Bild via 730.no.

Fullständigt orimligt detta. Klockan är snart 22.55 på fredag och jag har äntligen tid att titta ikapp på lite videos och lyssna ikapp på lite musik. Jag är alltså hemma och hinner inte detta egentligen för jag ska kolla på senaste avsnittet av Hard Knocks snart. Jag vill se JJ Watt och Vince Wilfork mysa i omklädningsrummet och allt det där men jag måste smälta all denna musik. 

Det var en sån vecka. Den kanske bästa musiksläppsveckan i Sverige sen förr-förra veckan. Det har kommit så bra videos! Vet inte hur jag ska tackla det här. Får typ använda samma princip som sist det här hände mig (förr-förra veckan alltså): berätta om en svensk och en norsk sång från veckan.

Arif har verkligen hittat formen nu. Han var fortfarande rätt ny som artist i rampljuset när han gästade podden för nåt år sen och började typ direkt efter det sin transformation från Phil T Rich till Arif. Unge Ferrari verkar va en lite coolare/hippare Store P typ? Ja den Store P som hade en av förra årets bästa sånger alltså. Är för övrigt söndag nu helt plötsligt, hann inte skriva klart i fredags. Inte att det spelar nån roll. Jag såg för övrigt Hard Knocks och fick se JJ Watt och Wilfork mysa på en grill-restaurang och det var fantastiskt. 

Den svenska sången från veckan som absolut ingen kan ha missat men som ändå förtjänar exakt 100ggr så mycket uppmärksamhet som den fått är så klart Cherries Tabanja:
 

Känns som en miljon år sen jag hörde Cherrie första gången på Abidaz skiva, och som 1000 år sen vi pratade med henne i telefon i podden. Jag älskade hennes röst då men blev ändå helt helt knockad när Sanna spelade Tabanja för mig förra hösten. Den har nåt sorts tangerat rekord med Trap Queen – jag har hört båda typ varje dag i snart ett år, hur kan jag inte ha tröttnat? 

Nån borde forska på det. 

Hörni har ni märkt att helt plötsligt har VBDFR börjat blogga enbart om rap från Sverige och Norge? Det är inte vi som ändrat vårt beteende – det är ju för fan Sverige och Norge som släppt bomber på bomber och blåst loss taken från dörrarna. Kommer det hålla i sig? Vem vet men jag hoppas det. Hade inte allt det här släppts hade jag behövt blogga om att rapparen OHNO visat sig INTE vara backpack-rapparen Oh No, utan en ung kalifornier som vaknat upp och jobbar hårt som än mexare efter som han är en mexare. Nu behöver jag bara nämna det i förbifarten.

Om ni råkar ha missa alla andra släpp så behöver ni genast kolla på Höru Mig Bae-remixen och läsa om Mapeis rap om nr 1 och 2 här, Erik Lundins Araba här och Paaps Vingar av glas här. Har lyssnat på de Dida och Eboi-sångerna sjukt mkt sen Babak lämnade en bunt dunder mp3 när han gästade oss för nån månad sen. Och att Paap är tillbaka med nytt släpp är jävligt fett.

/Hugo

Denna video är det. Kyle är nån LA-rappare som har gjort en sång som är allt vad verkligheten i Stockholm idag inte är. Han verkar vara nån typ Disney-barnkanalen-rappare och jag har inte analyserat eller alls tänkt mer på honom än så. Det känns dock rätt kul just nu i denna sekund. Really, Yeah fick mig att le.

/hugo

Det har nu gått 3 minuter sedan jag laddade ner Uber-appen igen till min telefon och 7 minuter sedan jag för första gången någonsin tryckte på PLAY på en sång av Madeintyo. Exakt så går det till när jag börjar gilla varumärken och sånt. Jag hör namnet i en refräng eller en mening jag gillar.

Uber Everywhere hör du/ser du här:

/Hugo

Guleed, bild från Grandsmack.se.

Den här veckan har det kommit mer fet svensk rap än på länge. Jag var inte beredd! Jag har knappt hunnit lyssna, mer än snuttar på mobilen. Jag insåg när jag öppnade min laptop för 15 min sen att jag inte ens öppnat den sen jag gick hem mitt i en skoluppgift kl 17.09 i torsdags. Orimligt kan tyckas, en torsdagkväll, en hel fredag, en hel lördag och 85% av en söndag utan att öppna sin laptop. Sånt är livet!

Men! Jag hade tänkt lyssna ordentligt nu men jag orkar inte, jag väntar tills Petter Fyr Sjuttons utlovade sammanställningsblogginlägg dyker upp på ng.se/vbdfr. Trots trötthet tog dock min nyfikenhet över och jag lyssnade på två sånger jag kände att jag verkligen ville höra. Först ut, hela helgen har Malmö-människor hintat om att nån som heter Guleed har släppt dunder producerat av Durumkid. Och häromdan såg jag att norska superproducenterna (super pga superbra) Basmobeats har producerat en sång som heter $vai-Rex av en artist som kallar sig Patrik $vaisi. Eventuellt har jag blandat ihop artistnamn och titel här men skitsamma, tyckte det var fett att heta Patrik Svaisi pga Patrick Swayze är sån ikon och ”svai” betyder alltså swag på norska (svajigt). 

Perfekta sånger för två poänger jag tänkt göra ett tag, men jag har inte fått tillfälle innan.

1) Det finns numera väldigt mycket svensk rap av helt okända artister som låter väldigt spännande. Det kanske inte släpper MVG-spår ännu, men potentialen och avsikten är ofta väldigt fet och det är ofta VG+++++. Minns ni när Ivory och Vem? var de enda som passade in på den beskrivningen? Nu känns det som att det finns 100 stycken 2013-Ivory. Här är ett bra exempel, Guleed med Ingen annan:

2) Poäng 1) innebär tillsammans med den spännande MVG-rap som släppts i år (med Mwuana i täten) att Sverige första gången på sen iPhonen uppfanns faktiskt har lika spännande och intressant rap som Norge. Ikapp men kanske inte förbi. Kanske förbi. Men Norge har inte tappat det iaf. Och Patrik $vaisi (eller $vai-Rex) sång $vai-Rex (eller Patrik $vaisi) är ett bra exempel på det:

/Hugo

Chockad om nån minns detta men redan i mitt första blogginlägg här på NG lovade jag att prata om alla danser från Dallas i kommande inlägg. Vid det här laget vet ni kanske att det enda VBDFR lovar som går att lita på är att vi ska leverera lite för långa podcast-avsnitt med mediokra (G) till okay (VG) resonemang och teser om väldigt bra (MVG) musik.

Hursom, jag kan väl dansa okay och med det menar jag att det ser för jävligt ut men jag är oftast inte sämst iaf. Men jag känner mig verkligen inte bekväm såvida det inte är ett sjukt packat dansgolv där ingen egentligen ser. T ex i lördags när jag var på en fest och några i en soffa satt och tittade på det lilla dansgolvet där jag var närmst i syn. Då levde jag inte ut direkt.

Hur blir man då bekväm till musiken? Startar tidigt? Ett komma fem år är inte för sent va? För så gammal är min son och han börjar dagis imorn och det är vardag nu så nu har jag tänkt att jag ska ge honom chansen att bli åtminstone 5% lika bekväm som Treal Lee & Prince Rick är till sin musik. Blir danskurs.

Det är två rappare från vad jag (som inte vet nåt egentligen) uppfattat som dansens huvudstad: Dallas. De har valt att göra extremt dansvänlig och hittig rap och i videon nedan är de fantastiska (video via). Prince Rick är din favoritstilikons stilikon i den här videon. Den tröjan den swagen asså.

/Hugo