För en tid sedn dök det här omslaget upp på internet. Jag dog lite grann. Vilken jävla drömtrio, Gangsta Boo, La Chat och Mia X.  Vi snackar verkligen original queens of southern rap. Boo och Chat har ju jobbat på ett mixtape tillsammans ett bra tag nu. Tapet, som ska heta Witch, skulle egentligen släppts i mitten av februari, men lyser fortfarande med sin frånvaro.

Bitchy är något av en throwbackhistoria, men låter ändå hyfsat fräsch och modern. Det är verkligen Three 6-soundet fast i en version för 2014. Jag är helt okej med det. Min aversion mot retro och nostalgi gäller ju bara sån musik som jag inte gillar, till exempel boom bap.

Det som gör mig allra gladast med Bitchy är helt klart Mia X närvaro. Jag minns en tid då jag hyfsat nyligen upptäckt Three 6 och Gangsta Boo, jag lyssnade på Gangsta Boos Can I Get Paid cirka varje dag i kanske ett år. Jag skojar inte.

DJ play my song Where them dollar at by Gangsta Boo/ plus another southern diva Mia X is coming too

Det där var mitt första möte med Mia X, och ledde till att jag desperat sökte efter hennes musik på Napster/Kazaa/DC++ eller vad man nu använde sig av på den tiden. Det var fan inte så jävla lätt att hitta och i flera år kämpade jag mig igenom många konstiga delar av internet i jakt på Mia X kompletta diskografi. Nu känner jag mig mest glad över att Mia X faktiskt gör lite musik igen!!

Vi avrundar detta inlägg med en av mina favoriter bland Mias gästverser. Älskar den här låten, älskar budskapet (lol), älskar hur Mia X levererat grown woman rap i typ femhundra år.

Hej! Vår riktigt snabba lyssnare snappade kanske upp att jag i avsnitt 57 utlovade ett blogginlägg om Chynna. Jag är egentligen skitsur och vrålhungrig (ganska vanligt sinnestillstånd för min del) men fuck it, nu kör vi. Kolla bilden. Är det lagligt att se sådär cool ut? Herregud.

Jag har hursomhelst googlat runt på Chynna ett tag, hittat hennes EP från förra året och också en liten video som jag tänkte dela med mig av.

Yup, låten heter Selfie, är uppenbarligen såååå pass throwback men ändå asbra. Chynna skulle kunna rappa på vad fan som helst och jag hade ändå varit där vilken dag i veckan som helst. Hennes rapstil är så avslappnad och go, vill typ att Chynna ska rappa godnattsagor för mig.

Hennes EP är precis som Selfie hyfsat throwback, men även det kan jag leva med enbart på grund av Chynnas blotta närvaro. Plus EPn innehåller också några låtar som inte låter riktigt sådära 90-tals sömniga. Är typ lite kär i den här tjejen? På ett sätt påminner hon mig om Kelow som också gjort några riktigt fina slöa låtar i sina dagar.

Varsågod, här har ni hela EPn, njutt!

P.S. Följ Chynna på twitter!

Jag kommer med största sannolikhet se tillbaka på 2013/2014 som perioden då jag blev helt förälskad i ZMoney. På riktigt. Han och hans peers (typ Kevo och JNeal) är cirka de enda jag vill lyssna på just nu. Det jag verkligen älskar med ZMoney är att han är en sån där rappare som inte riktigt går att placera, lite som Young Thug. Det finns så många skojiga nyanser i deras musik, så mycket blandning av kul och allvar.

Senaste leveransen från ZMoney är producerad av ingen mindre än Chicagos stolthet Young Chop, och även om jag helst vill höra Z på JNeal-beats så funkar detta väldigt bra. Jag hoppas verkligen att ZMoney kommer kunna slå igenom. Så kul att han skaffat produktion från Young Chop btw, Young Chop som enligt egen utsaga skrev en väldigt fördelaktig deal med Warner där han får sälja sina beats till independentartister. Det är vi väldigt glada över, för annars hade vi aldrig fått höra den här bangern:

18 mars släpper VBDFR-favoriten Kevin Gates sitt nya mixtape By Any Means, och om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite orolig för hur fan det ska låta. Jag gillar inte första släppet Don’t Know och jag tyckte att Amnesia med framlidne Doe B (R.I.P.) var sådär. Jag gillar verkligen inte när Kevin Gates är douchig alltså. Kevin ska vara lite ledsen, lite introspektiv, lite emo, rappa om löv som byter färg och att hans favvobok är The Notebook. Därför gillade jag nya låten Get Up On My Level mycket mer, den är visserligen inte superkänslosam men har det där allvaret som bara Kevin Gates kan få att låta soft. Min enda invänding är att han i början låter lite som French Montana, men jag glömmer det rätt snabbt när låten når andra versen.

(Jag skäms fortfarande ibland över att jag älskar Kevin Gates alltså… vissa av hans emogrejer som han säger hade jag aldrig accepterat om de kom ur tex en kanadensisk före detta barnskådis mun, men hey, sån är jag, I’m just being honest #honest)

Kevin har förresten blivit släppt från fängelset nu (typ väldigt nyss om jag fattat saken rätt?). Så himla skönt. Han åkte in i december för parole violation. Nu ser jag extremt mycket fram emot att min favvokänslokille ska ta över 2014! – Sanna

Allt ovan är skrivet av Sanna. Nu sitter Hugo och skriver. Vill ni se hur jag såg ut när jag läste det Sanna skrivit? Så här:

”ja ja, sanning bror, sanna jag håller med exakt” – sa jag högt till mig själv. 

Fy fan vad fett att Kevin Gates är ute igen. Förra gången han satt inne tog det fan flera år innan jag hörde något nytt om honom. När han släppte sina tre extremt tunga mixtapes 2009 och jag fick upp öronen för honom fanns ingen info på internet. En kommentar (som jag aldrig hittat igen) på artikel på wordofsouth.com sa att han skulle sitta inlåst i 10 år. Jag fick fråga hans manager Dre massa gånger men han hade inga besked.

När jag nyss lyssnade på den nysläppta Get Up On My Level blev jag typ lika glad som jag blev när youtube-videon Kevin Gates 1st Time On Camera Since Being Released From A 2 1/2 Year Sentence dök upp sent 2011. För Get Up On My Level är exakt den typ av sång som gjorde att jag blev kär i Kevin Gates från början. Exakt det som gjorde att jag saknade honom förra gången. Det är exakt den där emo-grejen Sanna pratar om. Känslorna är så jävla greppbara, alltså det låter som att han har ingen spärr mellan det som händer i hjärtat och det som låter när han använder sin röst. Fysiskt greppbara som en mp3, inge jäkla strömmad spökskriven ledsamhetsmusik.

Det som för mig gör Kevin Gates till lite bättre än hela drösen av känslo-rappare är nog hans musikaliska arv. Alltså att han är från Baton Rouge. Det är lite svårt att bevisa det här för någon som inte har lyssnat på väldigt mycket Lil Boosie och väldigt mycket Max Minelli, så ni får lita på mig antar jag. Det verkar inte som att det accepteras i Baton Rouge att en sång inte ska vara en musikaliskt extremt bra sång bara för att ett allvarligt budskap ska fram. Ofta på vår planet produceras musiken till sånger med stark text med just texten i fokus, och det är fett antar jag. I Louisiana känns det som att de har en tradition av att snarare göra sångerna så musikaliskt starka som möjligt, och jag behöver det för att inte tappa fokus. Det gör det enklare för mig att ta del av texten, och att känna texten. Jag pratade lite om detta och Reds uppumpade RIP-sång häromdagen.

Det jag anser att Kevin Gates har en lång historia av att lyckas med är bygga på denna BR-tradition genom att även använda sin rösts tonlägen osv för att förmedla alla dessa känslor. Så emo. Röstläget plus själva orden är guld tillsammans. Och Get Up On My Level är ett typexempel. Andra goa exempel är t ex Find A Way med Max Minelli och Malachi och Looking For A Right. Båda är från den tid då Kevin Gates såg ut så här:

Nu är båda Boosie och Gates fria! Baton Rouge kommer vara så bra i år!

Av: Sanna & Hugo

Tjejen på bilden heter Ceytra och kommer från Chicago. Jag har svaga minnen av att jag bläddrat igenom hennes soundcloud för några månder sedan utan att ha tagit någon större notis om innehållet. Idag såg jag hennes nya dubbelvideo, och skämdes direkt över att jag först nu insåg Ceytras storhet.

Det är just nu ganska lätt att klumpa ihop alla raptjejer från Chicago, de flesta kopplade till drillscenen på ett eller annat sätt. Det är svårare att försöka passa in Ceytra i det gänget. Hennes sound är visserligen ganska hårt, och innehåller små små drillingredienser, men jag skulle snarare beskriva det hon gör som inspiererat av typ TRVP (falsk trap)… men hon lyckas ändå hålla sitt sound och sina influenser på en bra nivå liksom. Äsch, vem försöker jag lura, under 2013 insåg jag ju att jag uppenbarligen gillar falsk trap och I ain’t even kno it (IOENO).

Mer musik från Ceytra finns tex på hennes soundcloud, kolla in den!