Eftersom jag är en så eftertraktad individ på arbetsmarknaden (ung utan fullständig högskoleutbildning) så får jag titt som tätt spännande jobberbjudanden. Idag så trillade detta in i min inkorg på Qruiser, främst av allt en sida där 16-åriga bögpojkar blir raggade på av 46-åriga män. 

Vet inte riktigt vad jag ska svara på detta erbjudande? Jag har ju alltid varit en kille som gillar ”fart och fläk” och en sån som gillar livets goda. Det blir ju inte direkt sämre av att man får jobba i en ”exklusiv och glamorös atmosfär” heller (strippklubb). Skönt också att arbetstiderna är 22-07 så att jag kan behålla mitt vanliga dagtidsjobb. Alltid bra att ha något att göra på nätterna också för att dryga ut kassan! Det gäller att vara entreprenör och hitta lösningar för att slippa behöva sova när man istället kan tjäna pengar man sedan kan investera i t.ex aktier och fonder. 

”Klubbvärd” känns ju faktiskt som ett ickeyrke som inte finns på riktigt. Känns ungefär som om att det är det nya entreprenör? Typ något som unga människor utan talang kallar sig själva för att det är roligare än att säga man är arbetslös. 

Vill dock kunna säga att jag jobbar på CLUB HAREM. Tänk er att ha den mejladressen? Ba ”Mejla mig på xx@clubharem.se”. Funderar på att döpa om hela den här bloggen till Club Harem faktiskt för att det låter så bra. Club Harem med Transfrans. Om jag någon gång mot bättre vetande skulle starta en podcast (stoppa mig då) så skulle den heta så. 

I veckan så är det premiär för TV3:s nya program Kickstart, där ”tre av Sveriges främsta modebloggare ska komma i sitt livs form”. Modebloggare är ju verkligen kända för att leva ett osunt liv och se allmänt otränade ut, NOT! Jag vet inte riktigt hur ni känner, men om ni frågar mig så känns det ju inte som att folk i allmänhet ser ut som Petra Tungården, Sara Montazami och Fanny Lyckman när de poserar med platta, solbrända magar bland palmer på Lanzarote. Det är ju inte som att jag själv ser programmet och ba ”Ja men jo, de där kropparna kan jag verkligen relatera till, sådär ser jag också ut!”. Livet är ju tyvärr inte en reklamfilm för Hawaiian Tropic. 

Jag förstår ju också att det är en viss skillnad mellan utseendehets och att ta hand om sin kropp och att alla säkert mår bra av att träna regelbundet oavsett hur man ser ut, men Petra Tungården, Sara Montazami och Fanny Lyckman måste ju vara de tre sista personerna på norra halvklotet som är i behov av att ”komma i form” och åka iväg på ett stenhårt bootcamp? Då hade man nog kunnat hitta andra personer som haft större glädje av det. Nu menar jag inte att man måste vara överviktig för att få vara med i träningsprogram på teve, men just nu känns det bara verklighetsfrånvänt och ångestframkallande om det är de där tre tjejerna som TV3 tänkt att jag ska relatera till. Har inte sett programmet än, men om någon av tjejerna ba ”åhhh jag är såååå otränad” så vet jag inte var jag ska ta vägen någonstans och vad JAG isåfall är? 

Programmet ska dock inte bara handla om träning! ”I slutet av dagen varvar alla ner tillsammans och det diskuteras högt och lågt om allt från träningsideal och killar.”. Puh! Vilken tur att det ska pratas om killar också! Annars skulle det ju inte vara ”Girl Power på riktigt”, som TV3 skrev i programbeskrivningen. Tjejerna har även ”packat resväskorna proppfulla med snygga träningskläder”. Bra! Alla vet ju att det viktigaste är att man har snygga kläder på sig när man tränar. Annars kan man lika gärna ge upp och börja gå på en marängsvissdiet. 

Typiskt exempel på dålig stämning när det visar sig att pastan i Icas ”I love Eco”-sortiment är direktimporterad från italienska maffian. En följd av detta borde ju rimligtvis bli att hela produktserien byter namn till ”I love ekobrott” och att man kallar det en hyllning till ekonomisk brottslighet. Så går det när man försöker äta ekologiskt hörni! Först så börjar Barilla med att hata bögar, och nu är alla på Ica mutade av italienska maffian. Plötsligt förstår man hur Ica har råd att köpa så mycket tevereklam vecka ut och vecka in. Jag vill bara äta min pasta med grädde och bli tjock ifred!

Tur att vi medvetna konsumenter numera kan välja mellan att antingen äta katolsk böghatarpasta eller organiserad brottslighets-spaghetti. Möjligheterna är ju oändliga! Snart hoppas jag att utbudet blir ännu större och att vi konsumenter får chansen att välja mellan t.ex terrorist-tagliatelle och trafficking-makaroner. Alternativt att vi får börja köpa barnarbete-fusili på samma sätt som vi idag glatt köper kläder tillverkade av minderåriga i Bangladesh. 

Tyvärr så är jag kär i en kille som jobbar på Coop där jag bor. Om jag får säga det själv så går det väldigt bra. Vi har t.ex kontakt varje dag när jag kl 21.57 stormar in i butiken och folk tror att det är ett rån när jag egentligen bara försöker hinna med att handla chips och Fanta innan de stänger. Han ba ”Det blir 43 kronor” och jag vill bara ”TA ALLT JAG ÄGER BARA DU BLIR MIN FÖR ALLTID!”. Det är så jobbigt. Sen när han ba ”Kvitto?” jag ba ”Nä” och så knyter han sin hand och knölar ihop det, och för honom är det bara ett kvitto men för mig är det mitt hjärta han krossar och slänger i papperskorgen. Varje gång! Funderar nu på att börja ta kvittot bara för att få lite intimitet mellan oss när våra händer möts. Man kan ju även t.ex vända alla streckkoder åt fel håll för att maximera vår tid tillsammans. 

Vet inte riktigt vad jag ska göra för att kunna gå vidare med nästa steg i vår relation. Den bästa idén hittills är att jag ska börja ställa massa dumma frågor om Coop MedMera-kortet för att starta en konversation. T.ex fråga om det gäller även i andra kommuner och om man kan använda det som busskort eller fråga om butiken har tagit ställning gällande krisen i Ukraina. Jag har flera olika idéer! Funderar även på att fråga om man kan få börja ge dricks som på restaurang? 

Vill dock poängtera att jag ska klara av detta själv utan inblandning från någon annan. Man vill ju inte vara hon den galna tjejen som hånglade med en kille på Avicii-konserten och som hörde av sig till Expressen efteråt och ba ”VEM VAR DU KILLEN JAG HÅNGLADE MED UNDER HEY BROTHER??? DET VI DELADE VAR NÅGOT SPECIELLT SOM JAG INTE TÄNKER LÅTA FÖRSVINNA!” och sen krävde att han skulle höra av sig. Nejnejnej. Fortsättning följer angående detta! XOXO skvallerbytta bingbång. 

Jag är tillbaka i Stockholm nu, men att jag på riktigt förväntas överleva en lördagkväll utan en Melodifestival känns faktiskt bara som ett skämt. Sitter här nu och stirrar in i en avstängd teve och tänker på tider som flytt. Det känns som om att jag har blivit dumpad. Under soffan ligger det fortfarande kvar chipssmulor från finalen, och jag kan fortfarande höra hur Linda Bengtzing vrålar ”TA MEJ DIT JA VILL”. Det är nästan lika tyst i mitt vardagsrum som den gången då Anders Jansson drog ett skämt om transsexuella inför en hel arena och ingen förstod vad han menade. Det känns så tomt!

Kollar i tevetablån vilka andra alternativ som finns. ”Är du smartare än en femteklassare?” med Lasse Kronér. Otäcka lillgamla barn med vattenkammat hår från Göteborg som tror att de är något? Ryser. Inte konstigt att svenska skolan är påväg nerför ett stup när eleverna tvingas ställa upp i teveprogram och ägna dagarna åt att bli tevesminkade och ta selfies med Lasse Kronér.

Funderar på att tröstäta något. Har funderat hela dagen idag på varför det är helt socialt accepterat att äta frusen glass men inte att t.ex äta en frusen Gorbys? Borde ju vara ungefär samma sak. Jag har tänkt patentera ”Gorbysglass” och marknadsföra det som ”Det bästa som frysen hos en stressad småbarnsfamilj har att erbjuda”. En frusen utsida av mjölkchoklad och krämig vanilj, och en kärna gjord av rå köttfärs. Perfekt som både middag och efterrätt. Komplettera gärna med strössel eller en tacokryddamix.