Love Lagerberg på Sónar 2013.

I vårt inför-Sónar-mys pratar vi lite med olika personer som vi på ett eller annat sätt förknippar med festivalen. Nu har turen kommit till Love Lagerberg, som är innästlad lite överallt när det kommer till klubb och musik.

Hur skulle du beskriva Sonar-festivalen?
– När den håller till i Barcelona så är det ganska hängigt, framförallt på Sónar By Day. Strosar runt, intresserar mig för någon genial installation i Sónar +D-programmet, fastnar där i två timmar. Har missat ett bra set på någon av scenerna i det mässhallskomplex som är Sónar By Day. svär för mig själv. Försöker ha samma slappa kroppshållning som spanjorerna i linnen som står framför SónarVillage-scenen och gungar i takt med något eftermiddags-disco-set. Förra året hade de en fett sockrig margarita i sådan där slushmaskin. Bra med det isiga när det är gassande sol. 

– När klockan blivit typ elva kanske det är middag innan Sónar By Night drar igång. I år är det massa bra spelningar som är tidigt på By Night så måste ta mig dit tidigt i år. Typ Massive Attack och Röyksopp & Robyn. Det hela huseras i ett ännu större mässhallskomplex. 100 000 pers tror jag, eller mer. Sjukt mäktigt i alla fall. Typ fem scener. Och radiobilar! Sen är klockan jättemycket men det blir kanske ändå någon efterfest på någon av alla inofficiella kalas som hålls runtom i stan. 

Kan man säga att du är en Sónar-veteran? Hur många besök blir det nu?
– Det är bara andra gången, förra året som Nöjesguiden-skribent (sweet!) och detta år för att jag tillsammans med Luger och Sónar Reykjavik ska arrangera Sónar Stockholm nästa år,13-14 feb! Men har varit ett stort fan av Sónar rent spirituellt sen jag frälstes av techno typ 2004.

Besökte du Sonars första stockholmsfestival? Lyckades de med Sonar-känslan?
– Ja, det var mega! Nästa är blir det dock dubbelt så stort på Waterfront. Fett va?

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?
– Future Brown, Massive Attack, Machinedrum, Four Tet, Röyksopp & Robyn, Kaytranada, Tokimonsta, Octo Octa, Sinjin Hawke, missar Koreless pga sen flight, dammit. Och någon högtalarinstallation James Murphy ska göra.

Hur ser den genomsnittliga Sonar-besökaren ut?
– Ganska ordinär liksom, i dess mest positiva klang. Ganska obrytt utseende på ett avslappnat sätt. Själv ser jag ju ganska idiotisk ut: typ onödigt vita skor som bara är vita första dagen, efter det ölfärgade. Färgglad hipphetskjorta som är för varm för den inte andas pga plastmaterial eller nåt. Vita ben med shorts. Dvs dålig Sónarlook, men så blir det ju.

Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?
– Det är en institution som inte kan överskattas. Med 21 år på nacken som fanbärare för kvalitativ elektronisk musik som utvecklats med konferensdelar, installationer, gränsöverskridande musik, mat och jag vet inte vad, kan man bara konstatera att alla andra elektroniska eller bra musikfestivaler har Sónar att tacka för hur man bygger en innehållsrik upplevelse som är så mycket mer än summan av alla artister som spelar. Barcelona blommar upp från sin bästa sida och många av artisterna försöker stanna hela helgen och festa istället för att åka vidare på turné, bra kvalitetstecken tänker jag. 

Bjud på några starka Sónar-minnen!
– Stod väldigt själv och skakade framför väldigt stora högtalare på en Leisure System-fest när, ehhh, tror det var Rustie, spelade. Det var så mycket bas. Väldigt lite folk också så inget kött som dämpade basen. Hela huset föll typ sönder. Det var någon sorts kärlek i det där. Vet inte varför jag minns det. Men i övrigt minns jag det softa hänget mkt, flyter runt mellan alla scenerna på festivalen och typ njuter/kliar sig i skägget av nöjdhet (obs har ingen skäggväxt typ).

Hur kan man sammanfatta bokningarna i år överlag, dominerar bokningar ur någon särskild genre eller från någon region?
– De lyckas alltid balansera upp allt bra. Det känns som att dessa parametrar tas i beaktning, varpå båda sidor ges plats i schemat: balla-ur-dansant/tänka-efter-klurigt, livekonserter/djs, väldigt-kända-artister/mindre-kända-artister, långsamt/snabbt, digitalt/analogt samt episkt/spralligt

Hur lyckas de generellt med mångfaldstänk?
– Inom ramen för vad festivalen utger sig för att vara: en festival för avancerad och elektronisk musik – extremt mycket mångfald.

– Vi ses i Barca! Och om inte så i Stockholm 13-14 feb 2015. Puss.

/Parisa Amiri

Hej Johanna! Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?

– Varumärket Sónar är sjukt creddigt och något som många gärna har på sitt CV. Samtidigt som det känns som att Sónar är för den något bredare elektroniska musiken, och inte för dansmusik på samma sätt. Däremot så händer ju allt det ”off Sónar” – vilket jag antar med åren har blivit mer och mer en del av festivalen och helhetsupplevelsen?!

– Det förvandlar ju HELA Barca till en fest vilket typ alla vinner på. Klubbarna med mer smal musik är ju lika mycket dragplåster som själva festivalen, alltså de djs som är ännu mer underground får också skryta om att de spelar på ”Sónar”. 

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?

– Det är så himla tråkigt och förutsägbart att jag är mest peppad på off-Sónar-grejerna lol! Men där är jag t ex sjukt peppad på en dagspicknick med massa rumänsk minimal. Rhadoo ska spela imorgon och på Nina Kraviz första egna fest på lördagen och ikväll ska jag till nåt ställe där Midland spelar. Men Richie Hawtin på nån skitstor scen på själva festivalen vill jag ju se… och kanske Paul Woolford, Mø, Recondite, Harald Björk och Robyn då!

Hur ska du klara av att t.ex. gå på Four Tet 04.15 på fredagsnatten?

– Jag är ju ett partyproffs, jag dricker spirulina – ja, jag har packat spirulina… pinigt – och sover tills det jag verkligen vill se börjar spela. 04.15 är fan ingenting. Jag proffsminglar ju på Under Bron till 05 varje helg och tar hand om våra bokningar. Det där är NEMAS PROBLEMAS! 

Du jobbade med första upplagan av Sonar Stockholm sist, vad fanns kvar av Barcelonas Sónar i den?

– Alltså typ hela konceptet. Allt bokades ihop med deras team och jag skötte PR tillsammans med team Barcelona osv. Det är sjukt mycket kring deras varumärke som tex konst, ljus osv som gör att de var väldigt noga med att deras ”vibb” finns kvar i alla städer de har festival i… även i Stockholm. Och de var ju supernöjda, så lite Sónar-vibes måste vi ju ha haft!

Vad ser du fram emot utöver bokningarna?

– SKATERBOYS!! Inga jävla longboards!! PLAYAN!! Har en ny bikini!!

Och, vem hoppas du se i publikhavet?

– Eh… skaterboys?

/Parisa Amiri

Sista dagen för mig. Åker hem lite tidigare än jag egentligen borde. Tar vid där jag slutade sist. Mary-Anne Hobbs spelade i solen. Det var ljuvligt men publiken fattade ingenting förens hon avslutade setet med dubreggae. Sedan inträffade trippelkrock på scenerna när AlunaGeorge, Darkstar och Krystal Klear spelade samtidigt på alla tre Sónar By Day-scener. AlunaGeorge lyste dock klarast med sin brittiska R&B-pop fastän spanjorerna verkade ha fastnat för Krystal Klears discoset. 

Den stora behållningen kom dock därefter. Lunices och Hudson Mohawkes gemensamma projekt TNGHT avslutade lördagens dagsaktiviteter. Publiken var uppenbart förväntansfulla när Hudson satte igång ett 10 minuter långt intro som inte riktigt ledde någonstans. Kändes lite som att ett Kanye West-ego talade genom Hudson som förra året blev signad som producent till rapparen. Sedan blev det mer självklart att båda medlemmarna i själva verket var tokpackade. Båda halsade ur grey goose-vodkaflaskor under spelningen och de hade uppenbara problem att hålla en jämn ljudnivå på DJ-mixern på scen. Ljuset som deras ljustekniker satt upp och mixade vägde dock upp ljudproblemen. Mixarna var tyvärr inte så tighta som TNGHT brukar göra, inte heller så som Lunice mixar i sina soloset. Antingen så ville de separera alla låtar och få det att verka mer som en konsert än ett DJ-set för och för att få mer applåder eller så var de bara fulla. I övrigt var det hur mäktigt som helst. 

En intressant sak att påpeka när det gäller Sónar är att alla artister som spelar verkar hysa en stor respekt för festivalen. Alla verkar tänka att det inte är en vanlig festivalspelning utan att de måste tänka till lite extra över hur de ska lägga upp sina spelningar kanske pga att festivalen har ett sådant respekterat rykte som den viktigaste för elektronisk musik. Många stora artister tackar ödmjukt för att de fått spela.

En annan intressant sak är att större delen av publiken inte verkar bry sig om musiken på Sónar By Day (Sónar By Night bjuder på fler crowd pleasers) . Majoriteten verkar bara vilja vara på en bra fest. Supa, knarka, dansa och hångla verkar vara ett motto för många. Men om jag varit en av dem så hade jag istället varit på off-Sónar-fester. Där är det mindre fokus på innehållet/spelningarna, mer knark, mer dans och billigare. Sónars dagsaktiviter är i mångt och mycket skräddarsydda för folk som är specifikt intresserade av musiken medan By Night bara känns som en jättestor fest tillgänglig för alla. Ändå tar den där lite nonchalanta känslan över på By Day. Visst finns det många nördar/hipsters som jag där men det är sällan det väger upp för en riktigt koncenterad känsla mer än när det är riktigt dansant musik.

Men kanske var det lokalerna som gjorde allt lite opersonligt. Sònars byte från en väldigt trång lokal för dagsaktiviteterna till ett tre gånger större mässhallsområde skapade en lite råare känsla av betong och tegel. Inget dåligt med det på en festival för elektronisk musik men den lokalen har kanske lite väl mycket gemensamt med dem som Sónar By Night utspelar sig i.

I övrigt: en festival i världsklass.

Tack för mig. Tja.

/Love Lagerberg

Hej igen! I förra inlägget glömde jag nämna den tyska hjälten Atom TM som tog på sig rollen under By Day att sprida den mer experimentellt odlade glitch- och knasterscen som på ett eller annat sätt alltid finns representerad i Sónars program varje år (även på festival i år finns Diamond Version). Hans mer humoristiska (snarare än akademiska) ingång i den scenen är en perfekt balansgång på en festival som dynamiskt skiftar mellan seriösa seminarier om teknologi till lättsam eftermiddagsdisco och hångelhouse. 

Väl ute på By Night-området, som är det gamla vanliga hangarerna, kallat Fira Gran Via L’Hospitalet ramlar jag in i Baauers snabba mixar (se bild ovan). Denna producents resa från lovande trapproducent (som jag var med och presenterade på Marie Laveau i oktober 2012) blev ett Youtube-fenomen över en natt i februari och karriären har tagit en liten annan vändning sedan dess (se publikhav). Det fanns dock stora behållningar i hans DJ-set som inte lade betoningen vid Harlem Shake-potpurrier utan vandrade längs en hiphophistorisk stig med betoning på beats för rumpan.

På en av utescenerna är det mest folk (totalt på området kanske 30 000?) men några hundra meter bort i UFOt som lyser spelade den brittiska rolighetskreatören Oneman ett set som gick många förbi men som i en situation med ett svagare sorl från publiken hade manövrerat massorna till snuskig dans. 

Ja, du ser ju vad det är. Gänget som skapade mest dansgolv. Inte helt oväntat kanske men musikaliskt sett så har Major Lazer mer att ge. Med otaliga hits i katalogen tappade setet lite momentum och missade uppenbara euforiska crescendon när för mycket fokus lades på konfettisprut, ”ta-upp-sexy-ladies-på-scen-idioti” och en Diplo som svingade sin tee i bar överkropp. Men visst, publiken gjorde detsamma som sistnämnde så något blev väl gjort på rätt sätt ändå.

Precis när jag fick känslan av att det kanske hade känts lite stadigare med en bra off-Sónar-fest denna kväll (missade bl.a. Hypercolour på Bloc, Return med Ricardo Villalobos, Patten på Sala Apolo och kanske femton andra bra aktiviteter) för att hålla ett lite jämnare takt (de flesta relevanta rytmerna fanns, på gott och ont, representerade på By Night) så öppnar Maya Jane Coles sina armar och gör ett sådant där tillbakalutat houseset som den lättflirtade publiken låter sig omfamnas av. Det är egentligen ganska anonyma basgånger som vandrar längs asfalten men det passar sammanhanget ganska väl. Det är Maya Jane Coles år i år och nu står hon där och domderar en publik på c:a 10 000 mitt i världens kanske äldsta festival för elektronisk musik (tjugo år i år). 

Hemgång.

Ps. Ursäkta alla paranteser. Ds.

/Love Lagerberg

Tjo. Igår var dagen då jag bestämde mig för att ge Sónar hela min uppmärksamhet och inte trilla runt på off-Sónar-evenemang (intressant att nämna att Sónar förbjudit omkringarren at kalla sig Off-Sónar pga att de inte vill att varumärket inte ska förknippas med allt annat som händer i stan den här helgen). Det betyder Sónar By Day och Sónar By Night hela dagen/natten. Mitt gäng ville gärna se brittiska bas&rap-galningarna Foreign Beggers så det blev första uppdraget. På bilden kan du skåda förvånade spanjorer som i ett solgassande housetempo blev som slagna av Foreign Beggers uppviglande basterrorism. Det var en väl avvägd ögonöppnare i programsättningen att bryta av den standardiserade four-on-the-floor-stämningen som lätt blir överhängande mysig ute på SónarVillage. Senare återställde Matthew Herbert stämningen och Jamie Lidells soulego matchade bra med 30 grader sol.
 

Uppe i SónarDome hände ingenting. Eller hela 30min sena var JJ Doom (MF Doom & Jneiro Jarel) på scen (vilket i vardagstid omräknat från festivaltid är c:a 4 månader). Metallmasken hade inte ens ork att komma upp förens in i tredje låten då han lunkade runt och allmänt ointresserad ut. Det är fjärde gången jag har blivit besviken på MF Dooms spelningar eller snarare hans provocerande avtrubbighet. Publiken kände nog likadant som jag för under de fem första låtarna gick hangaren från att vara full till att gapa tom med liten klick på 150pers längst fram kvar. 

Skönt att det finns trygga virtuoser som Adrian Sherwood och Pinch att falla tillbaka på. Det som på pappret är en fantastisk bokning för en festival som Sónar där det finns en del gubbar som gärna gungar till gammal dub(step). Men uppslutningen var inte överväldigande i SonárHall när de tryckte igång första eko-pedalen. Mötet mellan Sherwoods rutin och legacy med Pinchs mer digitala omskrivning av dubhistorien är det mest välskapta jag hört på festivalen hittills.

Jag återkommer senare med dåliga bilder och kommentarer från fredagens By Night senare för nu måste jag springa iväg och lyssna på Mary Anne-Hobbs set.

/Love Lagerberg