Veckans poetiska babes är alla härliga tjejer och killar i kavaj som orkade bli upprörda över en dikt som jag skrev på en kvart samtidigt som jag gick till Zita för att se Mediterranea (förminskar inte dikten nu, jättenöjd med den eftersom den blev så vacker). Visst är det härligt att sparka uppåt? Jag och Anna blev helt rörda när Hanne Kjöller retweetade Andreas Ekströms gulliga känga, hoppas de vet att vi får hela 5 öre per klick!? Det gäller även om det är en liberal ledarskribent som sitter och klickar!

Kul sen att Andreas Ekström, utifrån min raljanta petitess om Expressens kulturfest (fortfarande ingen förminskning, den är oerhört bra), drar slutsatsen att man bör oroa sig för den svenska poesins utveckling?

Sen när folk frågade om Andreas Ekström läst någon yngre svensk poet så visade det sig att han inte gjort det. Oj! Vilken överraskning! Andreas Ekströms seriösa oro är alltså baserad på hans känsla! Jag tipsade lite ödmjukt om antologierna Blå blixt: den sista fasta kontinenten (Brombergs) och Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet (OEI Editör), någon annan tipsade om den pedagogiska podcastserien Murens fall, någon tredje om Floret. Sen kan vi ju slänga in aktuella Om detta sjunger vi inte ensamma (Bokförlaget ETC) också. Om inte Andreas oroliga själ vaggas till ro av Iman Mohammeds kolossalt vackra rader eller av Felicia Mulinari och Erland Edbergs sönderslitande kärleksdikt, då vet jag inte vad som kan hjälpa. Ta efter Per Sinding-Larsen, Andreas! Läs lite ny poesi istället för att ”känna”. Det är ett jätteseriöst tips! Jag tror att du vill. Läs Hanna Rajs Lundström. Läs Gabriel Itkes-Sznap, Leif Holmstrand och Judith Kiros. Läs Anna Axfors. Sluta inte, det tar liksom aldrig slut. Börja prenumerera på Glänta och Kritiker. Om du har bråttom (eller inte har råd, skoja): läs titeln på Khashayar Naderehvandis nya diktsamling: Allting glittrar och ingenting tar slut! Visst är den så bra så att man vill gråta? En fantastisk dikt i sig? 2016 är ett fantastiskt år för svensk poesi. Det kommer till och med komma grejer som rimmar! Haha.

Men ja, visst är det läskigt det här med språkets förfall? Kulturens förfall? Eller hur alla killar och tjejer i kavaj! Ivar Arpi kunde hoppa in och citera sig själv, vilket han nog gillade! På bilden ser det ut som att han gillade det!

Ett argument jag lyckades skönja (jag läste inte så noga, sorry) var att jag (och tydligen Göran Greider?) kamouflerade våra brister som poeter med radbrytningar! Och därför var det inte poesi! Hahaha. Tack för den sämsta synen på konst jag hört! Ni är så lata, killar. Säg gärna varför min poesi är dålig! Tyck gärna att den är dålig (jag är allvarlig, skulle dö av skam om ni gillade), men säg inte att den inte är poesi, för det blir så pinsamt för alla inblandade.

Plus: jag älskar poeter som kamouflerar sina brister. Jag älskar poeter som kamouflerar sina dikter. Jag älskar kamouflage som poetiserar och brister. Jag älskar brister som skimrar. Jag hatar (oj: stark och ungt och argt ord, hjälp) eran konservativa och slappa syn på konst och poesi. Eller, jag älskar att ”etablissemanget” (skoja?) är så lättprovocerat. Eller: det jag menar med etablissemanget är väl att ni tjänar pengar på det ni gör, det är min seriösa känsla/oro. Jag kräver inte ens att ni ska skaffar lite koll och läser det ni uttalar er om (som Per Sinding-Larsen), egentligen, för det blir ju så roligt när ni inte har det. Det blir så tacksamt. Därför är ”ni” (klumpig ihopbuntning, sorry) härliga tjejer och killar i kavaj veckans poetiska babes!

Skrev den här dikten sen, på Facebook! Förväntar mig en kollektivskriven essä av Arpi och Ekström, en där de punkterar alla brister som jag försöker att dölja i den lilla trojanska hästen av radbrytningar. Skicka den till min mail elis.burra@hotmail.com så publicerar vi den här på Vi som aldrig skrev prosa. Ni får 5 öre per klick så förväntar mig något riktigt genomarbetat och intellektuellt spänstigt!

För övrigt vill jag ge en kärleksfull shout out till Therese Bohman för att hon orkade vara vettig! Coolt att orka det!

Blev också glad att Andreas Ekström kallade mig och Anna för det gulliga invektivet ”klåpare”. Det fick mig att tänka på den fina Kent-låten med samma namn. Lyra Ekström Lindbäck skickade den till mig i chatten direkt efter att han artikulerat sin seriösa oro. Allt var som en stor, varm komplimang. Tänk vad en liten slarvig dikt om en kulturfest på en i princip obetald blogg kan göra med folks känslor (obs: en slarvig och bra dikt, inte heller här förminskar jag mig själv, poesi kan vara slarvig, snabbt skriven och väldigt bra). Att Eric Schüldt kallade mig för en ”skald värd samtiden” väljer jag att tolka som ironins skälvande antites. Trevlig helg!

 

/Elis Burrau, arg ung skald som har releasefest för och vi fortsatte att göra någonting rörande (CLP Works) på Tranan 19/3 19:00.

Hej, jag är ju på Oslos poesifilmsfestival.

Jag trodde att poesifilmsfestival bara var ett random ihopsatt ord, typ att det kommer va lite poesi o lite video o lite allt möjligt. Poesifilmsfestival liksom. Men tydligen är poesifilm en riktig genre? Jag förstod det vid invigningen när det var värsta högtidligt o ba Europas bästa poesifilmare o blabla, en man som gick upp i kavaj och sa att i år kommer Berlins poesifilmsfestival flyttas hit o dit. Sen visade dom massa filmer, poesifilmer då. Det var jättebra! Blev imponerad! Vill också göra poesifilm. Här är några smakprov, såhär såg det ut ungefär:

 

Sen var det en föreläsning om digital poesi som nån från Malmö högskola höll. Hon forskar i det som jag förstod det. Vet inte varför men mådde lite dåligt av den föreläsningen. Det kändes som jag slungades tillbaka till 00-talet med massa ettor och nollor på skärmen, och en fascination för att göra sånna hjärtan <3 . Utan att förringa hennes forskning så känns det som att akademien alltid är så trögfattad, typ de ser en groda o ba: grodor är gröna. De måste kategorisera in allt o innan de hunnit göra det så har det hunnit komma nåt annat som är mycket intressantare.

Sen var det dags för mig att va med i ett samtal med Alexander Fallo och Steven Roggenbuck och författaren Merete Pryds Helle om, hör och häpna, twitterpoesi, som blivit lite av min paradgren här i Norden! Allt var förvirrat, jag trodde att moderatorn skulle hålla i samtalet men det blev inte riktigt så, och jag bara satt och drack öl i nervositet för att det inte fanns en röd tråd. Nån bara slängde ur sig en fråga och nån tog micken och försökte svara, sen ville nån annan ha micken och började prata om nåt annat, över hela rummet låg det en nervös stämning eller så var det bara jag som projicerade min inre känsla på alla andra. Steven Roggenbuck är tydligen jättekänd och lite av festivalens huvudakt, influgen från USA, vilket jag tyckte tog fokus från mig. När jag försökte skoja så skrattade ingen, så tog Steve micken och försökte byta ämne för att hjälpa mig liksom tror jag, för att han trodde att jag inte sagt nåt viktigt. Eller jag vet inte. Sen sa han att Mira Gonzales ofta skriver om män. Jag var redan lite obekväm av att va enda tjejen förutom moderatorn. Att va tjej inom ”digital och visuell poesi” verkar va lite som att va tjej inom typ schack. Det kändes som att viktiga fundamentala kunskaper om genus saknades i samtalet, vilket man kanske ändå är lite bortskämd med i Sverige. Norge ligger tio år efter i tiden så rent logiskt är det år 2006 här. Då kanske ni fattar. De har inte haft sin Zara Larsson än liksom, hon kommer om tio år. Och de har haft en rasistisk regering mycket längre än vi. Ja de är helt enkelt inte så skolade som vi är i och tänka på sådana saker som genus. Också att rummet var HELT vitt, och att om man hade påpekat det så hade alla ba ?? vadå??? Alltså jag vet inte det kanske inte är såhär, det beror säkert på mig, jag mår helt psykisk dåligt när jag är i Oslo, vet inte varför, jag tycker det ser ut som Göteborg och jag mår psykiskt dåligt i Göteborg också. En i publiken som driver själva festivalen ba: Mira Gonzales skriver ju väldigt… aggressivt. Jag ba.. vadå aggressivt. Hur kan du säga att hon skriver aggressivt? Blev skitarg!!!! Det är typ som att nån i Sverige skulle ba ”Liv Strömqvist är ju väldigt… aggressiv”. Noll känsla för genus där. Hon ba: men jag menar inget dåligt! Aja whatever. Hoppas jag är välkommen på lördag när jag ska va med i ett till samtal. Detta är en väldigt mysig liten festival, det känns verkligen som man har ett specialintresse när man är här, som att man är proffessor inom nån speciell växt och nu är man på konference om den växten.

 

Minns det som mycket mer kaotiskt än såhär

 

Det positiva är att jag får bo på hotell :) :) älskar det, vill bara vara här på hotellet och sova och surfa runt på datorn.

Vi tjejer kan i alla fall va glada att vi inte är de enda som blir kallade aggressiva här i världen, utan även självaste Elis Burrau som är Sveriges icke-argaste person! Vad är motsatsen till arg? ”Vän”? Haha gud vilken förolämpning att kalla nån för ”vän”. Alltså inte vän som i kompis utan vän som i icke-arg.

Men helt ärligt så undrar jag vart folks behov av att kalla folk som inte är arga för arga kommer ifrån? Om nån skulle kalla mig för arg så skulle jag förstå det men det känns som folk säger arga när de menar nåt annat. Kan bara inte komma på vad.

 

 

Nu ska jag åka till festivalen och äta en macka jag är berättigad till samt gå på workshop med Beate Grimsrud, hon ska lära ut hur man gör en egen poesifilm med sin smartphone. Det ska bli kul! Jag lägger ut min film här sen, om den blir bra. Sen ska jag googla på Steven Roggenbuck också, kolla in hans poesifilmer.

 

 

Haha det var kul att Eugene Sundelius von Rosen såg exakt likadan ut i Oslo igår som han hade gjort i Stockholm i förrgår!!!?? Tro aldrig att du kommer undan med att ha samma utseende två dar i rad bara för att du ska byta land, Vi som aldrig skrev prosa finns överallt och fotar dig!! Eugene Sundelius von Rosen hälsar förresten att han älskar poesi.

 

Puss o kram

//Anna

 

hur skön är väl inte en liten, liten hatt

på erik helmersons huvud

hur vackra är väl inte gunnar ardelius vänner

och gunnar ardelius själv

det vackra folket mitt i livet

kristofer ahlström, karin winther

jessika gedin

vi lever

entourage finns

sentimentala gitarrer finns

vi har underbara bildspel framför oss och

hur mycket är vi inte mitt uppe i

livet när katterna på jörgen gassilewskis tröja

tindrar så bedårande

i rymden

när johan rabaeus verkligen älskade

och fortfarande älskar

martina montelius sommarprogram

innerligt och aktivt

eftersom det var så oerhört

improviserat

precis som livet och den här festen

improviserat inuti

en struktur av vitt vin

han ringde och sa det till henne

till och med

när han låg i ett ljummet vatten

hur mycket lever vi väl inte

när ametist azordegan verkligen älskar

johan rabaeus

han pratar så högt

och det är väl fint

jag har hört att under pyramiden

är tre plus, högst

men det behöver inte stämma

det är inte dåligt och

hur fina är inte alla skämt om att

thomas mattsson verkligen bär upp

den där expressengetingen

hur ljuvlig är väl inte

traditionen

hur fri är väl inte

baren

hur darrande skönt är väl inte mitt misslyckade

handslag

när jag spiller ut mitt glas

eftersom jerker virdborg ser så

isande cool ut

och inte direkt hälsar

i onödan

hur förutsägbart porlande är väl inte skratten

eller fnissen

från publiken

när titeln på sara granérs

senaste bok sägs ut

i luften

som om titeln var lite ny

och ett skämt

mikrofoner finns

busiga blickar finns och

hur bra dj är väl inte eric schüldt

hur bra dj är väl inte gunilla brodrej

som blandar zara larsson med

håkan hellström

lush life finns

och zara kjellner säger:

det känns som att vi är på en klubb

på lanzarote och är

som barn

men visst är det fint och rättvist

att alla generationer dör

det säger jag

att alla föräldrar dör

och jack hildén puttar in mig i

susanne ljung och

hon tror inte på mina förlåtande ögon och

gunnar ardelius verkar lite paranoid

det är fint att han är det

med glimten i ögat

ska författarförbundet bli granskat

som kommunal

han vet att

de klarar den granskningen

men det är mentalt påfrestande

bara att tänka på det

hursomhelst

per sinding-larsen är verkligen

överdrivet ödmjuk

och nere med den nya poesin

han älskar arazo arif

en relativt avslappnad dress code finns

och hur vackra är inte

tröjorna på jörgen gassilewskis

katter och mitt skämt om

det där priset

en liten bit hasch/knark i georgs hatt

jag tyckte det var roligt

jag skrattade

när vi sålde in våra egna verk

existerande eller inte

som årets händelser

till en mingeljournalist

och det inte spelade någon roll

det var rätt åt oss

vem vill leva i en bilaga

fake it til you make it finns

det är en underskattad dröm och

många tycker att min morfar

liknar p.o. enquist

jag borde ha sagt det

till p.o. enquist

en oerhört vacker

människa

jag borde sagt

många tycker du är lik min morfar

men du är mycket smalare

p.o. equist

du är mycket vackrare

än min morfar

jag borde ha ställt mig

i ett hörn och pratat

med mig själv eller med

malte persson

berättat om den enda gången

jag skrivit för expressen kultur

en halvsida som skärdes ner

till en notis

om martin luuk

jag var bara barnet då

men de betalade mig ändå

jag är hundraprocent säker på

att karin olsson mindes

när hon tog min

svettiga hand

jag är hundraprocent säker på

att karin olsson finns

jag är relativt säker på

att stridsyxan mellan

greta thurfjell och the new level of pornography

bara är begravd

på låtsas

och nu sitter jag här och

chattar med felicia mulinari

och är det inte vackert att jag skriver

alla var antingen liberaler eller höll på att dö

jag tänker på den känslan

som en subjektiv skönhet

felicia skriver

antingen liberaler eller höll på att dö

är så bra sammanfattning

av samtiden

 

/elis

Logue (blue) – David Fishkind (red.)

Kenneth Pettersen på AFV Press brinner verkligen för poesi, och det är kul med folk som brinner. Jag gillar folk som brinner för poesi. För att det är kul! David Fishkind som är redaktör för konst/litteratur-magasinet Logue som ges ut av AFV Press verkar också brinna för poesi. Eller för text. Det är roligt. Logue (blue) består av ett brokigt gäng amerikanska poeter, författare och konstnärer samlade i vad som ser ut, och känns som, ett ganska läckert blått skrivblock. Ett lyxigt häfte. Det är rätt mycket noveller, en del dikter, en del hybrider, en intervju, lite smäktande lakonisk science fiction, lite absurditet, inte så många konceptuella internetdikter (typ en, plus en konceptuell bokstavsdikt) som man skulle kunna tro, lite essäistik, lite minimalistisk lyrik, en del kärlekspoesi och Darcie Wilders geni. Plus stabil konst, men den kommer jag inte nämna alls.

Jag såg David Fishkind läsa från sitt twitterkonto en gång på en skärm i Oslo. Det var roligt. Han har ett fint öga för vardagens små skeva detaljer. Han skriver fint om katter och föräldrar och städer. Han kändes ödmjuk där på skärmen. Det är en konst att läsa via Skype. Jag blir alltid nervös eftersom det känns som att alla nyanser försvinner. Antar att man bara ska vara lugn och försöka lita på tekniken, tekniken är så bra att skylla på om det går åt helvete. Det är en konst att vara ödmjuk i Oslo.

Varning till poeterna i Logue (blue) som googlar sig själva och översätter texter i Google Translate, nästkommande två stycken handlar inte om Logue (blue) utan om mig själv och ett poserande dåligt samvete: Jag vet inte om det här blir så mycket av en recension. Jag känner mig så stressad nuförtiden, av någon märklig anledning. Jag har typ konstant dåligt samvete över faktumet att jag inte skriver ännu mer om nyutgiven poesi här på bloggen, men samtidigt har jag ju varken tid eller råd att göra det i den utsträckning som jag skulle vilja. Det här kanske är totalt onödig information för en läsare, löjlig information, men jag har fokuserat mycket på mitt eget skrivande på sistone. Jag tycker verkligen att jag förtjänar det, men det känns också lite sjukt. Jag har, sen jag fick mail om att jag kom med i Pontons ”Ung Poesi-antologi” år 2011 och därefter slungades in i olika  poesisammanhang, mest sysslat med kollektiva projekt och olika samarbeten. Skrivit med och om andra. Att ha såna här perioder där jag inte gör det i lika stor utsträckning känns jättekonstigt, men samtidigt kan jag känna att min skalle sprängs, att jag håller på gå in i väggen varannan dag. Om valet står mellan att skriva naiv och hyllande litteraturkritik på bloggprosa eller egna dikter och andra texter så kanske jag med en högre frekvens kommer välja det senare i framtiden. Jag vet inte. Jag vill skriva mer med andra också, såklart? Kan vi inte gå ihop ett gäng ”unga litteraturkritiker” och starta ett litteraturkritikerkollektiv som skickar in spretiga recensioner skrivna i Google Docs till kultursidorna? Hur fan skulle de kunna betala för dem, haha. Alla ska kräva lön.

2011 fick jag, hursomhelst, med en liten dikt som hette till alla mina fans i den där fina antologisatsningen som Ponton hade tillsammans med Göteborgs poesifestival under några år. Jag har den dikten att tacka för tusen efterföljande kontexter. Jag ska se om jag hittar den. Ja, här var den. Håll i er alla som hatar brådmogna gymnasister: ”till alla mina fans / fotona kan vara kvar / gärna mitt på bordet / sa rasprösten / det var / en ljuv röst / tänkte askrösten / innerligt så att man vill / kräkas / fast inte mitt på bordet / behärskning / är a och o? / tyst rösten / jag har ju sagt att du inte får använda / bokstäver”. Jag var 19 år, och såhär i efterhand är jag väl stolt över kanske hälften av mina komplex. Det var en svinbra titel eftersom eventuella beundrare inte adresseras i dikten, dock.

Nu kan poeterna i Logue (blue) börja läsa igen. Med det självbiografiska gnället avhandlat: det blir bara lite sporadiskt nedtecknade tankar om Logue (blue). Andra utgåvan av Logue innehåller verkligen en hel del fint som jag tycker ni ska läsa om ni har lust och/eller tid.

Novellerna, många av dem, är stöpta i en form som ibland fungerar bättre när blicken vänds inåt i patetisk apati än när den vänds ut mot världen. Jag tänker att några av novellerna är stöpta i en sådan form och att några av novellerna fungerar så. Det är verkligen svårt att skildra världen!

Två av novellerna handlar om att jobba med PR eller på reklambyrå, i Tyskland eller USA. De har lite olika stil. Den som utspelar sig i Tyskland är skriven av Johannes Thumfart, den handlar om politik. Den som utspelar sig i USA är skriven av Erik Stinson, den handlar om öl. I den finns ett roligt förslag till slogan: FEEL THE MOMENT GREATLY. Sug på den.

Jag tycker kanske allra bäst om Natasha Staggs novell, Is Anyone Listening To Me? I Love It. Den är verkligen bra. Den handlar om att ha en Facebook-profilbild där man poserar tillsammans med Sarah Jessica Parker och Catherine Keener (världens bästa skådespelare?). En där man ser ut som vänner som har roligt. Novellen handlar om resan dit. Den rafflande resan. Den innehåller raden: ”Jared Leto once asked me for a ride to the mall and I told him no.” Jag ska inte spoila något. Stagg skriver med en underbar stil som reptilhjärnan vill kalla underbart smart och typ effortless, för så känns det.

(Rachel Bells novell om vaccination är också riktigt bra.)

Sen kommer Darcie Wilders poesi under rubriken wait no nevermind. Wilder skriver den typ av poesi som jag inte trodde fanns för några år sen, i min enfald, och som jag därför försökte skapa själv sen, i en sorts skev juvenil revanschlusta när jag skrev Sötnos-boken (om dig har alla sagt det som inte borde ha sagts att en sötnos är nos som är söt så går den), en fragmentarisk poesi som mixar rader (som kanske idag, i efterhand, skulle kunna klassas som twitterpoesi, skoja) med ”anekdoter”, ”skämt”, idéer och sorgliga/tragikomiska/desperata utrop. En ”rå känsla” som säkert och antagligen är superfabricerad men liksom tar genvägen in i hjärnan och hjärtat! Det är dikt som knallpulver, det är dikt som i styckets stund är oberoende av kontext och referenser. Syrligt, smart och förbannat bra, jag blir så jävla glad när jag läser sån poesi som Wilders. Tror att Sapfo skulle gilla, till exempel.

Jag la upp en bild på en av Wilders dikter på Instagram och under den skrev Tone Schunnesson att hon var trött på text/poesi för att den ser likadan ut eller låter likadan när man läser den i huvudet. Jag borde chatta med henne om detta! Om jag vågar! Wilders poesi gör mig verkligen pigg på poesi! Den sjunger i min skalle. Hon blandar korta historier om spam-mail med rader som ”1 cat = 14 rats”. Det är genialt.

Mira Gonzalez har också med dikter i Logue (blue). Det är nyskrivet material där hon bland annat skriver innerligt och sorgligt om kärlek. ”Innerligt” är ett ord jag tycker att vi ska ta tillbaka? Det går jättebra att skriva dikter som är ironiska och innerliga och intelligenta samtidigt, det finns så mycket falska motsättningar! Är det något dikt kan så är det komplexitet eftersom dikt är språk och språk kan laborera. Mira Gonzalez gör det så skickligt, den där bitterljuvt blaserade tragiken. Det bästa betyget är kanske avundsjuka? Vet inte, men jag tycker ofta det.

Audun Mortensen har skrivit en konceptuell dikt om eller snarare med artiklar, rubriker, den är fin i sin enkelhet.

Som jag nämnde inledningsvis, här finns några absurda grejer: en absurd grej i rymden, en om föräldrar till korkar, de fastnar inte riktigt.

Det är spännande att följa Tao Lins resa in i den totala galenskapen, höll jag på att skriva, men det var såklart ett skämt. Hans nya grej verkar vara att ta avstamp i gamla filosofer, hans text i Logue (blue) är inte så mycket en text som en anledning att lite spefullt (men mycket kärleksfullt?) få citera Schopenhauer över två sidor. Det är en av Tao Lins nya grejer. Människor är i ständig utveckling.

Annars är den finaste texten i Logue (blue) kanske den sista, som inte är en text så mycket som en chattintervju med redaktören David Fishkind om slumpen och sammanträffandet och det mystiska i livet. Det är smart, lågmält och vackert utfrågat och uttänkt av Lucy Ives. Ja, den texten gjorde mig jätteglad, den avslutar allting och den är värt allting.

Med vänlig hälsning,

Elis Burrau.

PS. Jag och Anna har valt ut 56 av Johanna Frids tweets och sammanställt dessa i en diktbok som ges ut på Fame Factory. Den är gratis, och fantastiskt rolig och vass. Titeln är bloggen är död. Läs den och skriv om den! Ni måste inte skriva om den, men det är kul om vi är många som hjälps åt och sprider det här vi håller på med i väntan på mecenater.

Blev rosenrasande när jag såg en videoreklam för denna app, happn, på Instagram. Den påminner mig om ni vet när det är en kille som kommer fram till en på bussen och vill prata för att han tror att man är “the love of his life”? Kanske inte är nåt problem för er men för mig är det det, haha. Men ärligt, det finns ju en romantisk bild i samhället som är att om man blir intresserad av nån, om det så är på bussen, så MÅSTE man visa det för annars får man alltid leva med vad som hade kunnat hända. Folk tänker inte på att det kan uppfattas som sexuella trakasserier. Nu framgår inte det riktigt i den videon jag hittade här, även om det verkar skitstörigt att en kille blockerar hela trottoaren med en säng och vägrar flytta den, men på Instagram var det ännu värre. En tjej och en kille som möttes när han gick ut från en hiss och hon gick in och då blir det lite “trångt” i hissdörren. Han lägger en hand på hennes arm, hon går in i hissen, sen stängs hissdörrarna. Då börjar han slita sitt hår och gå mot hissen som att han bara vill stoppa den, stopp stopp, jag går miste om mitt livs kärlek!!! :’O Sen är det att han genom den här appen kan leta upp henne (ooobehagligt).

Detta funkar kanske på film men i verkligheten kan folk (män) inte känna av skillnaden mellan hot och romantik. Kanske överreagerar för att jag verkligen hatar dessa killar som ska springa efter en på gatan och ba: Vänta! Jag vill bara säga att jag tycker du är söt! Så tycker dom att dom har gjort värsta livsbejakande insatsen och jag lovar att de tänker “jag tog i alla fall chansen, bättre lycka nästa gång”. Nej, ingen jävla bättre lycka nästa gång! Okej, jag kan inte säga att detta händer skitofta, kanske mer eller mindre beroende på vad man har på sig, men jag minns framförallt en gång då jag jobbade inom vården och det var en kille där som var personlig assistent. 3 timmar efter att han gått hem kom han tillbaka och sa att han hade glömt nåt. Sen gav han mig en lapp med sitt telefonnummer. Känner mig så obekväm av sånt. Är det fel? Känns så fel att känna så, han gjorde ju inget fel utan var “modig” I guess. Eller? Svara i kommentarsfältet! :P

Men även om folk inte gör så extrema saker jätteofta som att lämna sitt nummer helt oprovocerat så sipprar ändå denna attityd från killar igenom hela samhället, att de på nåt sätt raggar offensivt fast ändå “snällt” så man känner sig objektifierad och lite kränkt men vågar inte känna så utan att känna sig cynisk och elak. Jag tycker det är bättre om alla lär sig läsa av signaler och beteenden, t.ex. att en tjej är trevlig räcker inte för att det ska vara fritt fram att lämna sitt nummer utan hon måste även utstråla en hel del intresse. Och intresse betyder inte att ”hon ler” eller ”hon lägger benen i kors” eller ”hon pillar sig i håret”. Nästan alla såna tecken som man kan läsa på internet är bara att man försöker vara trevlig. Kan inte nån, förslagsvis en tjej, skriva en liten guide till hur man verkligen vet om en tjej är intresserad? 

Nu har det ju i alla fall då tydligen kommit en jävla app som ska göra det ännu enklare för killar att stalka oss tjejer! Och apropå den här debatten om sexuella trakasserier som varit på senaste tiden så är den bara patetisk och hemsk och ett slagträ i hetsen mot flyktingar men det behöver väl knappast sägas. Också ett hån mot oss tjejer som levt med sexuella trakasserier och våldtäker etc från svenska killar hela våra liv utan att nån brytt sig.

Aja, må ingen skaffa den här appen och hoppas inte killar läser detta och blir helt ynkliga och ba ”Men har jag gjort så???”. Haha.

Bye bye!!

//Anna