Bild via The Line of Best Fit.    

Senast vi hörde hans produktioner spirade den musikaliska romansen med Julia Spada i form av duon Breakup — nu tycks dock den briljant konstellationen ha tagit paus vilket inte skadar för vi finner då Ludvig Parment återigen under pseudonymen Saturday, Monday. Tillsammans med Despotz — en uppstickare att hålla koll på bland de skandinaviska skivbolagen — släpper han nu en ep vid namnet Late. Sen en månad tillbaka har flera delar av detta projekt luckrats upp och med låten Don’t Say It kan vi nu ta del av den elektroniska uppvisning i dess helhet.

Här beblandar sig vemod med pop-eufori när pianon möter frenetiska synthar på ett excentriskt vis distinkt för Parments musik. För vare sig det handlar om bubblande basslingor som tagna från 80-talet eller marcherande och triumfartade melodier så blir deras samexistens över dessa tre spår medryckande. På Brolin-assisterade Marble Coast blir musiken lekfull likt barndomens glaskulor titeln kanske syftar på, medan Newtimers och Ji Nilsson fungerar som graviditet när titelspåret pendlar mellan balladmässig liv och död — i all dess positiva benämning.

Som mest unik är dock Saturday, Monday ensam med keyboarden på redan nämnda Don’t Say It. En sprudlande visselmelodi blir till egensinnig disco filtrerad genom kaotiskt sprackande atmosfär. Addera lite reverb och helt plötsligt har vi en filmisk särart perfekt för en skakig dokumentering av kanske den sista festen före Jordens undergång. Vilka som sedan skulle kunna ta del av detta found footage vågar jag inte spekulera i. Dock kan vi i alla fall ta del av ep:n i sin helhet nedan, vilket förmodligen kommer göra sitt bästa för att bromsa in vår personliga ände.

Bild via Fox.     

Sanningen är där ute och för att finna den gör vi bäst i att inte lita på någon — förutom på faktumet att Fox är officiellt redo att åter besöka FBI:s källare.

Nog för att Gucci Mane släppte The Truth för några år sen men årtiondets största musikbråk är kanske lite mer oväntat. För när det kommer till beefs har det väldokumenterade dramat mellan Taylor Swift och den världsomspännande musiktjänsten Spotify en slagkraft som kan lämna ett långvarigt avtryck på musikindustrin.

Det var i november förra året som sångerskan föll i samma tankebanor som The Beatles kvarlevor och tog bort sin musik från Spotify. I en intervju med Time menade hon på att det var ett val grundat i faktumet att den svenska superexporten inte såg musikens sanna värde — vilket förmodligen var lite som ett knivhugg mot en själ förlorad i ett hav av pengar:

”​I think there should be an inherent value placed on art. I didn’t see that happening, perception-wise, when I put my music on Spotify. Everybody’s complaining about how music sales are shrinking, but nobody’s changing the way they’re doing things. They keep running towards streaming, which is, for the most part, what has been shrinking the numbers of paid album sales.

”With Beats Music and Rhapsody you have to pay for a premium package in order to access my albums. And that places a perception of value on what I’ve created. On Spotify, they don’t have any settings, or any kind of qualifications for who gets what music. I think that people should feel that there is a value to what musicians have created, and that’s that.”

  

Bild via Fader.    

Okej, vi kan säkert alla komma överens om att FKA Twigs hade ett fantastiskt 2014. Med det omåttligt populära debutalbumet LP1 och en scenshow där varenda rörelse var gif-vänlig fascinerades hela världen av denna dansande britt som nu gör sig redo för att släppa sin tredje EP. 

Nyheten firas med en video till Glass & Patron — som är första singeln från det kommande projektet — presenterad av YouTube Music Awards. Här återfinner vi sångerskan i bekanta ljudlandskap, när hon illustrativt skildrar en något sexuellt laddad dansakt över hårt slående kicks och snares. Den visuella motsvarigheten är i sig inte mindre surrealistisk och tar sin början i bisarr scen där Twigs föder vad som verkar vara en modemässig batalj belägen i de mörkaste av Twin Peaks-skogar. FKA Twigs tycks helt enkelt stå fortsatt stadigt på fötterna även detta år, redo att dra med oss in i ett strobepulserande mörker.

Var den nedsläckta stigen leder är diffust, men jag kan endast anta att det är en plats där The Black Lodges inneboende och Queen of the Damned lever i samexistens. En plats som samtidens modemedvetna goths kan vurma för, med andra ord.   

Förresten, är en mashup för mycket att begära?

Jag menar, det finns ändå så pass mycket att jobba med här.

Ärligt talat, någon, gör drömmen till verklighet.

Bild via Paramount.    

Medan Bond-filmerna famlar i mörkret letandes efter ett mellanläge där både dåtidens lekfullhet — med en unst av rasism och sexism — kan leva i symbios med nutidens vurmande för rå realism verkar Mission Impossible-filmerna alltid veta vad de vill vara. Franschisen baserad på spionserien vid samma namn från 60-talet har med Tom Cruise och en rad regissör blivit något mer värdigt än en amerikansk motsvarighet till James Bond. Det var bland annat med den tredje filmen JJ Abrams gjorde sin debut som filmregissör och den fjärde som Brad Bird övergav animeringarna för att försöka lura biopubliken att Cruise är längre än 1.60 meter.

Till sommaren återvänder Ethan Hunt löpandes — nu topless — och denna gång står Christopher McQuarries för regin med femte filmen Rogue Nation. I den första fullängdstrailern utlovas hisnande och välregisserade actionscener vilket har blivit McQuarries signum i brist på andra talanger. Regissören har knappast ett starkt förflutet bakom kameran eller vid skrivbordet efter att ha jobbat med filmer som Jack Reacher och den förskräckliga floppen The Tourist. Tonläget verkar i alla fall vara helt korrekt med sin söndagsvänliga klichéaction även fast det är sorligt att se Simon Pegg förminskad till simpel comic relief — å andra sidan ser flygplansscenen fantastisk ut, har vi hunnit få Imax till Sverige den 25 juli?