligen helt baserad på Tom Perrotas bok med samma namn och Lindelof är nu, tillsammans med författaren, ute på okänt vatten. Dock verkar den kreativa relationen mellan de två vara en givande sådan där Perrota kan tygla Lindelofs överdrivna begär för oförklarliga mysterier.

Ta del av trailern nedan där vi ges en bättre inblick i det snart förlorade paradiset Jarden, en stad vars befolkningen bland annat löser grannfejder med medeltida straffmetoder. Justin Theroux ska nog skatta sig lycklig över faktumet att han har en egen ciggrökande Obi-Wan Kenobi vid sin sida.

För nästan exakt nio månader sen blev premiärdatumet för Stephen Colberts intåg i Late Show-historien officiellt. Även ifall den smärtsamma väntan inte riktigt kan liknas vid en graviditet så var det ändå förlösningen av en pånyttfödd (?) Colbert det amerikanska folket – och jag av någon mirakulös anledning – fick bevittna under natten.

Till de igenkännbara rösterna av Colberts fans skanderande ”Stephen”, som de alltid gjorde under hans tid som sin republikanska Bill O’Reilly-persona på Comedy Central, skuttar programledaren iklädd en färgenlig marinblå kostym in på Ed Sullivan teaterns scen – samma som David Letterman tidigare har härskat över i hela 22 år – för sin allra första monolog. Nerverna är tillsynes obefintliga, tillskillnad från när till exempel Seth Meyers tog över NBC-motsvarigheten Late Night, samtidigt är det en orättvis liknelse. Colbert är rutinerad i gamet efter att ha spenderat nio år drivandes med den amerikanska högern, där snackar vi ändå bootcamp.

Även fast den prisbelönta programledaren aldrig har varit någon standup-komiker per se så var han, som sagt, inte helt oväntat trygg med att dra av några skämt framför en lättillgänglig publik – även fast han sedan sittandes förundras över hur någon faktiskt pallar att stå upp och skämta i mer än fem minuter. Styrkan ligger dock i de följande segmenten. Vi har bland annat en introduktion till den mer ockulta sidan av snack-tv-branschen när programmets sponsor visar sig vara en relik från uråldriga tider då demoner härskade, demoner som även råkar ha en svaghet för hummus. Colbert tar här tillfälle i akt och briljerar ohindrat på det vis någon uppfostrad inom improv borde göra.

Vi lämnas sedan med en hint om att det ockult kan bli en långlivad följetång inom programmet, då Stephen är redo att göra vad som helst för framgång, och jag kan helt ärligt bara applådera hans lustande efter kommersiell makt.

Men Colbert var inte den enda i programmet som tog sina första steg, på främmande mark, mot en maktposition. För vad är egentligen amerikanska talk shows utan ett eller annat Donald Trump-skämt nuförtiden? Stephen som den satiriker han är drev både med medias kärlek för Trumps bisarra och idiotiska eskapader till presidentkampanj, för att sedan själv falla för lockelsen, samt en hel del Oreos bara för att vara riktigt jävlig mot USA:s kanske – mycket möjliga – framtida president.

Trump-skämt är ett säkert kort för någon med en historia inom politisk satir, men många tittare främmande för Colberts karriärsmässiga bakgrund lär ändå ha lämnats undrande huruvida detta är en talk show eller bara ett avsnitt av The Colbert Report. För medan programledarens urspårade mantra går hem hos redan dedikerade fans och den yngre publiken sitter förmodligen de äldre med händerna begravda i sina gråhåriga skalpar. Är det en karaktär de bevittnar eller är det den riktiga Colbert? Att finna ett utrymme bland den bredare publikens hjärtan är efter första avsnittet uppenbart hans största och svåraste uppgift.

Dock lär vi alla minnas att David Letterman var något av en udda figur när han själv entrade branschen, med nyskapande inslag som kunde lämna tittarna förundrandes. Ser vi till nutidens talk show-klimat där Jimmy Fallon vinner framgångar på alltför manusbaserade program med intervjuer skräddarsydda för att bli virala hits och lip sync-battles på lip sync-battles, kan Colbert precis som Letterman ge formatet nytt liv med ett fokus på en underhållande och egensinnig helhet – inte bara 45 minuter uppdelade i tv-formaterat klickbete.

Med premiären står det klart att Stephen Colbert tänker göra sin egen grej, vilket inte lär gå hem hos alla, men så länge det snuddar vid det ockulta en eller två gånger i veckan är i alla fall jag mer än redo att gorma ”Stephen Stephen” tillsammans med resten av fanskaran. Ser vi till debutanter från tidigare år spelar dock Colbert i en helt egen liga, som mycket väl kan växa i popuaritet match för match.

Övriga talk show-snackisar:

Gästerna

Att bjuda in den tredje roligaste från Bush-familjen är ett något oväntat val av första gäst. Men med tanke på Colberts erfarenhet bland konservativa farvatten var kanske den republikanska presidentkandidaten Jeb Bush självklar. Intervjun var dock en udda om tämligen underhållande sådan, nästan en nedtonad variant av vad vi hade sett ifall det var The Colbert Show som Bush gästade. Men det säger en hel del att det största jublet uppstod när den äldre brodern George nämndes. Kanske hade det varit bättre att bara låta den amerikanska komikern, med en mytomspunnen åtta år lång karriär, gästa programmet med sina målningar eller liknande?

Sen har vi också George Clooney, men vad finns det egentligen att säga om Clooney? Han är kanske den gulligaste av sympatiska Hollywood-kändisar som existerar – även ifall det kanske var hans ”onda tvillingbror” med karaktärsenlig ansiktsbehåring?    

Öppningsmonologens bästa skämt

CBS-vd:n Leslie Moonves satt armerad med en knapp, redo att stänga ner Late Show i utrymme för den oförglömliga serien The Mentalist. Ett hot värt att ta seriöst.

Husbandet

En annan stark debutant under kvällen var jazzmusikern Jon Batiste som leder husbandet Stay Human med ett piano och hans signaturenliga melodika. Även ifall Colbert och Batiste relation inte verkar vara baserad i komiskt småsnack som sina föregångare så var Batiste närvaro minst sagt påtaglig, bland annat i form av en rad fenomenala danssteg. Det storslagna musiknumret som avslutade premiären borde även göra Questlove och de andra i The Roots något svettiga när det kommer till tronen över jazzmusiken inom talk shows.

Kan Clooney intervjuas utan ett skämt om hans framgångsrika fru?

Nej självklart inte.

Ockulta önskemål

Efter ”El Luke Keso Tep” – eller entiteten Google inte kan hjälpa mig med att stava – vill jag ha flera ockulta karaktärer i Late Show. Kan Jay Z gästa och berättar hur intagningsproven till illuminati fungerar utan att avrättas kort därefter? Eller kan Colbert öppna upp portaler till andra dimensioner för ett skojigt segment där Cthulhu maskerad med brun utan sol och en illasittande peruker försöker bli USA:s 45:e president? Så länge du bemästrar svart magi är möjligheterna oändliga.                          

Svenska sångaren Erik Hassle fortsätter att imponera med sin fallenhet för utmärkta samarbeten, och nu ges vi kanske den mest spännande hittills när han gästar Groundislavas nya singel.

Producentkollektivet WeDidIt med Shlohmo som dess de facto är en av de starkaste krafterna bland progressiv och genreöverskridande elektronisk musik just nu. Det är ett ensemble av talangfulla karaktärer där Jasper Patterson, mer känd som Groundislava, är en av de främsta. Efter att ha släppt sin cyberpunk-ode Frozen Throne förra året förbereder han nu en ep och det är på första singeln vi finner Hassle.

Med den nebulösa pop-marodören Flatline möter sentimentala melodier, i form av ett ekande piano, storslagna ljudbilder som tillsammans bygger upp till ett drömliknande klimax. Bland denna molntäta atmosfär skär Hassles sång om stulna pengar på rymmen igenom likt det klyschigaste morgonsceneriet du kan tänka dig. Men det är ändå så tilltalande hur låten slår an på ens emotionella strängar med en fascinerande och okonstlad finess, att vi i slutändan gör bäst i att bara kapitulera för den välregisserade verklighetsflykten.

Även fast Silicon Valley fortfarande är en av vårsäsongens mer underskattade komediserier har programmernas Entourage byggt upp ett starkt följe. Inte helt oväntat har människor från världen serien skildrar funnit tycke i dess brutala ärlighet, en av dem är Firefox-grundaren Blake Ross, som nu har gjort något mer oväntat – han har författat ett eget avsnitt.

Som många av oss andra kämpar Ross med den oändliga väntan på seriens tredje säsong av neurotiska karaktärer och häpnandsväckande välutförda runkskämt. Men medan vi botar abstinensen med andra serier har Ross själv valt att skriva sitt första manus någonsin – och för att vara en nybörjare hanterar han mediumet väldigt bra – som är hans vision av den kommande säsongens första avsnitt.

Många lär bli besvikna när de märker att det inte handlar om den homoerotiska spänningen mellan Gilfoyle och Denish, utan istället skildras Richards jakt på Pied Pipers nya vd vilket är helt okej också antar jag. Ross lyckas nämligen fånga Silicon Valleys något säregna ton rätt väl och ja, en framtid inom tv är kanske ett alternativ när världen äntligen har gett upp hoppet om Firefox. 

Det 31 sidor långa manuset finns att ta del av här, samt ett utdrag nedan ifall ni fortfarande inte köper att detta vore allt annat än en homoerotisk novell om redan nämnda programmerare. Själv önskar mig en prequel-serie om Jared och hans kärlek för romantiska komedier men den lär jag nog få vänta på i mer än åtta månader.

Med What Do You Mean blev det uppenbart att världen ännu inte har kommit över Justin Bieber. Tillsammans med produktion från Skrillex tystade den pånyttfödda Bieberveli alla tvivlare, och nu har hans stillsamma hångelode fått en något mer adrenalinstinnad remix.