Film? Konst? Eller poesi? Skoja.

Hej! Varning! I den här meningen används ordet ”eftersom” många gånger och det ser skitkonstigt ut?: Jag har varit på ganska många vernissager i Stockholm på sistone eftersom jag inbillar mig att det är research till en självbiografisk roman som jag har börjat skriva på eftersom jag måste skriva på något nytt just nu eftersom jag känner mig helt stressad och blind när jag tänker på min diktsamling. Det känns äckligt att känna sig stressad och blind när man tänker på sin diktsamling! Jag svär! (Pretentioner är så ångestframkallande, *buhu*).

För att kunna skriva en självbiografisk roman så måste man, som bekant, ha upplevt det man skildrar och jag tänkte att den här romanen skulle handla om konst. Eller eventen där konst ”presenteras” för ögon. Jag vill liksom parasitera på konstvärlden! Har varit sugen på det i evigheter? Tycker det känns ”vattentät” eller i alla fall stimulerande. (Det är en jättebra morot för skrivandet att låtsas att man ska fuska sig in på t.ex. Konstfack, tips.) Så därför har jag varit på en del konst-event och verkligen fått blodad tand! Plus att ibland kan man bli full gratis.

Här är ett litet smakprov från den självbiografiska romanen (ej att förväxla med prosalyrisk, obs):

Efter ett tag började en person som var svartklädd och barfota att prata i en mikrofon. Jag twittrade att man vet att det är dags för performance när en person i dyra, svarta kläder är barfota. Det där med dyra kläder hittade jag på, som effekt åt tweeten. Lite krystad aura av klassanalys. Hon sa åt alla som var i rummet att lägga sina mobiltelefoner i hörnet. Hon sa det på engelska. Jag la min mobiltelefon i hörnet. Sen sa hon att hon skulle visa en rak linje, vilket hon gjorde, hon drog den med kolkrita över ena väggen. Därefter måttade hon upp en kvadrat på golvet. Hon hoppade ”som en groda”; där hon landade markerade hon ett hörn, och sen drog hon grön tejp emellan. En efter en beordrades alla i rummet att ställa sig i kvadraten. På engelska. Jag ställde mig i kvadraten. Jag hamnade bredvid en jag kände som bytt namn till Guds flicka på Facebook. Till slut fick inga fler plats i kvadraten, men konstnären fortsatte att ropa in folk. Högst en eller två sa emot, men väldigt odramatiskt. Det kändes inte alls som civilkurage. Allt gick verkligen mot en sorts bristningsgräns. När alla som inte vägrat befann sig inslingrade i varandra inuti kvadraten öppnade hon en väska och tog fram blomjord som hon blandade med vatten i en plåthink. Hon placerade plåthinken på huvudet och började gå igenom kvadraten. Det är lite töntigt att jag inte skriver ”fyrkant”, nästan poserande. En av dem som inte lydde konstnären jobbar på en tidskrift som också ger ut böcker. När jag gått skrev han i chatten att jag skulle ”skriva klart den där romanen.” Han skulle svara på två dagar, ”kram.”

Här är ett till smakprov som jag skrev efter vernissagen för Index Autobiography-utställning (en väldigt bra utställning, gå dit!)… och förresten, visst känns en sida ur en självbiografisk roman lite som en… blogg!?:

Det här blir som en lista. Jag vill att en gud ska ”bryta fjärde väggen” och säga hej eller kanske tjena. Något upplyftande gulligt tecken. Som den animerade daggmasken i Richard Scarrys äventyrsvärld. Jag drömde en gång att barn som strålas i huvudet får kornig ansiktsmask applicerad först och gosedjur efter. Barn får verkligen gosedjur efter, mjuka igelkottar i plural. Var sak har sin tid. Jag var på en utställning där verken kretsade kring biografibegreppet. De sålde Michèle Bernsteins bok i engelsk översättning, den hon skrev för att finansiera en rörelse. Man var tvungen att ha blåa plastskydd över skorna eftersom det var slaskigt. Det var ett sexigt tvång. Jag skrev ”någons blåa plastskydd läcker och lämnar subtila sträck av brunt i den blodröda heltäckningsmattan” på mobilen. Jag köpte Aliens & Anorexia och Where Art Belongs eftersom jag fått pengar av min mormor som jag borde ringa nu. Jag pratade med Emma Hatt som frekvent och naturligt sa ”ofc” när hon menade ”off course”. Det var helt naturligt. Det var coolt. Jag har verkligen en stark känsla av att hon är på rätt plats i livet. Jag fotade min egen reflektion i en skärm. Emma var glad för min skull och jag för hennes. Vi skålade. Firade att jag äntligen fått betalt för min tre år gamla dikt, den som går ut på att rivningen av Klarakvarteret är det bästa jag vet (detta varade i högst tre sekunder). Luciano sa att det var en kakafoni som alla befann sig i. Vi stod framför en filmatisering av Kathy Ackers Implosion. Man var tvungen att komma tillbaks. Det gick inte att höra en specifik replik, men alla hade tydliga namn. Jag älskar löjliga anglicismer. Jag älskar slask.

Arbetsnamnet på romanen är Karisma. Skriv gärna i kommentarerna om ni har några konkreta tips! Eller förskott, skoja. ”Några förskott”. Eller om ni har förslag på en annan titel och tycker att Karisma suger. Jag kände för nåt kort och kärnfullt den här gången, sorry. Det är verkligen ”utkast” också, kom ihåg det. Väldigt generöst och transparent av mig att dela med mig.

En sjuk grej, by the way: i ett ”vanlig stycke text” är titlarna på verk kursiverade, men i ett stycke där ”brödtexten” är kursiverad så är titlarna på verk inte kursiverade. Crazy va! Det lärde jag mig när jag läste Jean Genets samtal med Hubert Fichte, man lär sig verkligen grejer av att läsa. Alltså tekniska grejer. Inte bara poetiska grepp som man kan sno.

Nu blev det väldigt mycket prosa och bloggprosa i det här inlägget, det känns lite trist. Här är en liten töntig dikt som kanske får det att kännas i hjärtat, som kompensation:

slitage av blicken

jag är knäsvag

bokstavligen

du är lite manierad

lyssnar på kesha

all that matters the beautiful

life, ryser länge och

på låtsas

sukta solen det

är en liten, gullig

order

Eftersom rubriken skvallrar om event så kan jag inte låta bli att tipsa om två som sker i morgon, eftersom detta är en nöjesguide (som guidar till nöje) och en mingellblogg om poesi (inte bara om Stjärnorna på slottet, vilket man kan tro, eftersom jag har oturen att blogga tillsammans med Sveriges roligaste människa Nelly Saxfors): på Cyklopen i Stockholm är det biblioteksbar där Felicia Mulinari och Erland (Rappaport) Edberg läser sin otroliga dikt Vi vet ännu inte om en kärlekshistoria som inte handlar om att förlora allt (en dikt som finns med i ETC-antologin Om detta sjunger vi inte ensamma som kommer snart), och i Malmö är det MALMÖTXT på Skånes konstförening där inga mindre än Mira Gonzalez, Klara Ström, Victor Boy Lindholm och undertecknad läser via länk! Modernt men också fräscht att sitta i Stockholm och läsa i Malmö! Jag kanske läser från den ”självbiografiska romanen” som jag outade nu, eller en liten dikt, eller så småpratar jag bara lite med de härliga människorna i Skåne. På plats kommer det också att finnas en öppen mikrofon! Och jag tror den är öppen på riktigt och inte skenbart som när vi hade Heart Broken Poetry Tour 2015 på Taverna Brillo och bestämt på förhand att Assar skulle läsa i den öppna mikrofonen men några små brats ville ta den och hålla tårdrypande tal? Synd att jag inte lät de små bratsen hålla tårdrypande tal? På MALMÖTXT kan du läsa upp det du skrivit. Det borde du verkligen göra om du vill, men jag tvingar ingen!

Den här katten är så jävla fin!!! Knausgårds ”hat-katt”.

I rymden kan ingen höra dig läsa lite lyrik :(

 Annars såg jag att Bob Hansson hade releasefest på Operabaren igår! Är så djävulskt avundsjuk? Hejdå!

/Elis

Ja, då har jag kollat på Stefan Sauks dag på Slottet.

Amanda Ooms dag

Morgan Allings dag

Claire Wikholms dag

Min enda relation till Stefan Sauk är att min farmor blev jätteglad när han besvarade hennes vänförfrågan på Facebook en gång.

Stefan Sauks dag var typ exakt som ett avsnitt av Vegorätt! Det var yoga på morgonen och sen bara fortsatte det med hälsofrukost och ”ta på sig oömma kläder och ge sig ut”.

Kände med Claire här: Jag vill sova så länge som möjligt, jag har inte tid att sitta och meditera en halvtimme!

Så vem är Stefan Sauk? Jo han tog sina första stapplande steg på Götgatan 31, så enligt Marika Lagercrantz är han en ”riktig Stockholmare… :)”-.

Han har även varit med i Torka aldrig tårar utan handskar, han spelade den lite onda pappan!

Känner ni igen?

Där fick han användning av hålet i sitt hjärta, som han säger.

Claire vill såklart veta om hans mamma är stark. Obs i hennes värld: ju mer alkoholiserad/självmordbenägen/depressiv mamma desto ”starkare”.

Stefan blir allvarlig: Mina föräldrar bråkade så mycket att ibland var jag på riktigt rädd när jag var liten och det var jävligt obehagligt…

Nu blir Morgan på hugget eftersom han själv haft en tragisk uppväxt: Och det var… Var det också våld eller var det bara gap och skrik?
Här känns det som Stefan vill svara att det var våld också men att det kanske inte är sanningen så han säger: …… Det blev… ordentliga bråk.

Ensam framför kameran efter lite betänketid: Det gick till handgripligheter också så det var riktigt obehagligt.

Morgan ba: Men vad gjorde den lille Stefan i allt det där???

(Det är typ hans standardreplik när de pratar om sina barndomar, ”men vad gjorde lille X i allt det här”.)

Inte för det inte är en berättigad fråga men… Han gjorde väl som alla andra barn, led! Har ni tänkt på att barn är sjukt starka egentligen? De har ingen makt i sina liv överhuvudtaget men gnäller oftast inte utan biter ihop. Skönt ändå att det finns Stjärnorna på slottet så man när man blir vuxen kan bli känd och va med där och prata ut! Om man får va med i Sommar i P1 också så får man verkligen en chans att bearbeta så kanske man kan läka ihop helt??

Stefan: Alla andra hade det så bra, alla hade det så som man ska ha det, och så hade inte jag det.

Och det blir värre.

Mina föräldrar skilde sig.

Claire: Höhöhö.

Stefan: Inte så kul kan jag tycka.

Medhåll från Marika: Nä. 

Stefan: Min mamma baktalade min pappa när jag var liten. Man får inte göra så. Och mamma jobbade och slutade klockan åtta på kvällen… Tror jag. Så jag värmde upp min egen mat i ugnen och sådär va.

Amanda: När fick du din första bästa vän?

Stefan: *djup suck*….

Amanda: Du fattar frågan?

*nickar, sväljer*: Jag fattar frågan. 

*en minuts pianomusik*

Bara det att jag måste tänka efter är ett svar i sig. Det var nog inte förrän i åttan-nian. Det är en lång lång lång lång lång tid. Ganska viktiga år kan jag tycka. 

Morgan: Shit man. Det är hårt. 

Claire: I skolan då?!

Stefan: Nä, inte i skolan heller. Det var hårt.

Som vi vet sedan tidigare avsnitt hotade Stefan Sauks mamma med att ta livet av sig ett antal gånger, och nu får vi förklaringen. Troligtvis led hon av manodepressivitet…. Kan vi ha en tyst minut över detta faktum?

Morgan: Jag har också växt upp med en fostermamma som hotade hela tiden med att begå självmord. 

Morgan, vill återigen inte förringa din barndom, men vi vet det.

Lunchen avslutas med att Stefan Sauk avslöjar att hans båda föräldrar dog 2005 och att det var väldigt jobbigt, alltså jag tror honom men han själv var ju femtio år då så tänker att det är hyfsat normalt?? Ingår i livet liksom. Jag är nog uppväxt i en väldigt osentimental familj för jag tänker att skilsmässa etc inte är normala saker att ha som trauma? Det är typ som Sanna Nielsen som ägnade hela sitt sommarprat åt att prata om sina föräldrars skilsmässa som skedde när hon var vuxen, alltså man bara ge er!!! Lev ert liv.

Sen går de ut i slottsträdgården och Stefan LURAR de andra att de ska få hoppa fallskärm, sen får de inte det?? Taskigt… De andra blev ju jätteglada och ba wohooo vad galet, vilken fantasi. Morgan: När jag ser utrustningen så tänker jag han ÄR galen!!!

Sen tar de en selfie från en liten drönare (jag trodde först att drönare alltid är såna som släpper bomber, så om du också tror det kan jag säga att det är fel). Så fint att vuxna till slut upptäckte internet så de satte ett namn på att ta bild på sig själv, fanns ju inte innan då tog man bara en bild och kände sig jättepatetisk. Nu är det normaliserad och det är skönt.

Hon som flyger helikoptern som de inte får hoppa ifrån blir genast utsedd till sån stark kvinna av Claire.

Vid middagen berättar Stefan att han i sin ungdom ”körde taxi för att överleva”, självklart ska man få in lite sån info om att man varit arbetare.

Alla kändisars historier om hur de blev framgångsrika är typ likadana: de BESTÄMDE sig. Som Stefan Sauks framgångssaga börjar t.ex. med att han ”klev in” på Dramaten (hur gör man ens det?) och sa: Jag vill bara vara här och se hur arbetet går till. ”Dramaten” svarade: Du menar askultera? Stefan ba: … Jaa… De ba: Ok, kom med här. Liksom så börjar alla framgångssagor ju, att nån ljuger sig in på en tidningsredaktion eller filminspelning. Men vem gör så egentligen och funkar det verkligen? Svara i kommentarsfältet!

På måndagen var jag där och liksom what the hell!!!! Sen satt jag med när de repeterade, hela repetitionstiden fram till premiären. Sen blev jag regiassistent.

Känns som det var så lätt att få jobb förr i tiden, alla ba ”Ja vi ger dig den här chansen!”. Borde va så nu också.

En sak till undrar jag, när de beskriver hur de fick olika prestigefulla uppdrag så säger de alltid att de blev uppringda, typ ”Så plötsligt ringde telefonen och jag trodde det var min tandläkare. Men det var Ingmar Bergman som frågade om jag ville vara med i hans nästa stora fel”. Jag vet att chatt inte fanns då men använde man sig verkligen av telefonen på det sättet? Hur fick man tag på varandras nummer?

Kolla vad gullig Stefan Sauk var när han drack en Bloody Mary. Tänk er honom dricka oboy så. Fint.

Sen sa han nåt som jag tycker är relevant och kan känna igen mig i: De flesta regissörer har varit rätt skraja, och jag har inte haft de sociala nycklarna så jag har nog skrämd bort väldigt mycket människor, det har jag betalat ett högt pris för. 

Så är det ju faktiskt, kultursfären har massa nycklar och koder som man inte kan och som vissa som är uppvuxna med dem inte ens märker. Det borde finnas förberedande skolor i ordning och uppförande som man får gå innan man börjar på t ex en teaterhögskola eller skrivarskola.

Här säger Morgan nåt smart: Döm ingen förrän du har träffat den. Bra Morgan, du kan också få ge ut en coffee table book med bilder på grodor på Fame Factory!

Alltså här lackar jag faktiskt lite på Stefan, när han ska prata om hur det var när hans dotter flyttade hemifrån för att plugga i Lund. Lite mer komplicerad ångest får man faktiskt skaffa sig för förtjäna min empati.

Det skrivs inte en enda bok om hur det är när enda barnet flyttar ut!

MEN SKRIV EN SJÄLV DÅ?! Som sagt du är välkommen till Fame Factory Förlag, vi ger gärna ut din bok om hur det är när enda barnet flyttar ut.

Om detta avsnitt började precis som programmet Vegorätt så slutar det också så… Eftertänksamhet vid elden och ”en liten touch av Afrika”.

Det är faktiskt rörande (obs inte ironisk, tycker det är fint när folk gör något helt genuint från hjärtat) när Stefan sjunger en afrikansk sång som han lärt sig:

Sådär, sista avsnittet med Marika Lagercrantz kommer snart på en blogg nära dig! Denna! Det är väl bra att jag gör ett sånt här referat så slipper man kolla på avsnitten (om ni inte redan gjort det) men man får ändå veta vad som hände.

Allt gott (som vissa skriver i slutet på mejl)

/Anna

Hej vänner (& fiender)!!

Jag ska hetsa igenom Stjärnorna på slottet eftersom jag redan ligger helt i ofas.

Morgan Allings dag

Claire Wikholms dag

Faktum är att jag ju bara är på tredje avsnittet och säsongen är slut. Men så är det ju inte så lång säsong. Gudskelov. Tänk om det hade vart typ tio skådisar som skulle berätta om sina tragiska uppväxter. Men det är det ju inte, det är bara fem.

SVT:s beskrivning av Amanda Ooms-avsnittet: ”Under Amanda Ooms dag på slottet får vi en inblick i hennes barndom som kantats av svikna löften, låtsaskompisar och föräldrar som övergav henne.”

Ja, avsnitt tre är alltså Amanda Ooms dag. Vi kan även kalla det snyggdagen, för hon är ju väldigt snygg. Alltså hur många är så snygga, kanske 1 på 1000? Eller ännu färre? På bilden ovan så ba… Jag har inte vaknat än, jag behöver kaffe… Och ändå är hon typ 50 år? Ska man inte va ful då? Jag är 25 år och jag är ful redan! Tragiskt. Men men.

De åt Berlinfrukost! Sånt sammanträffande för Berlinfrukost är det enda jag tänker på, drömmer om det på nätterna. Berlinfrukost är för er som inte vet typ att man äter allt som är gott till frukost.

Det här kommer inte bli ett särskilt ”roligt” inlägg eftersom Amanda är väldigt sansad och sympatisk till skillnad från de andra så det finns inte så mycket komiskt material. Men jaha, då ska vi se vart vi ska börja.

Amanda växte upp i en hippiefamilj och hennes mamma hade en förlossningsdepression. Tragiskt nog så tog hennes mamma livet av sig när hon var ca 10 år (när Amanda var det alltså). När Amanda berättar om detta så är det ett väldigt känslosamt ögonblick som kräver respekt liksom. ”De där dagarna är ensamma förfärliga timmar som har förföljt mig genom mitt liv… Då var jag ensam på jordklotet”. Men det dröjer inte många sekunder förrän Stefan Sauk bryter tystnaden.

”Jag får sån jävla… (tårar)… För det är samma… That’s my fucking life.”

Amanda ba: ”Okej. Din mamma tog också livet av sig?”

Stefan Sauk ba: ”Nej… Men hon hotade med det när jag växte upp.”

Man ba okej, kanske inte ultimat att säga att man varit med om samma sak som nån annan när man inte har det! Sen blir han skitförbannad vid minnet av hans mammas självmordshot och ba ”GÖR DET DÅ JAG KAN HJÄLPA DIG FÖR FAN”.

Amanda: ”Jag fattar.”

Han fortsätter: ”GÖR DET DÅ FÖR FAN, JAG KAN KÖRA TÅGET!!!”

Marika tar på sig sin ”sorgliga min” som hon alltid har när nån berättar nåt hemskt:

Sen ska hon va sådär ”klok” som de försöker va hela tiden, typ säga nåt om ”människans väsen”. Marika: ”Den lilla flickan som var Amanda har tagit sig igenom det här, det är en av människans storhet.”

En sak som jag faktisk blev förvånad över var att Amanda Ooms själv tog upp sitt eget utseende, alltså att hon är extremt snygg! Haha! För det är hon ju!

Detta är inte sådär ”så talar man bara om kvinnor, fokuserar på deras utseende istället för konstnärskap” för jag hade gjort det om det var en kille också men det finns nästan inga killar som är såhär snygga.

”Det har tagit mig in i många rum som jag inte hade fått komma in i om jag inte varit snygg, det måste jag erkänna” sa hon och det är egentligen ganska fett att hon erkänner det, hade varit så lätt att ba ”nä men jag har bara kämpat hårt, har inte haft det lättare än nån annan !!! Som ca alla andra privilegierade människor säger hela tiden.

Haha, såhär gör Claire med händerna varje gång de ska gå nånstans, och säger: voff!

Jaha vad ska de hitta på på Amanda Ooms dag då? Säkert någonting kreativt, detta är ju väldigt kreativa personer som vi vet. Mycket riktigt, de ska måla sina självporträtt. Plötsligt bryter alla ut i panik? Skådespelare, de är så känsliga själar!!!

Stefan: ”Det här är min största ångest.”

Marika: ”När jag stod där framför stafflit då blev jag riktigt panikslagen ett tag, och då blev jag arg, tänkte nej nej nej jag gör det inte, jag går ut.”

Men de är också fyllda av envishet och ”jävlar anamma”!

Marika: ”Och då sa Stefan: Fan vad nervös jag blev, och då tänkte jag: Vi gör det.”

Morgan: ”Vi kör bara!”

Amanda målar lite som nån på helgon.net eller den där sidan deviantart eller vad den hette.

Jag älskar dock att hon inte försöker göra sig till större konstnär än vad hon är, hon liksom bara gör saker och berättar att hon blev jätteglad första gången hon fick en recension… Eller t.ex. när hon berättar om när hon var ung och ”hamnade i ett gäng där alla var ganska begåvade, det var Tant Strul, Ebba Grön, jag kände liksom doften av nånting som jag också ville”. Haha, jag är nöjd med att hon inte har hybris?! Why?! Nej men jag hade tyckt det vart jobbigt om hon som är så snygg också var ett geni, det kan jag erkänna.

Den här bilden sprängs ju typ av coolhet och hetta!!!!

Fattar dock inte en sak, att Amanda Ooms är så nöjd med att hon tjänat egna pengar hela livet? Det kanske är nåt med den generationen att de inte förväntades göra det, de förväntades gifta sig rikt om de kunde liksom. För hon verkar i alla fall stolt över att hon inte föll för den ”frestelsen”. ”Jag har gjort allt av egen kraft och framförallt finaniserat mitt liv. Jag är liksom en kvinna som har bestämt mig för att klara mig själv och har verkligen också gjort det. Om man inte gifter sig med en man som har pengar som kan rädda en från sämre tider så är det ju ganska klart och tydligt att då blir det plötsligt kanske stenhårt ekonomiskt” Man ba no shit, Sherlock (eller vad man säger?)? De flesta tjänar väl sina egna pengar liksom!!!!! ”2003 kom jag tillbaka till Sverige igen och då var det tufft faktiskt, väldigt fattig var jag helt enkelt, och då jobbade jag som servitris och sådär – HEHEHEHEHE.” Usch tycker det är så störigt när kulturarbetare ska ta upp att de jobbar med nåt ”vanligt” en sommar! Väldigt vanlig företeelse men ack så irriterande, att tycka att man känt på hur det är att arbeta. Det kanske man har men men. Sluta säga det hela tiden – gäller alla kulturarbetare! (Utom mig, jag får prata om mitt förvärvsarbete hur mycket jag vill :D)

Sen kommer gulle-Morgan som har missuppfattat hela PK-begreppet och säger: Mitt liv gick ut på att bli PK som man säger idag! Jag är en svensson, jag har barn, en familj… Vad känner du inför det?

På detta svarar Amanda Ooms… inte så mycket.

Sen frågar nån om hon är stolt över alla sina roller och hon ba nää, vissa saker har jag gjort för att överleva! Detta är väldigt sympatiskt att hon säger! Om man frågar mig så har jag full förståelse för att man gör saker man inte är så stolt över ”för brödfödan”! Borde vara mer sånt, speciellt inom litteraturen, att man borde ha förståelse för typ paret Kepler. Roligare att ha pengar än att inte ha pengar liksom. Vi borde prata mer om pengar!

Sen snackar hon lite mer om sitt ”val att inte vara beroende av någon”:

”Vissa av mina filmroller har jag gjort för att kunna upprätthålla det som är min värld, alltså att vara fri. Som jag sa förut så har jag aldrig blivit omhändertagen av någon”

Jaja, inte jag heller! Fy fan vad skönt dock att bli omhändertagen av någon? Har aldrig ens övervägt att gifta mig rikt men nu börjar jag fundera på det, för varför inte liksom? De flesta rika är ju även snygga, och förut brukade de även vara bildade. Kanske finns nån bildad greve kvar man kan gifta sig med.

Haha det är kul vid efterrätten när Amanda ska gå till köket och göra i ordning den och de har tagit in nån praktikantkille som säkert vill göra karriär som konditor och som inte ens nämns vid namn men man ser att han tänker att detta är hans stora genombrott typ.. Eller det ser ut som han tänker så, de 5 sekunder han är i rutan…

Han ba:

”Det här är det trendigaste vi kan se om man kollar på amerikanska kaktrender nu. It’s a naked cake.”

Amanda ba: Naked cake?

Han: Yes, it’s a naked cake baby!!!

Ser sjukt gott ut!!!! Ska göra en sån på typ… midsommar.

På kvällen ber Amanda alla skriva en flaskpost till sig själv när de var nio år. Man tänker genast, åh dra inte upp folks barndomar, snälla, orkar inte höra om dem en gång till! Väck inte den björn som sover!

Så hör man hur Morgan mumlar: Mig själv när jag var nio år… 

Man ba nej nej nej… ha lite självdistans nu… vi orkar inte.. men självklart bryter det loss och ba:

Jag skrev till mig själv när jag var nio och det blev lite känslosamt sådär att tänka tillbaka på och den smärtan man faktiskt har gått igenom… att få åka tillbaka och säga till lillkillen: det kommer ordna sig. 

MEN MEN, vem är jag att döma om nån haft en taskig uppväxt…

Gud, jag har skrivit hela det här inlägget utan att nämna Amandas romans med Thåström!! Men det är inte så intressant, de var ihop när de var unga sen var de inte ihop på massa år och Amanda ”flydde” ut i Europa under massa år och nu är de ihop igen. Det är väl typ det.

Puss och kram, vi ses på stan

/Anna

Några är besvikna över att jag stannade av med att kolla Stjärnorna på slottet så ska kolla ikapp!

Nu har jag kollat på Morgan Allings avsnitt. *googlar för hundrade gången om han heter Morgan Alling eller Morgan Allsing*. Oj vilken fin bild på Morgan Alling och Fredrik Virtanen jag hittade, jaja, let’s move on.

Det börjar med att Morgan hoppar omkring i mjukisbyxor (inget för Kajsa Ekis Ekman) med en stol och sen slår han sig och skriker PUNGEN!!! Hade vart kul om det var Marika Lagercrantz som sprang omkring där och slog sig på fittan och skrek FITTAN!!!

När Morgan lugnat ner sig så förklarar han: jag älskar fysisk humor :)

Okej, kul. Till frukost blir det våfflor, eller våffelvåffi som Claire Wikholm säger.

Jag är osäker på vilken slags stjärna Morgan förväntas vara, om han är med i egenskap av skådespelarstjärna eller övergreppsstjärna! I vilket fall handlar nästan hela avnittet om olika övergrepp han utsatts för. Klipp från hans ”karriär” fladdrar förbi väldigt snabbt för att sen återgå till Morgans berättelse om barndomen.

Bland annat det här starka klippet får vi se, från nån film som handlar om pillermissbruk och som illustrerar att Morgan också spelat seriösa roller… Very deep.

”Jag tycker inte om att va i centrum!” deklarerar Morgan d första han gör vid frukosten och det kan man ju tro hur mycket man vill på, känns i alla fall som att han älskar det. Hur som helst så har ju Morgan verkligen  varit med om hemska saker, bland annat bodde han i en kartong under en bro när han var liten. Framgår inte om det handlade om 1 natt eller 1 månad men hemskt i vilket fall!

Fast det tycker inte Claire Wikholm, som säger: ”Jag blir nästan avundsjuk på sånna grejer, att ha fått sova under broarna, det är ju ganska romantiskt mitt i skiten”. Claires brist på både empati och taktkänsla är verkligen imponerande! Morgan berättar att när hans mamma blev slagen så sa hon ”jag har så stora blåklockor, kan sälja mig i en blomsteraffär”, Claire ba: DESSA STARKA KVINNOR!!! Det är UNDERBART!!! Hon måste ha haft fantasi!!

Alltså, ”fantasi” är det bästa det här gänget vet. Samtidigt så har man hela tiden känslan av att de inte varit med om nånting hemskt i sina liv, men älskar historien om nån som har det och sen ”tagit sig upp”.

Marika Lagercrantz och Stefan Sauk när Morgan berättar att folk som bodde vid hans barnhem sen har sagt att de hörde skrik men inte visste vad de skulle göra.

Då brister det för Stefan Sauk. FEGHET ÄR DET VÄRSTA HAN VET!!! ”Det är inte de onda människorna som är det värsta utan det är de tysta människorna som ser nåt ske men inte gör nåt, det är de som gör att världen går åt helvete!!!!” Klokt sagt, Stefan. Du kan få skriva en bok om fred och ge ut på vårt bokförlag Fame Factory.

Det som fick Morgan Alling att överleva var humorn, ”i skolan så var jag VÄLDIGT rolig, jag var stjärna, jag var älskad”. Det är tur att Morgan Alling trots en hemsk barndom bestämde sig för att bli skådespelare så vi inte gick miste om t.ex. clowner, ja för som jag uppfattar det så var det Morgan Alling som uppfann clowneriet som konstform!! Hela kultureliten var förstummad :) ”Folk tyckte vi var idioter som satsade på det där, och så sitter kultureliten där och bara jublar…” Herregud vilken framgångssaga, tangentbordet blir blött av tårar när jag skriver detta… Morgan Alling tillhör avantgardet inom skådespeleri och det har blivit mörkat i media – fram tills nu!

Och när han stod inför sin skola och skulle hålla en monolog så sa han inget förens det var helt knäpptyst… Genialiskt. Stefan Sauk: ”Det tyder på en väldigt intuitiv begåvning, jag har gjort det – men först efter 30 års erfarenhet…”

Jaha, och vad ska Ḿorgan hitta på på sin dag då? Jo, alla ska få klä ut sig till clowner! För han, citat, ÄLSKAR fantasi!

När de klätt ut sig ska de åka in till stan och äta i en park. Marika tycker det är jätteroligt: ”Ska vi ÄTA HÄR, hahahahahaha!!!” Ja mycket ska man uppleva i livet Marika!!!

I och med succéprogrammet Tippen var det inte längre någon tvekan – nu var han Morgan Alling en stjärna med hela svenska folket, det var lite som när Beatles slog igenom.

Kolla va söt han va!! Lammkött.

”Det satt folk utanför mitt hem, jag satt plötsligt med champagne i privatflygplan, jag tittade frågade på min kompis Lasse som sa: äh skit i det, nu kör vi! Skål! När jag gick på gatan så skrek folk: waaah, lever han! Vi skrev autografer i timmar, det var 30 000 som kom till våra föreställningar.”

Plötsligt bryter Claire in: jag tycker du är självgod. Jag har jättesvårt för det.

Hahahahaha, det här var faktiskt ganska kul :)

Claire ba: ”Han tycker han själv är väldigt bra och har haft det jobbigt men han gör som han vill och han är självständig och han är begåvad och publiken skrattar bara de ser honom och han kan ta en publik och han gör alltid succé..”

Till honom: Säg en enda negativ sida du har!

Morgan: Jag är manisk.

Claire (sur): Det är inte dåligt, det är sjukt.

Hahaha.

Morgan: Men jag har faktiskt mått dåligt också. Jag levde ett liv som var fest, fest, fest, flygplan, flygplan, wow, pengar, tjejer överallt, woooh, Morgan! Jag var hur omtyckt och älskad som helst. När det gick som bäst, på Malmöfestivalen -95, trodde jag att jag skulle dö på scenen. Hjärtat började slå och…

Claire: Panikångest!

Haha, älskar att alla som har panikångest alltid ska prata om det och visa att de vet vad det är.

Stefan Sauk verkar iaf älska Morgan och känner igen sig i hans framgång: ”tack för du delar det här som vi säger – thank you for sharing.”

Sen ska de ha en föreställning för en massa barn och göra 1 barn lyckligt och ge det ett minne för livet! Det är att de tar upp en flicka på scenen och kastar henne typ. Och alla är helt överens om att de gjort henne lycklig? Assåå skådespelare och deras inkompens!! </3

Sen ska Morgan och Amanda hjälpa till i köket och Morgan ba: Jag ville ha mycket mat på bordet för när jag var liten så åt jag bara makaroner och ketchup…

Ja ok, nämn det en sista gång då, din barndom är ju ändå jättetragisk och jag fattar att du måste bearbeta den! Men det fick va sista gången! Sen efter 5 min, kommer det igen: ”Men alltså TÄNK ER en kille som inte har fått smaka på det här!!!!!” Man ba ok, det fick va sista gången! Kan ju dock va många barn som inte har smakat en ”caprese” men ändå…

Ja då lämnar vi våra stjärnor för den här gången, imorgon lägger jag upp Amanda Ooms dag!

Puss o kram!

/Anna

nu börjar johan jönsons sista flämtande timme

han läser numrerade dikter, rösten är märkbart skörare än i måndags, vi är 12 som lyssnar

när det kommer en ny person till johan jönsons marathonläsning så nickar man diskret som hälsning vilket betyder välkommen i klubben

johan jönson viskar poesislemhinnor

johan jönson säger den så kallade nya franska romanen

han läser om sebald och skrik

johan jönson läser en minirecension av anne carsons nox, en lång vacker bård (världens bästa poesilåda, reds. anm.)

johan jönson är märkbart utsliten, han tar en lång paus, han är fysiskt utmattad nu

en man som ser ut som glenn hysén är här och lyssnar i orange täckjacka

john swedenmark är här och johan jönson läser det är männen som måste dödas

han har ganska många sidor kvar, jag tror inte att johan jönson hinner läsa ut den här boken

johan jönson dissar skrivarkurselever och sig själv som skrivarkurslärare och det är tragikomiskt

johan jönson säger vassrörsflöjt snuvigt och ömt

johan jönson läser att dagisungar låter psykiskt sjuka

han säger att journalister bara sysslar med mimikry

johan jönson har dagen till ära valt en svart tröja

de här morbida/vasst skruvade aforismerna som slungas ut med tillhörande siffror passar väldigt bra i uppläsningsformatet

40 minuter kvar av johan jönsons läsning och jag tänker att detta är lite som att se spännande sport på tv med sina föräldrar på 90-talet

johan jönson säger oasis men menar inte bandet (Clemens Altgård på Twitter: I Hawkwind-låten ”Hassan I Sabbah” finns en rad: ”It is written that death is an oasis” Är det så J Jönson menar?, Clemens Altgård på Twitter: Ja, ligger så att säga nära till hands. Hawkwind-låten är ju i sin tur inspirerad av William S Burroughs.)

johan jönson läser om en amputation och nu kom felicia mulinari hit

kom igen nu, läs lite snabbare, vi måste gå i mål, det vore så fint om johan jönson blev klar innan 18:00 och alla ställde sig upp och jublade

jag undrar om johan jönson dricker red bull ur sin kopp

johan jönson säger jag vill att de rika ska slaktas som värdelösa svin

ibland fnissar någon i publiken men mest är det tyst

johan jönson räknade nyss upp lite musikgenrer inklusive dubstep

johan jönson tar en lång paus och stakar sig och spänningen är olidlig

”det brinner av förtvivlan i bröstkorgen”

jag tror att johan jönson redogör för en dröm nu, det är motsatsen till tråkigt

det står ett bokbord med en grön duk på framför johan jönson och min blick fastnar på en titel: crucial words

johan jönson säger trädgårdarna försvinner

20 minuter kvar och han säger sucka fram sorgen som ett spädbarn

han blev klar!!!! (jag vet inte om han faktiskt blev klar eller gav upp, men jag vill tro att han blev klar, reds. anm.)

det är helt tyst alla jublade nyss han torkar sig i ansiktet med en servett han skakar sjuk stämning här nu

alla är lite rörda? som om vi varit med om något ”historiskt”, han får champagne av en kvinna i leopard

johan jönson säger att han måste vänta en vecka innan kan ta ett glas, ingen förstår varför

folk kommer in nu och gråter att det är slut, att de missade slutet

/Elis

(tänk om johan jönsons nästa bok är supertunn, 5 ord utgivna av c h a t e a u x)

Läsningen ägde rum på Rönnells Antikvariat. Ett fantastiskt ställe.