En präst med fallenhet för att synda, hans ex tillika lönnmördare, och den konstant onyktra vampyren Cassidy beger sig tillsammans ut på ett tillsynes hopplöst uppdrag – Gud har nämligen övergett sin skapelse och nu ska hen (?) ställas till rätta för all sin skit.
Uttagningsprocessen är över och lögndetektorerna nerpackade. Efter att tävlingen tog sin början för en månad sen går nu en person i mål som vinnaren av The Catch Up Grant.
Visst känns det nog lite hopplöst inför hösten med alla de tv-serier man bara kan drömma om att ta ikapp? För varje vecka är det egentligen något nytt man går miste om, och ibland skulle en pausknapp för verkligheten vara behövlig. Detta är vad Samsung erbjöd med den tävling som nu har nått sitt slut. 100 dagar i ett indiskt kloster med alla världens tv-serier – eskapismen den meningen rymmer är inte nådig.
Men nu har tävlingen som sagt nått sin ände och nästa månad, 12 november rättare sagt, börjar den riktiga resan för danska vinnaren Ingebeth Drost som presenteras i klippet nedan, där hon säger adjö till vardagen – medan vi lämnas här i avund.
Resan mot Himalaya kommer snart ta sin början, när tävlingen Catch Up Grant går mot sitt slut.
Tanken att kunna ta igen alla de osedda tv-serier där ute är en svindlande sådan, och en möjlighet många förmodligen inte trodde fanns. Kanske var det just därför Samsung valde att skapa tävlingen, som kommer tillåta en lycklig lottad person att tillbringa sin tid med en tv och alla världens serie i ett indiskt tempel.
Nyligen nådde uttagningsprocessen ett av sina sista skeden, där några lyckliga kandidater fick genomgå en rad tester – vi talar ändå om 100 dagar med tv-serier, det är en utmaning du lär vara mentalt redo för. Med hjälp av doktorer, terapeuter och lögndektorer har allt från deltagarnas syn till ärlighet testats. Överdrivet? Kanske, men samtidigt vill du inte skicka ut någon bland Himalayas berg för att sedan se hen återvända mer skakad än tillfreds efter det tv-tittande äventyret.
Ta nedan del av hur processen gick till när den utfördes här i Stockholm. Vinnaren presenteras 26 oktober.
Med premiären av Drakes nya musikvideo till Hotline Bling förlorade internet sig i vines av den dansande rapparen.
Dock finns det en baksida till fascinationen av det blinda stapserandet kring några tjejers rumpor, och nej, detta är inte en thinkpiece kring huruvida låten är sexistisk eller ej – den frågan lämnar jag till någon bättre lämpad. Jag har nämligen två andra frågor, viktigare nu än någonsin tidigare, och jag – Nöjesguidens största Drake-fanboy – tänker gå emot allt jag vet och känner för att ställa dem.
Är Drake en meme?
Bakgrund:
Vad är en meme? Enligt internetuppslagsverket Urban Dictionary är termen ”en idé, tro eller trossystem, eller ett mönster av uppförande som antingen sprider sig verikalt genom kulturer (genom föräldrar till barn) eller horisontellt kulturförvärv (genom jämlikar, informativ media och nöjesmedia)”.
Vem är Drake? En kanadensisk rappare och musikkonstellationen Octobers Very Owns uppenbara de facto, med en rad framgångsrika album bakom sig. Toronto-sonen har gjort sig känd för en rap och rnb-hybrid till musik där han har vunnit framgångar på att blotta sina innersta känslor som få rappare före honom har gjort.
Drake dances to the Frasier theme quite nicely. pic.twitter.com/GK0X6iTlsz
— Mark (@tole_cover) October 20, 2015
Varför en meme?
Frågan klingar kanske likt ett skämt, men borde av ett Drake-fan tas på allra störta allvar. När beefen mellan rapparen och den tidigare vännen, numera fienden Meek Mill rasade för fullt under sommaren, vann Drake enligt många slaget med hjälp av internet. Mills konstanta felsteg tillsammans med Drakes disslåtar resulterade i ett överdrivet flöde av skämt, i form av bilder och vines, bland sociala medier – mina egna inkluderade. När rapparen sedan uppträdde hemma i Toronto flanerade han på scenen med dessa bilder rullandes i bakgrunden. Han tycktes därmed ha omfamnat faktumet att rapbeefen hade blivit till ett fenomen med en räckvidd större än rapkulturen – en meme, rättare sagt.
Med sin senaste musikvideo är det uppenbart att Drake har förstått sin slagkraft bland sociala medier, twittrare älskar honom och det tänker han utnyttja, i form av en Ernest Hemingway-mjukiströja och en dans gjord för att remixas 200 gånger om. Vare sig det är till tonerna av den gamla sommarplågan La Macarena eller tv-serien Fraisers vinjettmusik så är vi redo att äta upp 15 sekunder av Drakes pappaswaggande levande.
Videon i sig är tämligen utstuderad, och rätt genial, något många kanske inte ger Drake tillräckligt credd för. Uppenbarligen visste han och Director X vad de gjorde när den spelades in, för utöver den vine-lämpade faktorn är den inte mycket att ha. Men i en värld där du endast är av värde så länge kärleken för dig kan rymmas i 140 tecken, ja, då räcker ett remixvänligt klipp gott och väl.
Borde Drake-fans vara oroliga?
Ja kanske, för detta beteende speglar inte alls rapparen vi har lärt känna. Här talar vi ändå om någon vars internetnärvaro aldrig tidigare har varit slående, det är sånt polarna fixar åt honom. Vi talar dessutom om rapparen vars senaste album var fyllt med förakt mot allt som är uppkopplat, och dissade tjejer för hur besatta de är av sina timelines – men nu vill han helt plötsligt ta upp plats i din?
Är detta något problem? Nej, kanske inte. Men om vi ser till musiken han har släppt i år, hur den osar av Atlanta-flows och självbelåtna verser utan substans men med desto mer oneliner-perfektade rader, borde vi kanske frukta faktumet att Drake numera bryr sig alldeles för mycket om hur andra uppfattar honom – och vilken påverkan det kan ha på musiken han förmedlar. Drake är en liten mysunge vars hjärta brister med hans svaga röst över låtar som Marvins Room, den här dansande 6 God-personan – uppbyggd på något gym – lajvandes Kanadas Future känner jag inte till.
Slutsats:
Är Drake en meme? I nuläget: 4 av 5 Hemingway-tröjor.
Ifall det kommande albumet Views From The 6 inte är den spirituella uppföljaren till Take Care som jag vill tro att den är, ja, då kan vi ha ett riktigt problem. Mindre #DrakeDance och mer meddelanden inspelade på telefonsvar efter en alkoholdrypande kväll med sina demoner, tack.
Är Drake en tjuv?
Bakgrund:
Att få ta skit inom rapgamet baserat på ens kredibilitet är något Drake känner till sen länge. Det är knappast enkelt att vara en kanadenisk rappare, med en fallenhet för sång, och undvika motstånd från träskälliga hiphop-huvuden – speciellt om du är bra på det du gör.
Men som en av de största rapstjärnorna i världen har det sen några år tillbaka setts som en ära att få din låt remixad av Drake, många karriärer har tagit av i raketfart tack vare det. Att Drake därefter börjar använda den rapparens flow är något de flesta bara har köpt, att sätta patent på flows är ändå ingen hållbar marknadsstrategi i dagens rapklimat, för i slutändan bryr majoriteten sig inte.
Samtidigt har många länge tyckt att Drake är just en tjuv för hur han nonchalant approprierar andras stilar, och med Hotline Bling kommer kanske det största beviset.
drake dancing to on Twitter: "Los Del Rio – Macarena pic.twitter.com/ZorCVW9ruo" https://t.co/uZZC1vAS6m
— Ingrid Haas (@ihaas) October 20, 2015
Varför en tjuv?
Med premiären av musikvideon började en artist vid namnet D.R.A.M. lägligt nog anklaga Drake för plagiat. Historier om okända rappare vars öde blir ett bittert sådant efter att ha stiftat bekantskap med de framgångsrika titanerna är en Don Quixote och väderkvarnarna vi har hört alldeles för många gånger. Oftast har någon känd rappare stulit deras flow, låt eller liknande – men i slutändan fanns det inget där och bland allt raljerande gick den okända rapparen miste om den potential hen hade, för vem orkar med någon bitter bråkmakare?
Dock är det bara och medge att D.R.A.M.s anklagelser inte är helt bottenlösa. När Hotline Bling debuterade gjorde den det som en remix på Hampton-artistens låt Cha Cha. ”Men låtarna är ju inte detsamma” säger du kanske då, och jag det stämmer, men bara delvis. Diverse snaps och vines av Drake framförandes låten före den släpptes bevisar nämligen att det faktiskt var en Cha Cha-remix från början, men när den väl släpptes lös inför världen hade man bytt ut Super Mario-samplingen med en av den D.R.A.M. från början inspirerades av: Timmy Thomas sång Why Can’t We Live Together. Ifall detta var till Hotline Blings fördel ska jag låta vara osagt, men faktumet kvarstår att detta i grund och botten är en remix, ett faktum Drake och de runt honom tycktes glömma direkt med premiären av låten.
Borde Drake-fans bry sig?
Sedan Hotline Bling för första gången tweetades ut i verkligheten har den aldrig igen kallats för en Cha Cha-remix av Drake, skivbolag eller iTunes. I praktiken är det en annan låt, men ska vi börja snacka ur en etisk synvinkel blir det något helt annat. Rapparen själv valde att försvara sig med en Dancehall-liknelse där han menade på hur artister i Jamaica har en låt/beat/riddim där alla försöker toppa varandra med sin tolkning. Dock glömde Drake faktumet om att de alltid ger ursprungsmakaren sin props i låttiteln, och låtsas inte nu som att det är Timmy Thomas vi borde bry oss om här, bry er istället om det uppenbara hyckleriet.
Men visst det finns värre brott att göra sig skyldig till, men för någon som så ofta har kommit undan med Migos-flow, grime-slang och spökskriverianklagelser hade han väl i alla fall kunnat gett D.R.A.M. någon form av ekonomisk ersättning? Tro mig, uppmärksamhet vunnen ur kontrovers är ändå inget en artist kan livnära sig på.
Men kanske handlar detta just om anklagelserna Drake fick motta denna sommar, Hotline Bling släpptes ändå tillsammans med den första Meek Mill-dissen Charged Up. Ville Drake kanske backa upp den med en originell partylåt värdigt hans anseende? Har Drake och hans camp svårigheter när det kommer till att skapa partylåtar av denna rang på egen hand nuförtiden? Dessa frågor tåls att diskuteras.
Slutsats:
Är Drake en tjuv? I nuläget: 2 av 5 Timmy Thomas-samplingar, eller 5 av 5 Super Mario-samplingar.
I en genre byggd på moraliskt värdiga stölder och slang färdandes långt över landsgränser är det svårt att se hur denna anklagelse mot Drake håller. Men efter de senaste månaderna börjar det bli allt svårare att ta honom, som en kreativ kraft, på allvar. Kanske gör vi åter bäst i att bara lyssna på musiken och inte gräva något djupare i det. Personligen var jag inte frustrerad över hans användande av referensspår, då det händer i en studiomiljö, men min förmåga att blint bemöta kritiken mot Drakes artisteri börjar brista. Jag kan bara tänka mig en dag när Drake börjar ”inspireras” av rappare inspirerade av honom, ja, what a time to be alive.
P.S. Även dansen i sig är, enligt rapparen Sauce Walka, en stöld. D.S.
GOODBYE. pic.twitter.com/HFatpp94cz
— Superhero Feed (@SuperheroFeed) October 21, 2015
Varför inte bara hålla hysterin levande, eller hur? Under natten till igår debuterade den nya trailern till Star Wars: The Force Awakens, och jag har ärligt talat inte kunnat tänka på någonting annat sen dess. Tyvärr fanns det ett flertal som inte delade min obeskrivliga hype, och då talar jag inte om bittra fans fruktandes en ny The Phantom Menace, utan rasister predikandes all möjlig galenskap.
Ja, ifall någon har missat spelas karaktären Finn – stormtroopern som överger de ondas tjänstegöring för en flygtur med Millenium Falcon, för vem hade inte gjort det, egentligen – av den svarta skådespelaren John Boyega. Etnisk mångfald blev kanske inte en grej i Star Wars-universumet innan episod fem och sex, då producenter började se problematiken i att varje karaktär var vit. Därför kan man tycka att fans vid det här laget borde ha vant sig vid faktumet att det bara är det ondskefulla rymdimperiet vars likhet med en SD-stämma är slående, men nej, inte om du är av den rasistiska sorten.
Två äkta trolls tillika Trump-supporters – vilket knappast är chockerande – startade hashtagen #BoycottStarWarsVII, då regissören JJ Abrams dolda budskap med filmen tydligen är vitt folkmord? Turerna kring detta är bisarra, och stundtals svåra att egentligen ta på allvar, när det efter ett tag mer började likna ett skämt taget alldeles för långt. Tur nog har vi Trevor Noah, The Daily Show-värden som har imponerat sen han nyligen tog över satirserien, redo att attackera det sanna problemet.
Idioter har hatat på rasifierade i fantasy-, sci-fi- och superhjältefilmer sen en tid tillbaka nu. Vare sig denna bojkott var menad som ett skämt eller ej, visar den ändå på att befänga åsikter av denna sort faktist existerar i dagens samhälle. Nej, jag håller med korrespondenten och Star Wars-fanatikern Jordan Kleeper, det sanna brottet här är inte vitt folkmord utan den uppenbara slakten av rymdeposets Expanded Universe – de serietidningar och böcker författade utanför filmerna vars relevans nollas med The Force Awakens.
Vi har karaktärer som Lukes flickvän Mara Jade, Solo-kidsen Jacen och Jaina samt den utmärkta antagonisten Grand Admiral Thrawn, alla reducerade till simpel fan-fiktion. När ska Lucasfilm stå till svars för när dessa miljontals serietidningsröster skrek ut i skräck, för att med detsamma tystas? Där har vi det sanna brottet mot dem och alla fans.