Annons
Annons
9:56 13 Apr 2015

Ostron, havets vaginor! Vissa älskar, andra hatar. Somliga vågar eller vill inte ens prova. Jag tillhör den skara som älskar, vilket är idiotiskt eftersom jag är allergisk. Jag kräks som en gris oavsett kvalitén. Allergin är lite problematisk, för jag äter ostron med så långa mellanrum att jag alltid hinner glömma bort min överkänslighet.


Glad och snäll tjej innan katastrofen

Senaste gången jag satte i mig dessa encelliga varelser var på min mosters födelsedagsfirande i somras. Jag hade en inplanerad tinderdejt efteråt. Lite småberusad på champagne och pirrig inflör den stundande dejten skyndade jag mig hem för att smälla på mig lite mejkapp innan dejten ifråga skulle dyka upp med en medhavd flaska vin. Jag noterade redan då ett lätt illamående, men avfärdade det som någon slags nervositet eller inte vet jag, halsbränna av allt bubbel? Dejten dök upp och visade sig vara både rolig och snygg. Tjoho, världen är mitt ostron! Jag gick in på toaletten och kräktes. Tänkte, skitsamma, nu har jag ju kräkts och han verkar inte ha märkt något. Lika bra att låtsas som ingenting och ha kul istället. Tyvärr slutade jag inte må illa. Jag gick in på toan igen och kräktes ännu mera. Vid det laget mådde jag så dåligt att jag fullständigt sket i hur jag verkade inför stackarn som satt med ett glas vitt i min vardagsrumssoffa. Jag kunde bara tänka på att demonen i min kropp till varje pris måste drivas ut. Jag sa som det var till dejten och han försvann innan jag ens hunnit blinka. Honom lär man aldrig se igen, det var ju synd, tänkte jag. Han som verkade så trevlig.

Här är ett recept på rökta ostron som jag på grund av ovanstående aldrig kommer att äta själv. Servera som en förrätt eller något slags fancy tilltugg när det ska minglas.

RÖKTA OSTRON MED BACON, MANGOLD OCH MANCHEGO

Du behöver: Cirka tre ostron per person, olivolja, citronsaft, några stjälkar mangold med blast (kan ersättas med vårlök om det är bökigt att få tag i), rökt bacon i bitar och flagad manchego.

1. Elda på en grill. Lägg dina oöppnade ostron på gallret när det brinner som bäst och täck över med en gjutjärnspanna eller något i den stilen. Rök under pannan tills de öppnar sig. Pilla ut ostronen ur sina skal och rengör dem noga och kärleksfullt.
2. Lägg tillbaka ostronen i sina skal och ringla över lite olivolja och citronsaft.
3. Ställ pannan på rätt köl över elden och släng i baconet när den är varm. Lägg till mangolden i bitar, vänta en halv minut och addera den flagade eller rivna osten.
4. När osten smält – lägg på lite av blandningen på varje ostron. Eventuellt är grovmalen svartpeppar en bra idé.

Just det, hur gick det med tinderdejten undrar ni kanske nu. Tydligen är faktiskt ostron ett så starkt afrodisiak som de hävdas vara, även i uppkräkt form. Vi har varit tillsammans i nio månader.

Har alltid drömt fåfänga drömmar om att laga en måltid i helt monokrom färgskala. Jag och en lika monokromintresserad vän funderade för en tid sedan på vad man skulle kunna laga på temat svart mat. Det finns naturligtvis rum i marginalen, det är ju svårt att hitta mat som följer det kolsvarta temat till punkt och pricka, men man kan komma nära nog om man är lite frikostig och håller sig i den dovare färgskalan.

Svart ris, puylinser, blåbär, lakrits, kaviar, svarta oliver, musslor (gränsfall va?), bönor, alger, svarta sesamfrön, barsamvinäger, trumpetsvamp, svarta eller lila morötter, svarta tomater, vindruvor, alla typer av blodpudding eller blodkorv, vaniljstänger, svartrötter (åtminstone innan de skalas?), svarta körsbär, pepparkorn, svart vitlök, fikon (ja, ute och trevar i marginalen igen), kaffe, blåbär, soja, och säkert mycket mer som jag inte kan komma på.

Nu är jag ingen nyttighetssucker men det kan väl vara värt att tilläggas att svarta eller mörka grönsaker innehåller vansinniga mängder antioxidanter jämfört med sina mer färgglada likar. Begränsningar gör lustigt nog ofta att maten blir bättre, och när jag tittar på min lilla samling av ord här så tänker jag att det finns mycket man skulle kunna göra. Bristen på kulören svart i den animaliska delen av matlagning är ju också ganska uppfriskande. Nåja, en köttbit kan man ju kolgrilla, men varför blanda in en sådan när man kan äta smörstekt trumpetsvamp med svartpeppar och ugnsbakad karamelliserad svartrot på en bekväm bädd av salta buljongkokta puylinser. Eller en kaffedrink tillsammans med en liten pajbit lagad på svarta körsbär och mörk choklad.

För oss som går igång på detta kan det vara en bra idé att investera i en kokbok som heter The designers cookbook. Där hittar du mängder av mat sorterat på mycket aspbergersaktiga vis.

Annons
1:25 10 Apr 2015

Idag är det fredag! För vissa betyder det att man är ledig i två dagar och planerar att balla ur på valfritt krogetablissemang. För mig betyder det inget särskilt, för jag lever mitt liv som om varje dag vore fredag. Detta är alltså inget skämt, jag har varit ute och rest i närmare två månader och ja… ni vet hur man blir. Det hindrar dock inte mig från att ha er allas väl och ve i åtanke. Därför tänker jag pigga upp er tillvaro med ett drinktips, som jag själv skulle kalla alldeles fantastiskt. Drinken kallas the soul train. Bara namnet. Ni hör ju. Här blandar vi oväntade smaker till en plojig men ytterst sofistikerad emulsion som kommer så att säga knock your socks off. Tänk dig följande: Du har en skvätt tequila ( du förknippar den kanske med magsyra och stora hål i plånboken, men det ska vi ändra på nu). Den kommer att stifta bekantskap med kardemumma. Magi kommer att uppstå. Kanske har du inte tänkt på det förr när du känt smaken av kardemumma, men den det är en väldig blommig och nästan citrusfruktig krydda. Den här gången kommer du att tänka på det. Och du kommer att älska det.

1. Gör en sockerlag smaksatt med kardemumma
Gör en sockerlag på 2 dl vatten och 4 dl socker. Slå in runt tjugofem kardemummakapslar (de där små grönbruna sakerna ja) som du krossat lätt med något hårt i ett tunt tyg typ muslin eller i värsta fall en nylonstrumpa som gärna ska vara oanvänd. Släng ner i sockerlagen och låt hela annordningen stå i kylen över natten. Ta bort kardemummastrumpan och häll över i lämplig behållare.

2. Nu är det dagen efter och det är dags att fucka ur. Tur att du förberett så bra dagen innan.
Ta fram ditt favoritglas och fyll med krossad is. Häll i en sexa tequila av den sort ekonomin tillåter, komplettera med tre cl av din kardemummasockerlag och rör om (med en festlig drinkpinne, om du inte har något emot att förlora din värdighet). Pressa en klyfta lime i och släng i den också.

Får du en sjuhelvetes massa sockerlag över kan du baka en sockerkaka och sticka några hål i för att sedan hälla sockerlagen över den. Det kommer du inte må dåligt av.

God helg!
/Slaktarn

Annons
8:50 9 Apr 2015

Jag har varit ute och rest och haft en hel del tid att ta igen lite läsning. Deppigt det låter förresten, ”ta igen lite läsning”, som om jag vore skattejurist och hade en bibba bokföringspärmar att gå igenom. Anledningen till att jag säger ta igen är väl egentligen för att jag nu läst Lena Anderssons Utan personligt ansvar och känner att jag så att säga är något sen på bollen. Jag tänkte inte kommentera boken speciellt ingående utöver att jag tycker mycket om hur Andersson skriver, men eftersom jag är lagd åt det matintresserade hållet kan jag inte undgå att kommentera måltidsskildringarna i boken.

Lena Andersson använder ätandet och måltiderna för att förstärka stämningar i berättelsen på ett sätt som är himla effektivt. Gemensamt för i princip alla stycken som skildrar något slags matintag är att man känner sig ganska äcklad och ansträngd som läsare. Jag har några exempel. Tänkte dock börja med ett stycke ur Egenmäktigt förfarande där Ester Nilsson för första gången bjudit hem Hugo Rask på middag och har lagat en noga uttänkt måltid. Som han på sitt eget lilla vis lyckas få henne att må dåligt över.

Här sitter de alltså och tuggar i sig en kyckling med gruyeresås, ris och grönsallad, trots att vår leading lady Ester vanligtvis inte äter djur. Hon har beslutat göra ett undantag för Hugo Rasks skull. Det är deprimerande i sig, men känn efter hur maten låter – kyckling i gruyeresås?! Så vansinnigt ocharmig rätt att bjuda på när det finns romatiska intentioner. Det finns verkligen få saker som känns mindre sexiga än en trådig kycklingfilé med ostsås. Det där med att laga mat till sin dejt har jag förresten skrivit en text om som finns att läsa här. Där bekänner jag till exempel mina egna synder i dejtrelaterat matlagningssammanhang.

Vi går vidare till Utan personligt ansvar. Tio år senare sitter Ester i restaurangen på ett hotell i Arvidsjaur tillsammans med det nya föremålet för hennes känslor, Olof Sten. En annan man med namn på fyra + fyra bokstäver. Denna måltid, liksom den föregående, infaller samma dag som de ligger med varandra första gången. Som ni ser är även denna en skildring av en ganska pissig middag där han mest sitter och smsar med sin fru.

Här har stämningen lättat upp (Olof har lagt undan telefonen), men det vilar fortfarande en unkenhet över alltsammans. De äter halvfabrikat och som utger sig för att vara lite piffiga för att de råkar presenteras på porslinstallrikar. Maten blir en symbol för hela deras relation.

Detta utspelar sig efter någon av de åtskilliga gånger Olof Sten drar sig ur relationen med Ester, säger att han inte kan fortsätta ses då det ger honom sådana skuldkänslor. Han har ju trots allt en fru. Och Ester är ju så jäkla krävande, vill leva sitt liv med honom och allt. Han upptäcker i alla fall tydligen efter uppbrottet att han saknar sina bästa handskar, så han hör av sig ändå. Ester blir glad. De ses och äter korv. Sen går de hem och knullar.

Det absolut värsta exemplet på ångestmåltid är nog ändå scenen som utspelar sig på Jensens Böffhus. Den har jag glömt att fota av. Förmodligen för att jag var paralyserad av sunkighetskänslor. De går alltså till denna köttkedja för att äta lunch eller om det kanske är middag andra gången de ses. Det är också den gången Ester ganska plumpt häver ur sig att hon ”vill leva sitt liv med honom”. Han blir förvånad och säger typ, ”men jag har ju en fru!” och ”du känner ju inte mig!”. Men… Då han trots allt bara är en man kan han inte låta bli att låta det frö hon planterat i honom växa (till full erektion). Allt detta med Jensens Böffhus som kuliss.

Maten betyder alltid något. I samband med ätandet händer alltid något stort, och det hör ofta ihop med dålig stämning. Jag pratade med en vän för ett tag sen om det här. Hon upplyste mig om att Andersson har erfarenheter av ätstörningar.

”Jag vet hur det är att gå fruktansvärt hungrig för att gå ner i vikt. Jag gick för långt i idén om att kontrollera vad man äter. Och har man en gång blivit allt för medveten om vad man äter, sitter det alltid i” säger hon i den här intervjun i Sydsvenskan.

Det skulle kunna förklara de ingående beskrivningarna av den feta ”förbjudna” maten, och sätter även den dåliga stämningen som omgärdar måltiderna i ett nytt ljus. Nåja. Det här är bara spekulationer. Klart är dock att maten inte bara finns där. Den har tyngd, och den används som ett verktyg i historieberättandet.

Missade du förresten Hugo Rask/Roy Andersson-kontroversen så kan du läsa på i Nanna Johanssons blogginlägg här

8:19 8 Apr 2015

Gamla människor tenderar att försöka mata en med kokta grönsaker. Gärna kokta morötter. De kokar gärna morötterna länge, för länge. Detta har orsakat olika typer av trauman hos många, och de är därför inte intresserade av att koka morötter. Detta är synd. Jag ska nu berätta ett sätt att göra detta på som kommer att så att säga rock your world

1. Hitta några fina morötter. Framåt vårkanten är de ju väldigt gracila.
2. Skala om du behöver, men strunta helst i det. Kanske kommer du undan med att bara skrubba de rena lite.
3. Om morötterna är för tjocka kan du dela de på längden som på bilden. Det viktiga är att alla dina morotsdelar är ungefär i samma tjocklek.
4. Koka morötterna i ordentligt saltat vatten under lock i några minuter. Inte för länge. Tre-fyra minuter räcker.
5. Häll av dina rötter, lägg de på ett litet fat. Ringla över olivolja, finrivet citronskal, lite citronsaft, en nypa flingsalt och en nypa kumminfrön.
6. Insup detta vackra! Och ät upp.

Något annat nämnvärt om dessa rötter är en tossig grej gällande den orangea färgen. Morötter har lika många färger som oss människor. Om inte fler. Vita, gula, orangea, röda, svarta, lila och säkert en massa andra som ingen vet om. De flesta morötter i mataffären är som bekant orangea. Så har det inte alltid varit. Under 1700-talets första hälft började holländska odlare mixtra med den röda moroten för att de var så vansinnigt förtjusta i sin nationalhjälte William III of Orange som är anledningen till att orange är hollands färg nu för tiden. Den orangea moroten är således en politisk rotfrukt då den är en hyllning till ledaren av den holländska kampen för självständighet. Det ni kanske diskutera i mindre grupper när ni ätit upp.

/Slaktarn

Annons
Annons