Ni som lyssnat på vår pod och/elller läst denna blogg och/eller mina gamla bloggar vet hur mycket Kevin Gates betyder för mig. Sen jag chans-lyssnade på All In efter att ha sett tapet på nån blogg i februari 2009, två låtar in. Sen dess har jag varit fast.
Jag trodde aldrig att detta skulle hända. Kevin släppte tre mixtapes 2009 medan han satt i finkan. Internet bevakade inte hans liv och karriär då så den enda info som gick att finna var nån enstaka kommentar på typ Lousiana Herrald dot com eller nån sån mini-tidning som precis skaffat hemsida. Han skulle sitta inne i minst tio år och karriäen var slut. Det var de DJ-drop fyllda mixtapen från 2009 (och nåt från 2008) som vi fick. Det skulle förbli hans hela musikkarrär. Så såg det ut.
All den talang skulle vara förgäves. Det sätt han förmedlade känslor genom sin musik, det var slut. Sen kom han ut hösten 2011 efter att ha ryktats bli frisläppt under hela året. Jag tweetade fram och tillbaka med hans dåvarande manager för att få klarhet, men fick mest förslag om att jag skulle kolla in andra artister i hans stall.
Men så kom han ut, och Kevin visade direkt att han inte hade förlorat sin talang under åren han var inlåst.
När Flight School-beatet börjar typ 40 sekunder in. Det här är ett av mina favoritklipp på Kevin Gates. Hur han skapar den låten där och då.
Ni har redan hört hans musik. Jag är glad att jag fick va med och uppleva tiden innan många av hans klassiker skapats, tiden då det var såna här löften om storhet vi lyssnare fick suga åt oss. Asså att titta på när musiker jobbar i studion kan va det tråkigsate på jorden, men detta är nåt speciellt.
Colors och Yaki-Da. Så jävla bra bokning!!!
Klicka på bilden ovan för att komma till FB-eventet. Där hittar ni all info om var/när/hur. Missa inte detta. MISSA INTE KEVIN GATES!
Jag har jävligt mycket erfarenhet av att försöka hålla en berusning på rimlig nivå under transport från Hässelby till stan. Från port till port vi snackar ofta 90 min exklusive natklubbskö. Det är en grej, som vädret inget man pratar mer än nån minut om då och då men det är en grej.
Detta är relevant för det är precis exakt ett sånt här senario som skymtar förbi i Joel Fungz nya video och sång Världen är min. Det handlar om att hinka, festkväll från början till slut. Från att hooka upp med din kompis till att vakna upp på okänd plats efter att ha missat 198an hem, via röjig förfest, nämnda transport mot stan och det förvirrade vimlet på Stockholms gator under småtimmarna. Det här är minnen och nostalgi för mig så jag får hålla mig för att inte låta det här spåra ut i några noveller om att vakna avslängd av bussen i Backlura (eller ännu värre tuben i Hagsätra), även om jag helst vill.
Låten påminner mig, förutom om typ 60% av mina festkvällar i livet, också om första gången jag la märke till honom: hans vers om haffla och slice på VemsDiggar det från typ 2013. Jag må va jävig i min bedömning just nu pga all nostalgi jag känner efter att ha sett videon och efter all adrenalin som pumpar i kroppen efter att precis ha sett U21-landslaget upprepa due-due men, det är omöjligt att inte bli festpepp av denna sång?
Videon ser ni här:
Kommer inte hinka just nu men kommer lyssna på Joels nya mixtape Nu eller Aldrig som precis som låten släpptes idag. Hör det nedan.
Det som texterna har gemensamt som gör att jag skriver om dem i samma inlägg är att båda behandlar varsitt av allmänheten underbevakade och ouppmärksammade rapstäder: Dallas och Baton Rouge. Grejen är att båda dessa städer har en bakgrund som varit direkt avgörande för hur rap överallt låter idag, men det har inte uppmärksammats. Alltså det är inte två random-ställen som visar sig ha haft några hyggliga akter om man sätter luppen till, Dallas klubbrap har skapat trender som vi hör spår av idag och Baton Rouge råa berättande med både röster och beats har hjälpt till att sätta ribban för den nivå av ärlighet och ratchetness vi hör över hela världen idag.
Det här har jag tjatat om till alla som velat lyssna i snart tio år. Först till vänner och bloggläsare, de senare åren till podcast-lyssnare och andra bloggläsare.
Frankie The Lucky Dog. Foto: Victor Michael
Jag vet dock att jag aldrig på allvar försökt förklara och visa med stycken av musik etc vad som gör de här scenerna speciella. En stor del av anledningen till det är att det är ett jävla stort jobb att leta upp stycken och visa likheter och paralleller till samtida musik, en sammanställning jag inte tagit mig till att göra varesig för mig själv eller för nån läsare/lyssnare. En annan anledning är att nog tänkt att jag gjort min del genom att försöka beskriva hur ny rap och nya sound blir till: genom ett myrr av influenser och inspiration, en blandning av lokala sound och samtida radiotrender och allt annat i världen.
Men ibland försöker jag, t ex som i avsnitt 74 när jag försökte (kanske ej lyckades) härleda hur dagens bubblande Houston-sound influerats av Dallas klubbrap (som influerats av Houston) och NEW ATLANTA (NEW NEW NEW ATLANTA snarare)(som i sin tur har klara rötter till gamla Atlanta och Memphis etc).
Och ibland gör andra jobbet. Så över till lästipsen och några ord om de båda texterna.
Doggystyle består av ett enormt intressant poträtt av Frankie The Lucky Dog skrivet av David Drake, världens mest engagerade bloggare som de under ett antal år hårdbevakat Baton Rouge rapscen på frankiethaluckydog.blogspot.se (den gör om det till .se för mig, antar att .com funkar också). Frankie har asperger och han skriver väldigt underhållande. Helt ärligt så är jag säker på att några av VBDFRs lyssnare tänker på oss (kanske framförallt mig !! ) som vi tänker på Frankie, en rapnörd som tagit allt lite för långt.
”Like many who have this form of high-functioning autism, Frankie speaks with a loud, flat affect, even as he adopts certain facets of black dialect. He also fixates on certain subjects, both in conversation and more broadly in life—for Frankie, that means lottery tickets and Louisiana rap music.”
Enormt intressant text, så läs den. Och glöm för guds skull inte att Frankie hade rätt, Baton Rouge-rap är något speciellt. Ni har inte hört snacka fram tre-fyra magisteruppsatser i längd i podcastform om Kevin Gates utan legitim anledning.
”In many ways, it’s an anachronism from the time before social media, an era when the Internet—and the people who lived most of their lives on it—seemed, well, a little weird.”
Om VBDFR tar sitt raplyssnande för långt eller inte får nån annan avgöra. Jag känner dock att det är 100% allmän sanning att resten av världen inte gjort sitt vad det gäller lyssnande och bevakning av Baton Rouge-rap. Hur kunde det annars ta över ett år innan jag fick reda på att de bråkande gamla VBDFR-favoriterna från Double Trouble, Red och She Money släppt ett beef-mixtape med faktiska fysiska greppbara mp3s. Och hur kan det ogranskat hända att nån random låter Red vänta nästan 4 min innan hon börjar rappa (och slakta artisten hon gästar). Utan Frankie The Lucky Dog hade vi inte haft en chans.
Klicka på bilden av Frankie för att läsa texten (bild Victor Michael).
Mel of The Outfit, TX har delvis gjort precis en sån sammanfattning jag inte orkat ta mig till, och han inleder med att förklara varför texten behövs.
”By now it’s safe to say that Texas’s place in the hip-hop canon is well understood, and Houston stands as one of the genre’s most important musical hubs. As a state, we love that, but ignoring the remainder of the state is a little like talking about West Coast hip-hop and only mentioning Los Angeles. Dallas has always existed as Texas’s Bay Area: a diverse, cultured, ratchet festival of Badus, Boosies, and Bilals.”
Jag har alltid känt att jag inte gått djupt nog in i Dallas-scenen, jag valde bort den helt enkelt och började fokusera på det område som Mel jämför staden med: Bay Area. Men jag har alltid fattat att det är något jävligt speciellt med Dallas-scenen. Redan vid en ytlig granskning är det tydligt att scenen där har några jävligt positiva egenskaper när det gäller att skapa bra rap (eller rap som jag gillar snarare): innovation premieras*, flytet går före allt, klubb-hits / dansvänlig musik premieras.
Dallas gör musik för två kategorier av lyssnare: de som vill känna musiken och high school-kids.
”Around 2007, a number of Dallas artists began to soundtrack a sort of inner-city war dance—residents of various Dallas neighborhoods would hit their respective variations of the dance before or after brawling—that became the Dallas Boogie”
Artikeln går in det här på ett sätt jag verkligen uppskattar, en kortare genomgång om stadens raphistoria och en ordentlig presentation av dagens Dallas-scen. Även om jag aldrig hann gå in i djupet rejält så har jag lyssnat en hel del på Dallas-rap, men jag har missat tusen gånger mer. Min tid var typ 2007-2012, när legend-posset Dirty South Rydaz (DSR) hade haft sin storhetstid och några yngre medlemmar skapade Dallas City Council (D.C.C.). Tum Tum, Lil Ronnie, Treal Lee & Prince Rick, Dorrough, Fat Bastard och Yung Nation är veteranerna jag kan bäst från Dallas. Den klubbiga versionen av Houston-rappen (som Beatkinginfluerats av och återuppväckt Houston med ni vet). Mels radar upp typ 25 nya artister som helt oförvånande är lika jävla nyskapande och intressanta som min tids Dallas-rappare var.
”Then, in 2009, right as this two-year-old movement seemed on the cusp of going national, the LA rap group Cali Swag District made an homage to the movement, influenced in particular by North Dallas rapper Lil Wil’s “My Dougie.” Their song, “Teach Me How to Dougie,” became a global phenomenon”
Klicka på varenda jävla youtube artikelförfattaren har bäddat in. Klicka på bilden för att läsa artikeln (foto Karlo ramos):
Bonus: Om ni vill höra lite otroligt bra rap från Dallas, nedan är ett av mina topp 10 bästa album någonsin inbäddat. Fat Bastard och Lil Rick aka Sonnys Amerikaz Most Throwdest släpptes i vanlig och S&C version för tio år sen 2005. Det är fortfarande idag nåt av det bästa mest svängiga som vi nånsin kommer få höra.
I show #91 som släpptes alldeles nyss spelar jag denna extremt tunga sång av Georgia-rapparen Herr:
Som ni hör är det skitbra, och helt fullpumpat med influenser från olika håll. En produkt av sin samtid detta. Kanske utan sin egna artistiska riktning än så länge, det kändes lite så efter några genomlyssningar av båda Hit Em här uppe och hennes nya mixtape Frankie Flowers. På tapet hörde jag ännu fler influenser från massa olika håll. Och vem vet, på Datpiff-versionen av tapet som jag precis upptäckte kanske det hörs ännu mer influenser?
Datpiff-version? Jo alltså när jag hämtade tapet till min data och telefon för nån vecka sedan fanns det bara i en 10-sångers version på Spinrilla, nu typ 1.5 vecka efter det släppet har det dykt upp en version på Datpiff med 20 sånger! Sjukt dock att ingen version innehåller en mp3 av Hit Em (så då får man skriva till hennes manager på twitter och påstå att man är DJ så mailar han den).
Detta är jävligt bra hursomhelst. VBDFR har hoppat på Herr-tåget.
Klicka på omslaget för att komma till Datpiff-versionen:
”get yo twelve white folks and take that shit to trial bitch”
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det här. I dag nådde nyheten om att The Last Mr Bigg, eller som han egentligen heter Donald Maurice Pears, gått bort. Jag såg det via andra Alabama-rappares sociala medier. AL.com rapporterar att han dog i sömnen natten till onsdag. Efter att 11 år tidigare ha överlevt två skott i huvudet.
Det var 2004 och den gången dog han inte. Han vaknade efter åtta dagar i koma med ena ögat och delar av hjärnan borta. Ögat ersatte han med ett diamantprytt glasöga och hjärnan vet jag inte hur han ersatte. Han lyckades hursomhelst komma tillbaka och nådde kanske sina största framgångar när han samarbetade med grammy-vinnarna 36 Mafia (och ryktades bli en del av gruppen?) under några år i mitten av 00-talet.
Det var ungefär samtidigt som jag upptäckte honom, dock inte via 36 Mafia för precis som de flesta andra missade jag helt att han jobbade i Memphis. Jag och många andra hade precis börjat upptäcka hur mycket otroligt fantastisk musik som släppts i södern som mer eller mindre inte spridits alls. Detta var när UGK för de flesta bara var gruppen som gjort en låt med Jay-Z och Pimp C satt inlåst. T.I. började precis höras. Texas och Houston hade sitt stora år 2005. Vi började kunna höra musik från södern på radio och ZTV osv, men det var samtida musik. Musik som visade tecken och hintade om att det byggde på ett arv vi inte hört, ett arv som inte gick att nå.
Det känns nästan konstigt att skriva idag, men det var inte helt lätt att få tag på all musik för tio år sen. Jag hade hört talas om Lil Boosie och Gucci Mane men det gick inte att hitta nån musik på internet (eller i Sthlms skivbutiker för den delen). Sakta men säkert började DJ Screw-tape efter DJ Screw-tape, UGK-platta efter UGK-platta, Z-Ro-skiva efter Z-Ro-skiva dyka upp på olika obskyra bloggar. Några av oss ville gräva djupare. Det fanns massa olika saker att fastna för. För mig var en av de viktigaste det vemodiga berättande som jag tyckte dök upp lite här och var, det var de guldkornen jag letade efter. Och min poäng med hela den här internet-grejen, den här musiken vi känner så väl idag genom Boosie, alla har hört Z-Ro, alla har kännt i hela kroppen vad Kevin Gates känner när han skriver sina sånger: denna musik från amerikanska södern var inte tillgänglig för 10 år sen. Södern-smärta influerade av Tupac. Vi letade för vi behövde höra det.
Så vi hittade Trial Time.
När jag upptäckte en artist som The Last Mr Bigg behövde jag höra mer. Och det fick jag, över de kommande åren lyckades jag hämta hem fysiska greppbara mp3s till inte mindre än fyra skivor. Jag skrev om en på en av mina 10-20 gamla pinsamma bloggar (vem har haft ensiffrigt antal bloggar? orimligt beteende). Skivorna snurrade typ lika många varv i bilstereon som jag snurrade varv runt bergslagsvägens 100 rondeller. Och hans röst fick mig att känna allt. Hans berättande var rakt och ärligt, han beskrev och han sa vad han sa utan att krångla till det. Han var en av de berättarna som kunde hålla ens intresse uppe utan att behöva vara alltför kreativ i vilken vinkel han ville använda. Han behövde inte säga att hans CD var en tavla eller snap eller fruktstund eller långfilm eller allt vad man hör nu för tiden, för han hade saker att berätta.
Har skrivit mer än nog om hur jag upplevde musiken, ni får gärna hedra The Last Mr Bigg genom att lyssna själva. Och självklart ska ni böra med Trial Time:
Om ni orkar och vill ha den bästa upplevelsen och slippa snäll-varianten i videon ovan: kolla på videon ovan men lyssna till ljudet i denna video. Ljudet i den inbäddade videon startar vid 0.11 och det i länken direkt så ni kan matcha dugligt (om ni är vid en dator alltså).
Som ni hörde är ju Trial Time berättad med vad som skulle kallas en kreativ vinkel, men jag anser att det är själva historien som gör det till en fantastisk sång.
Efter att ha hört Trial Time har ni hört ungefär lika mycket av The Last Mr Biggs katalog som de flesta andra som någonsin hört hans röst. Detär alltså en sån sång jag har sett och hört folk fortsätta prata om som en kultklassiker i dunkla hörn av internet och västerort i snart tio år. Och alla har ju hört Mr Biggs röst som refräng-sångare på 36 Mafia-dängan Poppin My Collar (och en drös andra 36 Mafia/Project Pat–sånger), vare sig ni visste om det eller inte. Han brukar inte stå med i gästlistan och han syns knappt i videon.
Som ni förståt gillade jag honom som bäst när han berättade saker för mig. T ex på Traffic King från albumet Only If You Knew. Den är en jävla TV-serie, exakt denna: pilotavsnittet av True Detective. Det är den känslan.
Eller titelspåretfrån samma skiva.
Förstår ni vad jag menar med rakt berättande utan krångel, hur det griper för historien är där.
”ah god i hope i get to see em again
cause they don’t know about the laws i break
the weed i smoke and the pills i take
and they don’t know about the money and keys
about the bustas i shot or the ones that done shot me
they don’t know that they daddy is the man
i wish i could explain but the wont understand”
Jag har även lyssnat väldigt mycket på den mer upplyftande cirkus-dängan/Alabama-anthemet From Alabama.
Läs gärna hans eulogi på AL.com, mer om hans liv i en äldre AL.com artikel. Och se QDIII-filmen han berättar om sitt diamantöga i. Framförallt: lyssna på The Last Mr Biggs musik, finns på iTunes och vem vet kanske på nån strömningstjänst.
